Tyvärr har jag bokat tvättstugan på lördag, 25/2, annars hade jag sett till att befinna mig hos Staffars Serier på Söder i Stockholm strax efter klockan ett på eftermiddagen. Då är det nämligen dags för Adamson-belönade Kim W Andersson att premiärvisa sin nya serieroman Alena för den ivrigt väntande allmänheten och dessutom signera den åt hugade spekulanter. De som inte har fullt lika bra ursäkter uppmanas härmed att närvara! Inte nog med att han är en av Sveriges bästa serietecknare, Kim är också en genuint trevlig person som alltid tar sig tid med sina läsare och lyssnar till vad de har att säga. En intervju med Kim finns att läsa här, och på sin ofta uppdaterade blogg har han visat vad man kan förvänta sig att få tecknat vid detta tillfälle.

Sen kommer det att bli officiellt releaseparty torsdagen den 1:a mars på Södra Teatern i Stockholm, men tyvärr är det inte möjligt för mig att kunna närvara då heller.

Här är den alldeles färska videotrailern för Alena:

ALENA trailer from Kim W. Andersson on Vimeo.

Efter att förgäves under en längre tid letat efter en racingjacka med ett stuk från tiden då racing var racing och män var mansgrisar utan att veta om det snubblade jag över en firma i England, RT Retro,  som startat nytillverkning av nylonjackor i den rätta modellen. Kvaliten är dock nuförtiden vida bättre då man dragit nytta av de senaste 40 årens utveckling av detta material. Till exempel blir den inte stel och otymplig i väta, något som annars var vanligt med denna typ av klädesplagg. I samband med detta lät jag också tillverka ett tygmärke med Barchetta-emblemet eftersom ett dylikt borde sitta på vänster sida (minsta beställningskvatitet var 50 stycken men de har alla gått åt).Studier av av gamla bilder från diverse racingdepåer på båda sidor om Atlanten visade nämligen att det var vanligast med teamnamnet på denna sida av jackans framsida medan sponsorerna hade sin givna plats till höger. Efter en del tankemöda kom jag fram till att Pirelli och Magneti Marelli passade in eftersom de var både grafiskt tilltalande och fanns representerade i min Barchetta. RT Retro erbjöd sig att sy fast märkena vid beställning, och jag fick därför skicka Barchetta- och Magneti Marelli-märkena i förväg med tydliga anvisningar om hur de skulle appliceras (Pirelli kunde man själva bistå med). Men resultatet blev å andra sidan precis så bra som jag hoppats.

Nu har jag burit den på diverse bilträffar och annat under flera år och den har motstått tidens tand och flera tvättar i 40° mycket väl. Ingen tendens till sladdrighet har detekterats och den har heller inte krympt utan håller formen. Å andra sidan är en av de vanligaste kommentarerna jag brukar få just den om storleken: Det verkar som om många glömt bort att en jacka på 70-talet inte skulle vara bylsig utan sitta tämligen tajt. Dessutom slutade de strax under byxlinningen. Ibland kan man se förhoppningsfulla bärare av replikor på Steve McQueens berömda jacka från filmen "Le Mans" som inte förstått detta utan kliver omkring och ser allmänt fåniga ut då de har tagit till minst en storlek för mycket. Apropå "allmänt fånig" så händer det att jag kombinerar jackan med en italiensk sportmössa, men då står det alltid pinsamt klart att jag har en bra bit kvar innan jag kan bära upp en sådan med samma pondus som Ken Tyrrell gjorde.

