USA 2017 - Västerut 13/7

by caltex 24. februari 2018 13:15

Jag vaknade inte oroväckande tidigt också denna dag (jag kan inte påminna mig när jag senast sov så bra i början av en USA-vistelse) men hade ändå gott om tid att duscha och börja organisera bagaget inför dagens skutt från Newark till San Francisco. Frukosten var öppen och jag åt ånyo ett hårdkokt ägg, flingor med jordgubbsyoughurt, en bagel (med sesamfrön) & creamcheese, äppeljuice samt kaffe och och en muffins med blåbär. Jag slog in en chokladdonut och en banan som reservproviant för det fanns endast mat till försäljning på min United-flight, inga fria mål.

Inne på K-Mart.   33:e gatan österut.

Inne på K-Mart och 33:e gatan österut.

När jag var åter på rummet kollade jag tidtabellen för New Jersey transit och kom fram till att det fanns flera tåg jag kunde ta från Penn Station så jag kom fram till Newark i god tid för mitt flyg som skulle avgå 12.40. När detta var klart gick jag ut på stan en sista gång för att kolla om det möjligen fanns några lämpliga pyjamasar till salu hos K-mart på One Penn Plaza/34:e gatan. Staden höll på att vakna till rejält och hos K-mart var det redan full rulle. Någon lämplig pyjamas såg jag dock inte till så jag fick återvända med oförrättat ärende och bestämde mig för att fortsätta nyttja min nya T-shirt från Uniq tillsammans med badbrallorna till att sova i.

Postkontoret på 8:e avenyn.

Postkontoret på 8:e avenyn.

Då var det dags att checka ut från La Quinta Inn & Suites denna gång och ta den korta promenaden till Penn Station. Där anskaffade jag utan svårighet en biljett och avstod sen från att kasta mig på 9.01 tåget som stod inne på perrongen med påstigning initierad, utan väntade i lugn och ro på nästa som gick 18 minuter senare. Snilleblixten att förse samtliga tåg som går till Newark med en liten flygplanssymbol på displayen är genialisk, det underlättar planeringen och minskar oron i väntsalen.
Då United dominerar terminal 3 på Newark var det inga långa avstånd från incheckning till gate och också säkerhetskontrollen gick förhållandevis smidigt denna dag. United checkar in sina passagerare i grupper från 1 till 5 och för det mesta hamnar jag i den fjärde, antagligen för att jag försöker placera mig så långt fram (och i gången) som möjligt. Just på den här flygningen satt jag på 14D och den var väl inte bättre eller sämre än någon annan. Jag kom i alla fall ombord och fick plats för mitt handbagage, så allt utföll till belåtenhet.

UA 912 görs klar för start.

UA 912 görs klar för start.

Under flygningen fördrev jag tiden med att ta en tupplur och läsa i medhavd litteratur. Jag åt också upp min reservproviant och konsumerade kaffe och ginger ale som tillhandahölls kostnadsfritt. Planet var inte speciellt försenat (jag tror man flög in den försening som varit i starten) och min väska dök efter en nervös väntan upp på bandet. Lars hade deklarerat att han inte orkade ta sin Subaru ända till San Franciscos flygplats för att hämta upp mig men då BART går till stationen 19 Street Oakland utan byte tyckte jag det var fullt tillräckligt om han kunde köra dit istället. När jag embarkerat BART-tåget SMS-ade jag honom för att ge en indikation om när jag skulle vara där, och jag behövde inte vänta länge innan han dök upp på gatan nedanför spåren.

Boccia-spel hos Plank.   Jag med öl hos Plank.

Boccia-spel och jag själv med felserverad öl hos Plank i Oakland.

Hos Lars på 4th Street var det mesta sig likt, så efter att jag hälsat på katterna som uppträdde som tidigare (en tveksamt, en entusiastiskt) och lämpat av mitt bagage föreslog Lars att vi skulle ta vara på de sista resterna av solnedgången och gå till Plank sportbar vid Jack London Square och få oss något att dricka. Så då gjorde vi det. Tyvärr fick jag öl istället för den Golden State Cider jag beställt, men jag lät mig inte nedslås av detta. Vi fick också in lite plockmat för det kunde jag behöva efter att ha suttit på flyget hela dagen. Det var trevligt att återknyta bekantskapen med Lars som visste att berätta att det öppnat en ny irländsk bar på Broadway, Sláinte Oakland, dit vi förflyttade oss när solen gått ner. Nog var den irländsk så det förslog, allt från bartenderns klädsel till barmenyn med ”black and white pudding” och porträttet av James Joyce ovanför den öppna spisen vittnade om detta.

Sláinte på Broadway.   Irish Coffee & Gin Rickey.

Sláinte på Broadway där vi drack Irish Coffee & Gin Rickey.