Dave Edmunds betydelse för min uppfattning om vad som är bra populärmusik kan näppeligen inte underskattas. I brytningen mellan 70- och 80-tal var hans album något av det som jag lyssnade allra mest på och så här i efterhand verkar det konstigt att en man från Cardiff i Wales kunde göra den amerikanska rock 'n' rollen sådan rättvisa att flera av hans coverversioner av kända nummer i mitt huvud numera betraktas som "original". Från Dave Edmunds ledde spåret vidare till Nick Lowe eftersom de båda spelade i samma band, Rockpile, vilket fanns med på bådas plattor vid denna tid. Nick Lowe var gift med Carlene Carter, men detta faktum gick mig sorgligt nog förbi och jag upptäckte inte hennes musik förrän ett decennium senare. På hennes album Musical Shapes från 1980 medverkar emellertid Rockpile på samma sätt som de gjorde på Lowe & Edmunds skivor, och det resulterade bland annat i att Edmunds & Carter spelade in en duett, Baby Ride Easy, som var skriven av Richard Dobson.

Edmunds berättar själv om det så här: "Jag och Carlene brukade driva folk till vansinne med denna sång. Vi sjöng den på fester och vi kunde hejda människor på gatan för att sjunga den för dem. Vi sjöng den jämnt och ständigt. Den var jättekul att spela in. Vi gjorde den i två versioner, en långsam och en i upptempo. Originalversionen gick i ¾ valsstakt.". Billy Bremner: "Av någon okänd anledning var inte Nick Lowe närvarande vid denna inspelningssession, utan det var någon annan som var ditkallad för just detta projekt. Sen dök Nick upp och fortsatte där den andre slutat."

Det finns flera versioner av Baby Ride Easy tillgänliga på Youtube. Charmigast är den här från barnprogrammet Tiswas där de uppenbart spelar och sjunger live i studion (kolla busungarna i bakgrunden).

Detta borde vara den officiella musikvideon, och slutligen ytterligare en version från ett barnprogram i TV.  

När jag hört den framföras av Carlene på scen har hon brukat introducera den med orden: "Och nu en sång om vad som får ett förhållande att fungera - mat och sex!" Och det äger väl till viss del ett mått av sanning.   

I lördags passerades en viktig milstolpe i Linus 1800-renovering: Start av motorn för första gången! Som förhoppningsvis framgår av bilden ovan är nu alla detaljer inklusive motorn själv på plats under huven. Ventilkåpan har kommit tillbaka från ytbehandlingen och dess blanka finish som glänser ikapp med den röda lacken lyfter tillsammans med nya fräscha slangar och klämmor intrycket något alldeles enormt. En lustigkurre har uppenbarligen ritat flammor på vänster framskärm...  

Här kan motorutrymmet beskådas från vänster sida. Som synes är inte tändspolen inkopplad ännu, och detta har sin förklaring i att den skall vara mekaniskt förreglad mot tändningslåset och tills denna är på plats används en löst liggande extra tändspole för driften. Den skarpögde har också lagt märke till oljetrycksmätaren som är provisoriskt monterad mellan förgasarna och förebygger ovälkomna överraskningar under provkörningen. I bilden till höger gör Linus allt klart för start:

I sanning ljuv musik. Jag kan på rak arm endast komma på ytterligare en handfull motorljud som kan mäta sig med det från en lagom trimmad B18/B20 med SU-förgasare som andas genom ett par minimala luftfilter och sen skickar ut avgaserna medelst ett snudd på rakt 2-tumssystem. Jag vet att många föredrar ljudet av Weberförgasare, men för egen del är det det mera snörvlande lätet från SU:n som är pricken över i. Tomgången är något ojämn, men det är bara vad man får räkna med när man använder en kamaxel som inte ger maximalt vridmoment förrän vid 4000 rpm. Mina musiköron kunde under den korta stunden motorn var igång inte detektera några skillnader i ljud mellan förgasarna, så grundinställningen verka fungera riktigt bra. Det kommer att finnas gott om tid att finjustera förgaseriet längre fram. Man hade haft vissa problem med korrekt tändföljd, men när man väl kommit på den (1-3-4-2 moturs) var det inget övrigt som krånglade utan motorn levde upp till sitt goda rykte utan mankemang. 

Stefan och Linus diskuterar ytterligare motoridéer. Jag misstänker att det kan komma att bli vissa förändringar vad det lider men än så länge är planen att köra med motorn i detta utförande och göra de modifieringar som körbarheten kräver när det hunnit bli några mil på mätaren och det står klart vad som behövs. Nu när framänden på vagnen är klar kommer man att renovera sig mot de bakre regionerna. Målet är att få den rullbar tills vädret blir sådant att det går att jobba utomhus för då skall detta utnyttjas till slipningsarbeten. Det är alltid önskvärt att slippa få dammet som genereras under slipningen inomhus.

Det tog mindre än sex veckor från det att bilen kördes in i garaget tills morutrymmet var renoverat och klart, med motorn uppstartad. Minst sagt imponerande! Galleriet är nu uppdaterat med nya bilder.    

Idag tog jag och Tommy en rundtur bland Västerås loppisar och second hand-butiker i akt och mening att skaffa honom en utstyrsel som han utan att skämmas alltför mycket skulle kunna bära på en Downtown Abbey-maskerad han blivit bjuden på. Någon sådan fick vi såklart inte tag i (bara barnstorlekar), däremot hittade vi lite annat krafs som inte borde lämnas kvar vind för våg. För egen del plockade jag hos Stadmissionen på Hälla upp en tillbringare av styrenplast som en gång i tiden på 50-talet formgavs av den estniske flyktingen Edgar Pank och sen dess tillverkats i otaliga exemplar. Denna är troligen av ganska sent datum, men å andra sidan lär det vara det nyttoföremål som tillverkats under längst tid i Sverige, över 50 år. Jag planerar att låta den avlasta originaltillbringaren hemma i Riddarhyttan som hängt med sen 70-talet. Det är något lätt vanvördigt över det sätt som plasten imiterar slipad kristall vilket alltid gjort mig på gott humör.

På samma ställe hittade jag ett fat med trevlig design, utfört i utrotningshotat träslag, som passar bra in i mitt vardagsrum. Det är 230mm i diameter och har signaturen "Mk" på undersidan. Detta säger mig i och för sig ingenting men det är säkert ingen nackdel i alla fall. Fatet var minst sagt snustorrt och såg ut som om det någon gång av en oförstående klåpare behandlats med golvpolish. Idioter! Men efter att ha dränkts in med teakolja tre gånger slutade det att suga i sig och kunde poleras till en halvmatt finish (utan irriterande repor). Hade det sett ut på detta vis i butik hade man säkert fått lägga till en nolla på priset...

I det nummer av Agent X9 som finns ute till försäljning just nu (2/2012) är huvudattraktionen Modesty Blaise-äventyret "The Greenwood Maid" från 1975. Då det alltid varit en av mina favoritepisoder är det extra roligt att redaktören lät mig medverka med en gästledare där jag fick berätta om de mindre kända omständigheterna kring äventyrets tillblivelse. Omslaget av Kim W. Andersson kan jag möjligen också varit lite medskyldig till att det blev av. Och det ser ju bra ut, så varför inte? Själv läste jag "The Greenwood Maid" för första gången när det publicerades i nummer 8/76 (under titeln "Miss Robin Hood") vilket kan beskådas till vänster här ovan. Då det är mitt originalexemplar som dessutom mot bättre vetande lånades ut ibland, är skicket inte det bästa men det är väl en del av charmen antar jag? 

Ett lustigt sammanträffande (?) är att i nummer 8/76 finns det en fakta-artikel om FBI-chefen J. Edgar Hoover som ingående beskriver den av honom själv populariserade historien om hur han gjorde processen kort med gangterväldet i USA på 20- och 30-talet. Den går bland annat in i detalj på hur Barker-ligan spårades upp och eliminerades, något som även skildras i det utdrag ur The Big Book of Little Criminals som är backup-serie i 2/12. Det är ingen överdrift att påstå att den bilden som förmedlas i den senare serien inte har så mycket gemensamt med de "fakta" vilka använts som bas för artikeln i 8/76...

Vid en jämföresle mellan omslagen på de båda tidningarna ser man att det de har gemensamt är färgen grönt samt ondskefulla munkar som pekar på vår hjältinna med skarpladdade vapen. Vissa saker förändras inte med åren! (Däremot är reproduktionen vida bättre i 8/76. Men i 2/12 finns å andra sidan Sara Årestedts översättning.)  