Vi slog oss ned vi ett bord i det inre rummet där baren var situerad, i det yttre var det mer uttalad restaurang. Då man bör se efter vad stället rekommenderar tog jag en titt på drinkmenyn och kände att jag borde beställa en Gin Rickey (som enklast kan karakteriseras som en Tom Collins på lime utan sockerlag) medan Lars tog en Irish Coffee (vad annars). Sen satt vi kvar och uppdaterade varandra vad som hänt sen sist (och varför det inte blev någon fjällvandring i Mammoth Lake som planerat till helgen, tydligen för mycket snö än) tills jag började känna mig lätt pömsig och det var dags att gå hem. Jag börjar nog vrida klockan rätt för det var inga problem med att somna fast Lars hade friskluftsfläkten i fönstret på hela natten.

Klicka på bilderna för att se större versioner i detta album.

Tags: , ,

Mat & dryck | Resor

USA 2017 - Long Island & Chinatown 12/7

by caltex 23. februari 2018 19:39

Jag lyckades sova till halv fem men gick då upp för att hinna med att twittra och skriva dagbok före 6.30 när frukostmatsalen öppnade. Att äta så tidigt som möjligt är enda chansen att slippa stimmet som blir följden när alldeles för många turister skall försöka kasta i sig mat på ett alldeles för begränsat utrymme. Tyvärr hade det ännu inte öppnat utan det blev till att stå och trampa otåligt i lobbyn ett par minuter i väntan på detta. Men sen slogs dörren upp och jag kunde inmundiga ungefär samma kombination som igår. Dock fanns det ej några donuts tillgängliga denna morgon utan jag fick nöja mig med en muffins. Jag bytte också den milt sagt blaskiga apelsinjuicen mot äppledito vilket var långt bättre och godare.

Tillbaka på mitt rum loggade jag in på Metropolitan Transport Authoritys hemsida för att ta reda på hur tågen ut på Long Island gick idag (och om det var några kända förseningar utöver de som orsakades av de just nu pågående banarbetena). Ett tåg till Ronkonkoma 10.14 verkade passa bra så jag ringde det Bausertska residenset och meddelade att jag skulle vara i Hicksville 10.59 och gärna såg att jag blev upphämtad där. När tiden var mogen tog jag den korta promenaden till Penn Station där biljettköp (manuellt över disk) och embarkering inte beredde några problem när det väl tillkännagivits vilken plattform tåget skulle gå ifrån.

Penn Station från 7:e avenyn.

Penn Station från 7:e avenyn.

I Hicksville stod Ken och väntade i sin nya Hyundai Elantra men på grund av att han för andra gången lyckats tappa nyckeln till Ros Santa Fé var vi tvungna att åka och leta efter den istället för att klara av den obligatoriska shoppingen. Som tur var låg den på garageuppfarten vid huset i East Meadow och genom viss assistans av försynen undvek Ken att köra över den. Det hade ju varit högst förargligt!

När Ro underrättats om de goda nyheterna (Ken hade inte berättat att nyckeln kommit bort) kunde vi ta itu med mina inköp. Min sladd med mikro-USB i ena änden hade gett upp under resan hit och utan den kunde jag inte ladda telefonerna, så första prioritet var att försöka få fatt i en ny dylik. För detta ändamål körde vi över på västra sidan av Eisenhower Park där det skulle finnas något som hette Micro Center och var välförsett med de flesta datortillbehör. En sån sladd som jag ville ha var dock tämligen dyr, så vi bestämde att titta på ett annat ställe närmare Kens bostad. Men sen var det dags att åka till Kohl’s i Levittown för att ännu en gång köpa ett fyrpack Jockey Y-frontskalsonger (som naturligtvis blev billigare bara för ett det var onsdag då det är pensionärsrabatt) och efter förrättat ärende fick Ken snilleblixten att vi skulle gå in på lågprisvaruhuset Five Below intill för om det fanns sladdar där var de i alla fall inte dyra.

Jag utanför Kohl's.

Jag utanför Kohl's.

Hans idé visade sig vara helt rätt, för mycket riktigt hade man många olika typer av USB-sladdar till det facila priset av $5. Ken passade på att också köpa en ny laddkabel till Ros iPhone när vi ändå var där. Bra att ha i bilen, om inte annat. Från Levittown till East Meadow är det ingen lång sträcka, så vi var tillbaka strax före klockan ett. Ro hade också återvänt från sina ärenden och det skulle snart vara dags att inte en lättare lunch. Ken hade bestämt sig för att den skulle bestå av ”grilled cheese sandwiches”, något som får anses vara väldigt amerikankst (Croque Monsieur är ju faktiskt mera komplicerat att åstadkomma), och han skred till verket med samma allvar som han ägnar den mesta matlagningen han utför.

Ken fixar mackor.   Mackorna grillas!

Ken lagar grilled cheese sandwiches till lunch.

Som vanligt hänger mycket av slutresultatet på brödets beskaffenhet. Ken använder fullkornsvete från den lokala specerihandlaren, skuret i ca ½” tjocka skivor. På varje brödskiva placeras sen rejält med ost (”american jack” är vad som prefereras) och ovanpå dessa i sin tur en försvarlig mängd rökt skinka (om jag minns rätt skall skinkan vara kokt i en croque monsieur). Brödskivorna läggs ihop och ett tunt läger smör appliceras på utsidorna. Smörgåsen stekts sen på båda sidorna på relativt svag värme tills osten börjat smälta och och den är trevligt frasig. Äts omedelbart med ett ljust öl eller valfri läskeblask till. Jag passade på att testa ”vanilla coke” som var ganska söt och därför passar bra till den salta smörgåsen.

Jag och Ken i Bobs pool.   Craig, Doris och Ken.

Jag och Ken i poolen. Till höger Craig, Doris och Ken.

Under resten av eftermiddagen tog vi det sen mycket lugnt. Den enda större aktiviteten var att jag och Ken efter klockan tre tog på oss badkläder och med handdukar som enda bagage knatade över till Bob och Doris för ett dopp i poolen. Till att börja med var det enbart barnbarnen som gjorde oss sällskap, men sen kom först sonen Craig (som jag inte träffat på flera år) och sen Bob själv dit. När vi klivit upp ur vattnet och blivit någorlunda torra anslöt också Doris och hennes svägerska som var ivriga att förhöra sig om min resa så här långt och vad jag skulle ta mig för i Kalifornien.

Ken & Ros bakgård.

Ken & Ros bakgård.

Vi hade bestämt att dagen skulle avslutas på Manhattan, så när vi återkommit från Bob & Doris gjorde vi oss klara för att ta tåget från Hicksville in till Penn Station. Dessförinnan hade dock Ken inte utan stolthet visat upp hur trädgården artade sig efter att den fått omstartas efter orkanen Sandys härjningar. De nyplanterade träden var nu imponerande stora, och de blommande buskarna hade måst tuktas rejält detta år. Basilikan växte så det knakade (men Ros knep att göra halvfärdig pesto och frysa in tar hand om överskottet) och även i övrigt såg allt bra och välordnat ut. Vid fågelbordet snurrade gråsparvarna omkring, avlösta av ett par röda kardinaler som var lite skyggare.
Parkeringssituationen vid stationen i Hicksville var kaotisk på grund av ombyggnaden av den ena plattformen, så Ken valde att ställa bilen på West Barclay Street, utanför själva parkeringsplatsen. Biljettinköp gick enkelt (jag hade ju tur och returbiljett) och 16.53 kom tåget in på stationen. Förseningen till Penn Station uppgavs vara 8 minuter och jag tror inte den utökades. Det var tyvärr ett tåg som gjorde uppehåll på de mindre stationerna, så klockan var nästan sex när vi var framme vid slutdestinationen. Promenaden till hotellet gick fort, och jag passade på att göra mig av med lite bagage (och gav Ken och Ro möjlighet att se hur ”stort” mitt rum var) före den fortsatta hissfärden till fjortonde våningen och hotellets takbar.

Empire State Building från min takbar.

Empire State Building från min takbar.

Happy Hour innebär ”well drinks” för $4 (vilket gör det enkelt att lämna en dollar i dricks) och jag tog en rom och cola som var försvarligt stark. Ken hamnade däremot i en diskussion om huruvida en Cosmopolitan på enklare spritsorter var att betrakta som en ”well drink” och det hela slutade med ett högre pris för denna och mindre med dricks åt bartendern (som verkat ointresserad). Enda lediga hörnbordet var i hörnan där rökning var tillåten, men då ingen av oss röker besvärades vi ej av detta. Baren är inte märkvärdig, men trevlig, och det ger en speciell känsla att se Empire State Building torna upp sig i blickfånget. Den är imponerande stor på detta nära håll!

Ken på Mott Street.   Ken & Ro utanför Wo Hops.

Mott Street i Chinatown. I kö till Wo Hops.

Vid sju kände vi oss nöjda med barhänget och tog oss ner på gatan för en kort promenad till tunnelbanestationen vid 34:e gatan/6:e avenyn där vi hade turen att haffa ett expresståg söderut. Vi kunde därför gå av vid Brodway/Canal Street och därifrån till fots ta oss till den kända adressen 17 Mott Street och Wo Hops kinesiska restaurang. Kön var tämligen lång, den varade hela trappan och en bit på trottoaren, men väntan blev trots detta inte särskilt lång. Det tog ca en tjugo minuter, men sen hade vi fått ett bord och kunde beställa. Eftersom vi bara var tre idag enades vi om tre rätter plus revspensspjäll att börja med. Bara jag får mitt friterade fläsk med grönsaker är jag helt nöjd, så det gjorde iget att det var osedvanligt lite kött på benen denna kväll. Ken var inte helt nöjd med servisens effektivitet (och på sommaren måste man säga till om man vill ha te) och snålade på dricksen när det var dags att betala (”needs more training"). På det hela taget är jag dock nöjd. Wo Hops har en mycket hög lägstanivå.

Utanför Chinatown Ice Cream Factory.

Utanför trängseln i Chinatown Ice Cream Factory.

Helt i enlighet med traditionen gick vi sedan mot Bayard Street och Chinatown Ice Cream Factory där det var något mindre kaotiskt en onsdagskväll (men det lönar sig i alla fall att veta vad man vill ha) och vi kunde bli serverade inom rimlig tid. Som vanligt räcker en kula med ingefärsglass alldeles ypperligt för min del. Ken som vet hur man gör för att få så bra valuta för pengarna som möjligt delar sin enda kula i två smaker. Då blir det mer. Smaken lämnade som vanligt inget att anmärka på.

Mulberry Street.

Mulberry Street.

Klockan hade nu passerat nio, så vi tog en promenad längs Canal Street tillbaka till tunnelbanan där det inte var expresståg vid detta tillfälle. Men det går ganska fort i alla fall (speciellt jämfört med att ta taxi eller gå). Vid Penn Station skildes våra vägar. Ken och Ro gick mot Long Island Rail Road och jag gick mot utgången mot 7:e avenyn. Trots jet lag hade jag inga problem med att somna när jag väl kommit i säng.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.

Tags: ,

Mat & dryck | Resor

USA 2017 - Glass i stora lass 11/7

by caltex 18. februari 2018 16:15

Jag vaknade i alldeles lagom tid för att anlända till frukosten vid öppningsdags (enda tiden då det inte är lång kö och alldeles för stimmigt) och avnjöt en tämligen ok bagel med creamcheese samt lite annat smått och gott som skulle garantera att jag inte borde få skrik magen förrän jag kommit till Flushing och lunchen med Ken och c:o.Innan dess hade jag tänkt att besöka Strand och spritbutiken vid Astor Place för att köpa en vinflaska åt Ken i gåbort-present (jag hade tagit med ett paket Arvid Nordquist Svea åt Ro från Sverige). Det är så bra inrättat att jag har de norr/södergående tunnebanelinjerna bara ett och ett halvt kvarter bort vid 34:e gatan/Herald Square-stationen och därfrån fick efter att ha köpt biljett i en automat plats på ett expresståg som bara stannade en gång på vägen till Union Square. Därifrån är det bara ett tomatkast till Strand så efter att ha betraktat Barnes & Noble på andra sidan Union Square från utsidan (jag hade inte tid att gå in där denna dag) fortsatte jag söderut till korsningen Broadway/12:e gatan där Strand ligger. 2017 firar bokhandeln för övrigt sitt 90-årsjubileum.

Strand Bookstore

Strand Bookstore.

En trappa upp var det om möjligt ännu mer välsorterat på serieavdelningen än vad jag mindes. Det tål att upprepas att Strand har ett seriesortiment som slår åtskilliga specialbutiker på fingrarna – och till avsevärt lägre priser dessutom! Mot bättre vetande blev det faktiskt mer än den planerade fönstershoppingen. När jag lämnade premisserna hade både den kolorerade samlingen av Chynna Clugston Flores Scooter Girl samt en för mig tidigare okänd thriller i serieromanform, Head Games, slunkit ned i väskan. Sen travade jag vidare mot spritbutiken vid Astor Place där jag fick sakkuning guidning i sortimentet men ändå till slut slog till på ett australiensiskt rödvin, 19 Crimes, för att jag gillade etiketten. Jag vandrade omkring lite planlöst i Greewich Village i ytterligare någon halvtimma men sen var det dags att återvända till tunnelbanestationen vid Union Square och försöka lägga upp en rutt som skulle tillåta byte till linje 7 österut. Den skulle nämligen ta mig ända fram till kvarteret där Jahn’s Restaurant fanns. På 37:e avenyn i Flushing.

Fick man tro tunnelbanekartan borde detta vara möjligt vid 42:a gatan/Times Square så jag tog ett tåg i den riktningen. Ännu ett expresståg visade det sig, men då detta är en större korsning (och turistmagnet av rang) stannade det naturligtvis där. Sen vidtog en vindlade promenad i underjorden för att komma till den perrong som linje 7 utgick ifrån, men det var tydligt skyltat så risken att gå fel var ganska liten. Jag behövde inte vänta länge på tåget, utan ungefär fem över tolv var jag på väg.

Färden tog ungefär knappt en halvtimme så jag kunde kliva av vid 82 Street Station vid halv ett och sen gå ett kvarter norrut för att komma till den sista resten av det som tidigare var en hel kedja med glassbarer på Long Island (jag kom ihåg att det faktiskt funnits en i East Meadow på 80-talet). Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan ett, men dit var det ännu en stund så jag passade på att se mig omkring i omgivningarna medan jag väntade.

Jahn's Restaurant, Jackson Heights.

Jahn's Restaurant, Jackson Heights.

När jag flanerat några kvarter i västlig riktning vände jag tillbaka och då stod Ken, Ro, Bob & Doris utanför och väntade. Strax anslöt även någon som hette Dan och var gammal klasskamrat till Ro (han hade ordnat deras 50-årsjubileum för något år sedan, en tillställning Ken tackat ja till utan Ros vetskap för hon ville inte gå) samt dennes bättre hälft. Vi gick därpå in och hovmästaren sköt några bord intill ett fyrapersonersbås så vi alla skulle få plats utan att trängas. När menyerna kom in visade det sig att både jag, Ro och Doris ville ha var sin Reuben-smörgås, men jag var det ende som valde potatissallad som tillbehör. Den var helt okej, men kunde inte mäta sig med de jag ätit tidigare i Kalifornien. Doris beställde även en egg cream innan jag fattat att den var okej som måltidsdryck och kunde göra sammanlunda.

Om huvudrätten hade varit enkel att bestämma sig för var efterrätten något helt annat. Ken noterade belåtet att man fortfarande hade den lätt illamåendeframkallande rätten ”Everything but the kitchen sink” på menyn, och priset var fortfarande groteskt högt. Han trodde sig minnas att den betingat $7 på 50-talet (en gigantisk summa) och numera följdriktigt kostade $55. Mycket pengar för en glass… Själv ville jag ha en chokladmalt som smakade bra men var i tunnaste laget. Övriga herrar och damer beställde att från banana-splits till rootbeer floats och den samlade meningen var att glassen levde upp till de högt ställda förväntningarna.

Glass är allvarliga saker!

Glass är allvarliga saker!

Bordskonversationen växlade mellan Queens-nostalgi och Trump-bashing. Jag lyckades min vana trogen också få in president Johnson i samtalet och där var Dan övertygad om att Johnson skulle förlorat mot Nixon om han ställt upp i valet 1968 eftersom alla var så trötta på vietnamkriget. Sen ville Dan veta hur man gjorde karriär som tjänsteman i svenska företag för han tyckte det stod i motsats till den höga fackliga organisationsgraden. Här kan vi verkligen prata om att det är svårt att förklara den svenska konsensuskulturen för utlänningar!

De för Jahn's karakteristiska inredningsdetaljerna.

De för Jahn's karakteristiska inredningsdetaljerna.

Ungefär tjugo över två betalade vi ut oss och anträdde färden mot East Meadow. Ken körde Ros nya Hyundai Santa Fe som man skaffat i Florida under vårvintern (dessutom hade man genom lika delar tur och skicklighet lyckats få fatt i en egen lägenhet för ungefär $59K genom att ta ett så kallat pensionärslån på huset i East Meadow) och han undvek elegant de värsta trafikstockningarna så resan klarades av på dryga timmen.

Bob och Doris gick hem till sitt och när vi kommit innanför dörren överlämnade jag det paket Classic Svea jag tagit med åt Ro och den australiensiska vinflaskan till Ken som omedelbart stoppade in den i vinkylaren. Jag försågs med husets enda kvarvarande flaska av Mike’s Hard Lemonade och sen tog Ken en liten lur medan jag läste halva Scooter Girl (och slumrade nog lite jag också). När han vaknat ställdes jag inför valet mellan att hoppa i Bobs pool, eller åka och ta en titt på utbudet i de båda Unique Thriftstores som ligger i närheten. Fast jag hade tagit med badbyxorna ville jag hellre jaga fynd i de senare så vi tog Kens Hyundai Elantra (hans förra sedan är såld) och styrde mot den som är situerad på Old Country Road.

Ro & Ken i East Meadow.   Fleamarket i Levittown.

Ro & Ken hemma i East Meadow och fleamarketen i Levittown.

Där var dock utbudet klent och jag såg bara en T-shirt som möjligen kunnat komma ifråga, men det klickade inte så det blev inget köp. Ken kverulerade över att kepsar numera kostar $6.99 vilket han tycker är alldeles för dyrt. $2.99 är vad han är villig att betala, inte mer. Vi tog oss därför vidare till den Unique som ligger i källaren till den gamla fleamarketen i Levittown. Situationen var likartad, men till sist hittade jag vad som föreföll vara en spritt ny grå t-shirt med texten ”St Thomas, U.S.V.I” och eftersom jag besökt denna plats tyckte jag det inte var fusk att köpa den. Jag tittade även efter sockerskålar som jag numera har behov av men fann inget av värde. Däremot hittade Ken en gammal dumper och väghyvel av Tonkas fabrikat från den tiden då leksakerna var av riktig brännlackerad plåt. Troligen hade de samlarvärde men det vore klart roligare om de fick göra ytterligare tjänst i sandlådan.

Ken blandar Key Lime Pie.

Ken blandar Key Lime Pie.

Vi återkom därför inte helt tomhänta och efter att ha lämpat av mitt inköp i bagaget tyckte Ken att det var dags för honom att blanda oss var sin Key Lime Pie-cocktail. Han hade sparat en liten bit av den bästa vaniljglassen enkom för detta ändamål och skred till verket med stort allvar. Ro tyckte att det var överdramatiserat, men fick då höra att det här minsann inte gick att fuska med och resultatet blev förstås lysande. Övning ger färdighet! Vi avnjöt dessa på verandan medan Ken visade bilder på lägenheten i Florida och redogjorde för de komplicerade turerna som lett fram till köpet. För övrigt växer de träd som han planterade på bakgården efter att de andra blåsts omkull av stormen Sandy så det knakar. Han matar de lokala fåglarna varje dag och på kvällen brukar Kardinalerna komma fram och äta (om de allerstädes närvarande gråsparvarna lämnat något kvar vill säga).

Behovet av ett lättare kvällmål gjorde av vi sen allihopa åkte till den nyöppnade Taco Bell där jag tog en crunchwrap supreme (Ken ville ha den extra tacon) och Ken ordnade gratis läskeblask åt sällskapet (”senior drinks”). Jag hade redan tidigare berättat om min vana att plocka åt så många såsförpackningar jag kunde och sen hemma i Sverige tappa upp den på flaska, så när vi gick därifrån hade Ro ordnat ett tjugotal, inslagna i servetter för att ligga stötsäkert. I East Meadow kollade Ro tidtabellen för LIRR och det beslöts att man skulle försöka få med mig på 8.48-tåget från Hicksville till Penn Station.

Plattformsarbete.

Plattformsarbete i Hicksville.

Fastän jag blev avsläppt långt från perrong och biljettmaskin och de pågående plattformsarbetena som stängt av spår 1 (som vanligtvis går till Penn Station) förvirrade mig lyckades jag köpa en biljett och ta mig ombord på rätt tåg. Det var för övrigt 8 minuter försenat.Och på tågen in till Manhattan unnar jag mig lyxen att sova bort en stund då det inte finns någon risk att man hamnar någonstans där man inte vill vara. En kort promenad senare var jag tillbaka på mitt hotell där jag lät luftkonditioneringen kyla ut rummet och därefter gick till sängs. Det tar på krafterna att göra ingenting!

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.

Tags: ,

Mat & dryck | Resor

USA 2017 - Vägen ut 10/7

by caltex 18. februari 2018 05:09

För en gångs skull gick alla mina färdsätt på anständiga tider så jag behövde inte kliva ur sängen ännu tidigare än jag brukar, utan kunde i lugn och ro äta frukost innan det var dags att ta sig till arlandabussen som skulle utgå 8.50. När jag kom fram dit stod den redan och väntade fast drygt 20 minuter återstod till avgång.

Vid terminal 5 beredde inte incheckningen några problem (jag har reparerat mitt Eurobonuskort med universallim så nu riskerar det inte att falla sönder längre) och det var endast en incident i säkerhetskontrollen som var enda molnet på resehimlen denna dag. Det pep av någon anledning när jag gick genom metalldetektorn och medan jag väntade på att bli visiterad lyckades en stressad familjefar knuffa lådan med mitt grejs så illa att den åkte in i returen otömd. Enligt tillkallad personal skall detta ej vara möjligt men idag gjorde man det omöjliga. Efter en kort väntan återbördades den tillsammans med ursäkter till mig. Men jag tryckte ändå på den arga röda gubben när jag gick därifrån.

SAS SK903 lyfte sen nästan enligt tidtabell 12.35 (endast tio minuter försenat). Jag hade fått en plats i gång på vänster sida i rad 31, ganska nära ”skynket” till SAS Plus. Som brukligt är på dessa platser var det gott om plats för mitt handbagage (hatten får rum under stolen). Tiden fram tills middagen serverades fördrev jag med sparade radioprogram på telefonen. Middagen bestod av någon sorts kyckling in ostsås med wokade grönsaker och pasta. Jag hittade inte förpackningen med vinägrette som gömt sig utan åt salladen naturell. Till efterrätt var det jordgubbsmousse (oroväckande söt). Damen till vänster om mig avstod nästan helt från att äta. Kräsen eller jojo-bantande? Det är frågan.

Jag avstod från att försöka ta en tupplur utan ägnade sen den den närmsta tiden åt att än en gång se Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang som fanns i sortimentet av tillgängliga filmer. Fast jag sett den många gånger finns det fortfarande saker att upptäcka i den. Och Michelle Monoghan är oemotståndlig!

SK903 har landat.

SK903 har landat.

Men sen lyckades jag slumra till ett par timmar, troligen för att jag försökte läsa i min medhavda bok, Landslide av Desmond Bagley. Inget ont om den men enligt svensk tidräkning var det nu sent på kvällen och för länge sen läggdags. En dryg timme före landning serverades en polarklämma med ost, en festis samt kaffe/te. Landningen inträffade ungefär 15 minuter tidigare än tidtabell, men vad hjälpte det när köerna till immigrationskontrollen var minst lika långa som när jag och Tommy stod här i januari 2015? Nu hade jag dock inget anslutningsflyg att oroa mig för utan kunde ta det lugnt och roat betrakta folk runt omkring i olika grader av stress och desperation. Till sistv släpptes vi utlänningar in på sidan avsedd för amerikanska medborgare, men just som det skulle bli min tur att passera nålsögat fördes herrn framför mig bort för ytterligare visitation och det tog en stund innan det blev bemannat igen. Kontrollanten var av den godmodiga typen (vänlighet lönar sig) och jag kunde snart plocka upp väskan från bagagekarusellen och passera tullen.
Numera är ”Penn Station New York” ett eget val på biljettautomaten för New Jersey Transit, så den tidigare risken att köpa biljett till fel Penn Station (den i New Jersey) är eliminerad.

Tåget till New York.

Tåget till New York.

Jag tog mig via det förarlösa Airtrain till järnvägsstationen i Newark, och nästa tåg skulle komma 4.59. Det gjorde det också! På Penn Station lyckades jag ta utgången mot 33:e gatan, men det blav ändå inte nämnvärt längre till hotellet, La Quinta Inn & Suites på 17 West 32:nd street. Där fick jag ett hörnrum (Två fönster!) på åttonde vånongen, och när jag installerat mig ringde jag till Ken (som just kommit hem från en visit till Ken jr i upstate New York) och gjorde upp planer för resten av min vistelse här. I morgon tisdag skulle det avläggas besök på en genuin glassbar i Flushing (Ken är som vi vet en auktoritet av rang inom detta område) och det ville jag naturligtvis hänga på!

Empire State Building upplyst i gult & blått.

Empire State Building upplyst i gult & blått.

Framåt klockan nio började jag känna ett lätt skrik i magen och gick därför ut för att äta något. Murray Hill Diner, min prefererade restaurang i grannskapet, ratades då ingen av dagens specialare som jag normalt glufsar i mig när jag är där verkade lockande utan det blev istället ett ”Comic-con mål” på Wendy’s vid 5:e avenyn. Jr Cheeseburger deluxe, liten chili och en Dr Pepper var precis vad jag behövde. Mums! Jag noterade också att Empire State Building var upplyst i gult och blått. Antagligen inte får att fira min ankomst till USA, men jag kände mig ändå lite extra välkommen när jag såg det.
Jag ägnade resten av kvällen åt att kontrollera utbudet av rakvatten och raktvål i de närliggande drugstore-butikerna, och Duane Reade på 8:e avenyn visade sig lagerföra Van Der Hagen i rätt utförande. Det hade jag inte väntat mig! Sen återstod inget utom att återvända till hotellet för att gå till sängs efter en lång dag.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i detta flickr-album.

 

Tags: ,

Resor

Kommission: Julie Newmar som Catwoman av Fernando Ruiz

by caltex 14. februari 2018 20:30

Julie Newmar i rollen som Catwoman.

Till den senaste Kickstarterkampanjen för Dan Parent & Fernando Ruiz Die Kitty Die ingick det i mitt belöningspaket bland annat en kommission i 3/4-figur och som motiv till denna hade jag bett om att Fernando skulle göra "Julie Newmar som Catwoman". Ms. Newmar var nämligen den skådespelerska som gestaltade damen som gjorde livet surt för invånarna i Gotham City vid hela 12 tillfällen i de två första säsongerna av TV-serien Batman i mitten av 60-talet och som med sin långa och slanka uppenbarelse lämnade ett bestående (för att inte säga outplånligt) intryck på tittarna. Det spelade liksom ingen roll att Läderlappen fångade in henne och satte henne bakom lås och bom, hon var snart ute igen och ställde till med allehanda oreda i ett nytt avsnitt.

Hennes arbetskläder var en svart overall med ett skärp som Ms. Newmar på eget initiativ bar nere på höften istället för runt midjan för att accentuera sin välsvarvade figur. Att hon börjat karriären som dansare var ingen nackdel när hon skulle spela den graciösa Catwoman och detta är säkert en av anledningarna till att vad som det verkar en majoritet av mediakonsumenterna håller hennes version för att vara den bästa. Jag visste sedan tidigare att att Fernando är exceptionellt bra på att avbilda vackra flickor i blanka och kroppsnära utstyrslar, och det föll sig därför naturligt att önska sig just detta motiv. Jag tycker att han lyckats alldeles utomordentligt med uppdraget! Tyvärr syns inte det glitter som skall accentuera blänket så bra på fotot. (Glitterpenna! Vad skall de hitta på härnäst?) Läs mer om Fernandos arbetssätt och tankar om denna kommission på hans blogg (också han favoriserar Julie Newmar som Catwoman) och klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri.

Tags: , , ,

Film & TV | Serier

Förmiddagskaffe

by caltex 11. februari 2018 06:06

Förmiddagskaffe.

Efter att jag har avslutat frukosten på lördagsmorgnarna utnyttjar jag vanligen de närmaste timmarna till diverse sysslor som tvätt, städning och veckohandel. I förekommande fall kan de också innefatta mangling av lakan och som en konsekvens av detta även dammsugning av torkrummet. När allt detta är klart vid 11-tiden ägnar jag mig ibland åt den gamla fina traditionen "förmiddagskaffe" (för att "fira"). Det brukade i mitt föräldrahem bestå av en eller två släta koppar kaffe utan några större tillbehör. Det rörde sig oftast om ett par skivor vetelängd vilket alltid fanns i den högra brödlådan i skafferiet. För det mesta serverades kaffet svart utan grädde.

Förmiddagskaffet var med tanke på att dagens huvudmål på lördagar och söndagar serverades vid ett-tiden ett sätt att få lite extra energi fram tills dess, men jag tycker att det också är en markering som visar att nu börjar den avkopplande delen av helgen. Jag brukar inskränka mig till en kopp som är framställd i den lilla mokabryggaren och till detta knapra i mig chokladdoppat digestivekex eller liknande. Det ger både en sockerchock som heter duga och mättar någorlunda. Sen är det dags att börja ägna sig åt mera angenäma och stimulerande aktiviteter innan förberedelserna för middagen inleds vid två. Jag håller också fortfarande på att förmiddagskaffet helst skall intas utan mjölk eller grädde - svart är det som gäller!

Tags: ,

Mat & dryck

Serieoriginal - The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E.

by caltex 10. februari 2018 20:29

Archie #613, sidan 8.

Archie #613, sidan 8.

För ett par veckor sen levererades allt kulturgods som jag var berättigad till i Dan Parent och Fernando Ruiz Kickstarterkampanj för andra miniserien om Kitty Ravencraft där hon hamnar i Hollywood och i vanlig ordning råkar ut för diverse oknytt som önskar livet ur henne. Utöver själva boken (i inbundet utförande) och en hel massa tidningar, färgtryck och och samlarbilder (vilka alla finns redovisade här) innehöll försändelsen också ovanstående originalsida ur Archie #613 och den är från fjärde och sista delen av agentkomedin "The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E." av Fernando med tusch av Rich Koslowski

Fernando vet mycket väl att jag tycker att Sharry the Spygirl som hade en framträdande roll i denna historia var för bra för att glömmas bort (tyvärr blev det inget av den planerade uppföljaren) och det är säkert han som därför valt ut just denna sida åt mig. Här besöker hon tillsammans med Archie och Chuck laborationssalen på Riverdale High där Jughead är i full färd med att försöka hitta ett motgift mot zombie-serumet som drabbat Riverdales invånare... Som jag nog tidigare påpekat är hela denna story en underbar övning i innovativ sidolayout (enligt vad Fernando berättat för mig hade han fria händer att utforma den precis som han ville) och roliga bildvinklar, och denna sida är inget undantag. Och ovanpå detta Rich eleganta tuschning!

Klicka på bilden för att se den i mitt CAF-galleri.

Tags: ,

Serier

Vintage läderportfölj i nyskick

by caltex 6. februari 2018 17:01

Läderportfölj i den rätta modellen.

Ett ytterligare fynd från Erikshjälpen i Edsbyn är portföljen i bilden ovan. Av det obefintliga slitaget att döma är den till synes helt oanvänd. Den enda åverkan jag kunde se var lite repor vid låsen och några mindre fläckar av vit färg (?) som gick att försiktigt skrapa bort. Den är tillverkad i strukturerat rödbrunt läder av det kraftigare slaget och har två ytterfickor som låses med justerbara spännen samt en rem som extra försäkring mot att den skulle gå upp av misstag. Tyvärr saknades nyckel men den är inget måste (och eventuellt finns det något som passar på den osorterade nyckelknippan hemmavid). Modellen är inte på något sätt ovanlig (bortsett från kombinationen spännen/rem som man inte ser varje dag) utan fanns säkert i tusentals exemplar i Sverige från 40-talet och framåt. Den påminner inte så lite om den som min far bar med sig till skolan dagligen och med tiden blev så sliten att den numera är att betrakta som ett museiföremål.

Något som skvallrar om att den både är obegagnad och av äldre datum är att lädret är mycket oflexibelt (för att inte säga hårt) och inte speciellt följsamt. Visserligen är det ingen nackdel om en portfölj håller formen (man skall inte försöka fylla den till bristningsgränsen) men någon måtta får det vara. Jag har därför startat operation uppmjukning med att först gnida in den helt och hållet med läderolja och när denna trängt in i ytan fortsätta med riktig minkolja, tjockare i vecken och tunnare på släta ytor. Nu skall jag låta den stå en vecka innan jag bestämmer om jag skall upprepa proceduren. Hittlls har den mjuknat något men känns fortfarande stel.

Jag kommer att använda den när jag behöver bära mer än glasögon och telefon till mitt arbete (jag slutade med att ta attachéväskan dit för mer än tio år sen) och på kortare dagsturer när det inte behövs så mycket bagage. En nackdel är att det kan bli problem att få plats med systemkameran med objektivet påsatt. Men det går säkert att lösa på något sätt. En portfölj av det här slaget passar särskilt bra till blazer och udda byxor (lite för "casual" för att bära på med kostym) men även mockajacka eller harrington och jeans torde fungera (måtten är 44 X 30 X 7 cm) Däremot kommer jag näppeligen att ha den till bandymatcher då jag inte brukar besöka sådana. Annars skulle man lätt kunna förledas att tro att detta borde vara portföljens primära användningsområde med tanke på var jag hittade den... 

Tags:

Design

Powered by BlogEngine.NET 1.5.0.7 - Old School Theme by n3o Web Designers

Vem skriver här?

Jag heter Karl-Erik, är född 1962 och har alltid tyckt om att förmedla mina åsikter om allt möjligt i skrift. Här kommer jag att skriva om det mesta som roar eller irriterar mig för tillfället.

Nyckelord