Det går undan med renoveringen. Så här långt gånget var förloppet i söndags: 

Här kan man se växellådan med överväxel i rengjort skick, påfylld med olja, samt motorblock med monterat innanmäte uppställt på den färdigrenoverade framvagnen. Motorplanerna hade tagit en annan vändning efter att en B18 reservdelsmotor avhämtats i Örebro. Blocket var inte i speciellt gott skick, men det var å andra sidan de rörliga delarna samt lager. Dessa flyttades över till det B18-block som hade följt med bilen och som nu hade fått loppen honade och ny färg i den korrekta röda kulören. Alla blanka delar åkte på en omgång med lumptrissan för att den rätta finishen skulle infinna sig. Framvagnen hade befriats från all ytrost och både bärarmar och framvagnsbalk fick ny färg påsprutad. Det var gott om stål kvar i skivorna så det räckte med en lätt uppfräschning i svarven för att de skulle bli som nya. Oken målades mot Stefans vilja röda, men å andra sidan tillstyrker jag denna färg. Nya belägg hade funnits med vid köpet. 

Motorn sedd från vänster respektive höger sida. Naturligtvis vägdes kolvar, vevstakar och kolvbultar så att det skulle bli så jämnt som möjligt i vikt. Allt för att gången skall bli vibrationsfri för bättre komfort (och effekt). 

Nya lister till rutorna är ett måste vid varje seriös renovering (om de gamla inte går att mjuka upp med glycerin). Här demonstrerar Linus passformen. Mitt gamla tvåförgasarinsug är nu renoverat till oigenkännelighet. Efter att ha blästrats rent från rost har det lackerats med en specialfärg som motstår värme och som ger en stålgrå tilltalande finish. Naturligtvis är det Volvo originaloljefilter! 

Motor och framvagn i snygg symbios. Vad som inte syns här är kylfläkten som även den befriats från rost och sprejats i en gul färg som överensstämmer ganska bra med originalkulören. Man väntar också på att ventilkåpa och oljepåfyllningslock (utan slangnippel som kom först på B20) skall komma tillbaka från ytbehandlingen i något blankare utförande. Där befinner sig också förgasarlänkaget samt lite andra småprylar som behövde fräschas upp. I skrivande stund är tydligen framvagnen och motorn på plats i bilen och så snart motorn är komplett kommer den att provstartas. Växellådan har redan testats med hjälp av en kraftig borrmaskin och har befunnits fungera oklanderligt. Fler (och större) bilder har lagts till på flickr.com.

Serietidningar har nuförtiden ganska lång pressläggningstid, vilket kan ställa till problem för den som skall teckna omslagen. Det är inte alls säkert att det som tidningen var tänkt att innehålla när uppdraget att rita omslaget delades ut stämmer när författaren skrivit färdigt. Eller också kanske det är någon detalj i anvisningarna till tecknaren som inte varit tillräckligt tydlig och feltolkats. Bill Galvan har på nedanstående omslag råkat ut för båda dessa missöden (klicka på bilderna så blir de större):

Bill Galvans omslag till Archie & Friends #141 (del två av Freshman Year: The Missing Chapters). Här har Iphonen som flickorna tittar på roterats ett 1/4 varv på det färdiga omslaget. En liten men nog så viktig detalj. Notera också anvisningarna till färgläggaren och hur de exekverades.

 Archie #590 med del 4 av Freshman Year. Uppenbarligen hade seriens författare Batton Lash på synopsisstadiet planerat att låta den fullständigt olidliga Cheryl Blossom debutera i detta nummer, men sen ändrat sig när han skrev färdigt historien. Chuck Clayton fick också en större roll än planerat och resultatet av detta var att Bill fick teckna om två av bilderna på omslaget. De är också något större än de ursprungliga så de kunde klippas in över dessa utan att det skulle bli problem med passningen. Så här blev det färdiga resultatet: