Om någon till äventyrs skulle leva i villfarelsen att lugnet nu borde infunnit sig i garaget hos Linus efter att motorn visat sig fungera till belåtenhet så kunde det inte vara mera fel. När jag jag kom på besök i söndags hade mycket hänt sen sist. 

Stefans kusin Jan (som är ett välkänt namn i 1800-kretsar) hade kommit förbi med två extraljus av den rätta modellen (Hella) som han plockat fram ur sina gömmor. Därför hade nu stötfångaren satts på plats och extraljusen monterats på ett par specialtillverkade fästen. En mycket elegantare och bättre lösning än att borra fästhål i stötfångaren och som dessutom medger ett långt stadigare och vibrationsfriare ljusflöde. Utseendemässigt var de pricken över i, och detta bevisas inte minst av att Roger Moore hade ett par liknande monterade på den snabba vagnen NUV 647E. Grillen är ditsatt provisoriskt för att man bättre skall se hur allt passar ihop. 

Till vänster en detaljbild av extraljuset på vänster sida. På den andra bilden visas delar av den rengjorda och nylackerade kupén där man har monterat nya gummiband under det minimala baksätet. Som andra sportbilar med "baksäte" får nog Volvo 1800S betecknas som 2+2-sitsig. Originalfjädringen var en aning nersutten. Det enda som behöver bytas ut på baksätet är klädseln i överkant, i övrigt skall det gå att få fason på det med rätt medel. 

I bagageutrymmet blänker det av ny lack. Tanken har varit urtagen och har kontrollerats med avseende på täthet och att den är fri från smuts och rost på insidan. I ett tidigare liv hade den tydligen behandlats med tätningsmedel och det höll fortfarande fint. Sen har också den fått ett lager färg så den skall se bra ut. 

Hela insidan av kupén har nu blivit befriad från smuts och ytrost. Därefter har den lackats i den rätta röda färgen. Det enda som återstår att färgsätta är dörrarnas insidor. Sen är det meningen att det skall bli ljudisolerande material innan mattorna kommer på plats. Tittar man uppåt så ser man att innertaket är ditmonterat vilket inte var så svårt om man får tro beskrivningen av arbetet. Tyvärr kom man när det var klart på att man inte satt dit någon ljudisolering. Och eftersom Stefans förslag att man skulle borra ett hål i taket och genom detta pumpa in fogskum röstades ner med eftertryck är det stor risk att det får göras om. Men då har man ju tränat, så det bör gå ganska fort. 

Instrumentbrädan blev som ny efter en rejäl rengöring. Volvo 1800S hade mycket stilren instrumentering i svart och turkos med varvräknare till vänster och hastighetsmätare till höger. De tre mindre instrumenten är tankmätare, oljetrycksmätare (riktig mekanisk) och klocka. Hastighetsmätaren är graderad i mph (tänk på att det är en USA-såld vagn), men detta går att korrigera provisoriskt till besiktningen med tejpade siffror utanpå glaset i km/h. På sikt räknar man dock med att byta mätaren till en med för svenska förhållanden korrekt skala. Radions högtalarplacering är än så länge ett mysterium. 

Linus har all anledning att se nöjd ut med resultatet så här långt. Kan man fortsätta renoveringen i samma takt är nog inte en provkörning speciellt avlägsen. Fortsättning följer...
Galleriet är uppdaterat med nya bilder av den senaste utvecklingen.

För närmare fem månader sen släppte Jill Johnson sin senaste studioplatta Flirting With Disaster där hon till skillnad från tidigare uteslutande framför egenkomponerat material. Det var alltså hög tid för en av de traditionella konserthusturnéerna som även i vanliga fall bjuder på lite mer tuggmotstånd vad gäller repertoaren än festivalspelningar och företagsgig. Jag hade skaffat biljetterna i så god tid att Tommy S och jag kunde förflytta oss från våra "vanliga" platser något till höger om mitten på andra raden till de båda mittstolarna på samma rad och det kändes som något vi kunde stå ut med. Vi infann oss i god tid i konserthusfoajen och när det var dags att gå in så stod Jill som seden är och skakade hand med publiken och hälsade alla välkomna personligen. När hon äntrat scenen berättade hon att hon till största delen ämnade bjuda på låtar från den nya plattan och inledde därför med titelspåret från denna (samtliga bilder tagna av Tommy, jag tog inte med kameran denna gång):  

Under de inledande låtarna var det endast ytterligare tre musiker på scenen utöver Jill, precis som det tydligen varit när hon för en tid sen fick vara förband åt Toby Keith under delar av hans europaturné. Men snart var bandet fulltaligt på scenen och den redan höga stämningen steg ytterligare. Jill såg sig nödgad att lätta på klädseln. 

I sina mellansnack berättade Jill (vilket visas på bilden till höger härovan) tämligen utförligt om hur det gått till när hon skrivit låtarna och vilka inspirationskällor hon haft. Flera av dem var en reaktion på den lätta depression hon drabbats av efter första Music Row-turnen då allt hade gått hennes väg och hon verkligen njutit av uppmärksamheten varje sekund. Då hade det inte varit helt enkelt att återgå till livet som småbarnsförälder i Fristad. En sån tur att hon kunde kanalisera sin nedstämdhet till musik istället för att deppa ihop totalt! 

Fast jag gjort mitt bästa för att lyssna in mig på den nya skivan innan konserten måste jag erkänna att jag var väldigt tveksam till låtarna då jag tyckte att det mesta lät jämntjockt utan något som riktigt stack ut och fastnade. Men framförda på scen visade det sig vara en helt annan sak. Det personliga tilltalet som jag inte uppfattat på skiva blev nu i fokus på ett helt annat sätt, och parat med hennes introduktioner som gav ytterligare kött på benen om hur de skulle tolkas fick låtarna en rejäl boost som lyfte dem till nya nivåer.  

Fastän hon är den självklara medelpunkten lämnar hon rejält med utrymme åt sitt band att också få en chans att visa sig på styva linan och glänsa. Hennes kapellmästares gitarrutsvävningar är vid det här laget välkända. 

Jill hade stor hjälp av Gunnar, som vid sidan av att hålla alla gitarrer välstämda också höll henne med buteljerat vatten under hennes framträdande. Servicen var oklanderlig, även om hon gjorde ett stort nummer av att tjata på honom. Men lite fjäsk är hon väl värd? 

Det var som tidigare nämts tunnsått med äldre låtar ur repertoaren denna kväll, men ett undantag var när hon gjorde "Roots & Wings" från 2003 som också var en av de första sångerna som hon skrev själv. Den var denna kväll klart mera bluegrassdoftande än de gånger jag hört den framföras tidigare (banjo brukar ha den effekten). När det förflutit ungefär 75 minuter avslutade man och tog ett kort break före extranumren. 

Dessa var två till antalet och förlängde konserten så att den totala tiden blev närmare en timme och fyrtio minuter vilket kändes rätt lagom, i alla fall med detta upplägg. Att ge sig ut på turné och bara spela nya låtar måste betecknas som ett synnerligen djärvt tilltag, men vittnar också om att Jill har ett stort förtroende för sin publik och litar på att den kan tillgodogöra sig också inte fullt så trallvänligt låtmaterial. 

Innan bandet till sist lämnade scenen bjöd man på en a capella-version av Neil Youngs "Love is a Rose" med lätt munspelskomp. Men sen var det oåterkalleligen slut för denna gång. En något annorlunda konsert med Jill, men den speglade så klart hennes ambition att nu bli en singer-songwriter på heltid istället för att vara någon som tolkar andras låtar. Och det är kanske vad som behövs för att det inte skall gå rutin i hennes framträdanden, för om det skulle bli så vore det verkligen tråkigt. Sen återstod bara en sak att göra:  

Att på behörigt avstånd invänta att kön till CD- och T-shirtförsäljningen tunnades ut och därefter se till att få omslaget till både hennes senaste platta (inköpt till det troligen subventionerade priset av 120:- på ort och ställe) och samlingsboxen från förra året autograferade på ett personligt sätt med en för ändamålet medförd silverpenna. Naturligtvis fick jag också en bild tillsammans med henne. Jag tror inte att jag pladdrade lika mycket som jag ibland tenderar att göra i dessa sammanhang. Och i vilket fall som helst så var hon lika rar som hon brukar vara!

Här är en inspelning från Nyhetsmorgon i TV4 där hon framför just "Flirting with Disaster" och som kan ge en fingervisning om hur konserten lät:

Fler av Tommys bilder från kvällen finns i detta galleri.  

Gröna hissen

Även om cocktailkulturen frodades i USA på 20- och 30-talet så såg en och annan legendarisk drink ljuset även på denna sida om Atlanten under denna tid. Till exempel denna klassiker, komponerad åt Gösta Ekman d. ä. för hans framgångar i pjäsen med samma namn där han spelade huvudrollen. Premiären ägde rum 1921 och det var fråga om en översättning av Avery Hopwoods Broadwaypjäs Fair and Warmer från 1915 där drinkblandande och spritkonsumtion spelar en central roll för handlingen. Mer känd är troligen filmatiseringen från 1944 med Max Hansen och Sickan Carlsson i de bärande rollerna. Men nog om kultur. Så här lyder receptet:

4cl gin (gärna Tanqueray)
2cl grön curação
Pommac eller Champis
 Citronskiva till garnering

Lägg några stora isbitar i ett highball-glas (som bör vara kylt). Häll i gin och grön curação och rör om några varv, toppa upp med Pommac eller Champis, sätt i ett par sugrör och garnera med en citronskiva. Vill man att drinken skall se ut som när den var ny lägger man i ett par russin som tack vare kolsyran kommer att stiga och sjunka oupphörligt i glaset, därav drinkens namn. Själv har jag inga problem med att ersätta Pommacen med ginger ale, allra helst som det är svårt att få tag i Pommac i annat än magnumbuteljer nuförtiden.

Konstigt nog finns det även en drink som heter Fair & Warmer, precis som originalpjäsen. Den består efter vad jag kunnat utforska av fyra delar ljus rom, två delar söt vermouth och en del triple sec (eller cointreau) som skakas med is och hälls upp i ett martiniglas. Jag har emellertid inte hunnit pröva den själv än.

Tyvärr har jag bokat tvättstugan på lördag, 25/2, annars hade jag sett till att befinna mig hos Staffars Serier på Söder i Stockholm strax efter klockan ett på eftermiddagen. Då är det nämligen dags för Adamson-belönade Kim W Andersson att premiärvisa sin nya serieroman Alena för den ivrigt väntande allmänheten och dessutom signera den åt hugade spekulanter. De som inte har fullt lika bra ursäkter uppmanas härmed att närvara! Inte nog med att han är en av Sveriges bästa serietecknare, Kim är också en genuint trevlig person som alltid tar sig tid med sina läsare och lyssnar till vad de har att säga. En intervju med Kim finns att läsa här, och på sin ofta uppdaterade blogg har han visat vad man kan förvänta sig att få tecknat vid detta tillfälle.

Sen kommer det att bli officiellt releaseparty torsdagen den 1:a mars på Södra Teatern i Stockholm, men tyvärr är det inte möjligt för mig att kunna närvara då heller.

Här är den alldeles färska videotrailern för Alena:

ALENA trailer from Kim W. Andersson on Vimeo.

Efter att förgäves under en längre tid letat efter en racingjacka med ett stuk från tiden då racing var racing och män var mansgrisar utan att veta om det snubblade jag över en firma i England, RT Retro,  som startat nytillverkning av nylonjackor i den rätta modellen. Kvaliten är dock nuförtiden vida bättre då man dragit nytta av de senaste 40 årens utveckling av detta material. Till exempel blir den inte stel och otymplig i väta, något som annars var vanligt med denna typ av klädesplagg. I samband med detta lät jag också tillverka ett tygmärke med Barchetta-emblemet eftersom ett dylikt borde sitta på vänster sida (minsta beställningskvatitet var 50 stycken men de har alla gått åt).Studier av av gamla bilder från diverse racingdepåer på båda sidor om Atlanten visade nämligen att det var vanligast med teamnamnet på denna sida av jackans framsida medan sponsorerna hade sin givna plats till höger. Efter en del tankemöda kom jag fram till att Pirelli och Magneti Marelli passade in eftersom de var både grafiskt tilltalande och fanns representerade i min Barchetta. RT Retro erbjöd sig att sy fast märkena vid beställning, och jag fick därför skicka Barchetta- och Magneti Marelli-märkena i förväg med tydliga anvisningar om hur de skulle appliceras (Pirelli kunde man själva bistå med). Men resultatet blev å andra sidan precis så bra som jag hoppats.

Nu har jag burit den på diverse bilträffar och annat under flera år och den har motstått tidens tand och flera tvättar i 40° mycket väl. Ingen tendens till sladdrighet har detekterats och den har heller inte krympt utan håller formen. Å andra sidan är en av de vanligaste kommentarerna jag brukar få just den om storleken: Det verkar som om många glömt bort att en jacka på 70-talet inte skulle vara bylsig utan sitta tämligen tajt. Dessutom slutade de strax under byxlinningen. Ibland kan man se förhoppningsfulla bärare av replikor på Steve McQueens berömda jacka från filmen "Le Mans" som inte förstått detta utan kliver omkring och ser allmänt fåniga ut då de har tagit till minst en storlek för mycket. Apropå "allmänt fånig" så händer det att jag kombinerar jackan med en italiensk sportmössa, men då står det alltid pinsamt klart att jag har en bra bit kvar innan jag kan bära upp en sådan med samma pondus som Ken Tyrrell gjorde.

Dave Edmunds betydelse för min uppfattning om vad som är bra populärmusik kan näppeligen inte underskattas. I brytningen mellan 70- och 80-tal var hans album något av det som jag lyssnade allra mest på och så här i efterhand verkar det konstigt att en man från Cardiff i Wales kunde göra den amerikanska rock 'n' rollen sådan rättvisa att flera av hans coverversioner av kända nummer i mitt huvud numera betraktas som "original". Från Dave Edmunds ledde spåret vidare till Nick Lowe eftersom de båda spelade i samma band, Rockpile, vilket fanns med på bådas plattor vid denna tid. Nick Lowe var gift med Carlene Carter, men detta faktum gick mig sorgligt nog förbi och jag upptäckte inte hennes musik förrän ett decennium senare. På hennes album Musical Shapes från 1980 medverkar emellertid Rockpile på samma sätt som de gjorde på Lowe & Edmunds skivor, och det resulterade bland annat i att Edmunds & Carter spelade in en duett, Baby Ride Easy, som var skriven av Richard Dobson.

Edmunds berättar själv om det så här: "Jag och Carlene brukade driva folk till vansinne med denna sång. Vi sjöng den på fester och vi kunde hejda människor på gatan för att sjunga den för dem. Vi sjöng den jämnt och ständigt. Den var jättekul att spela in. Vi gjorde den i två versioner, en långsam och en i upptempo. Originalversionen gick i ¾ valsstakt.". Billy Bremner: "Av någon okänd anledning var inte Nick Lowe närvarande vid denna inspelningssession, utan det var någon annan som var ditkallad för just detta projekt. Sen dök Nick upp och fortsatte där den andre slutat."

Det finns flera versioner av Baby Ride Easy tillgänliga på Youtube. Charmigast är den här från barnprogrammet Tiswas där de uppenbart spelar och sjunger live i studion (kolla busungarna i bakgrunden).

Detta borde vara den officiella musikvideon, och slutligen ytterligare en version från ett barnprogram i TV.  

När jag hört den framföras av Carlene på scen har hon brukat introducera den med orden: "Och nu en sång om vad som får ett förhållande att fungera - mat och sex!" Och det äger väl till viss del ett mått av sanning.   

I lördags passerades en viktig milstolpe i Linus 1800-renovering: Start av motorn för första gången! Som förhoppningsvis framgår av bilden ovan är nu alla detaljer inklusive motorn själv på plats under huven. Ventilkåpan har kommit tillbaka från ytbehandlingen och dess blanka finish som glänser ikapp med den röda lacken lyfter tillsammans med nya fräscha slangar och klämmor intrycket något alldeles enormt. En lustigkurre har uppenbarligen ritat flammor på vänster framskärm...  

Här kan motorutrymmet beskådas från vänster sida. Som synes är inte tändspolen inkopplad ännu, och detta har sin förklaring i att den skall vara mekaniskt förreglad mot tändningslåset och tills denna är på plats används en löst liggande extra tändspole för driften. Den skarpögde har också lagt märke till oljetrycksmätaren som är provisoriskt monterad mellan förgasarna och förebygger ovälkomna överraskningar under provkörningen. I bilden till höger gör Linus allt klart för start:

I sanning ljuv musik. Jag kan på rak arm endast komma på ytterligare en handfull motorljud som kan mäta sig med det från en lagom trimmad B18/B20 med SU-förgasare som andas genom ett par minimala luftfilter och sen skickar ut avgaserna medelst ett snudd på rakt 2-tumssystem. Jag vet att många föredrar ljudet av Weberförgasare, men för egen del är det det mera snörvlande lätet från SU:n som är pricken över i. Tomgången är något ojämn, men det är bara vad man får räkna med när man använder en kamaxel som inte ger maximalt vridmoment förrän vid 4000 rpm. Mina musiköron kunde under den korta stunden motorn var igång inte detektera några skillnader i ljud mellan förgasarna, så grundinställningen verka fungera riktigt bra. Det kommer att finnas gott om tid att finjustera förgaseriet längre fram. Man hade haft vissa problem med korrekt tändföljd, men när man väl kommit på den (1-3-4-2 moturs) var det inget övrigt som krånglade utan motorn levde upp till sitt goda rykte utan mankemang. 

Stefan och Linus diskuterar ytterligare motoridéer. Jag misstänker att det kan komma att bli vissa förändringar vad det lider men än så länge är planen att köra med motorn i detta utförande och göra de modifieringar som körbarheten kräver när det hunnit bli några mil på mätaren och det står klart vad som behövs. Nu när framänden på vagnen är klar kommer man att renovera sig mot de bakre regionerna. Målet är att få den rullbar tills vädret blir sådant att det går att jobba utomhus för då skall detta utnyttjas till slipningsarbeten. Det är alltid önskvärt att slippa få dammet som genereras under slipningen inomhus.

Det tog mindre än sex veckor från det att bilen kördes in i garaget tills motorutrymmet var renoverat och klart, med motorn uppstartad. Minst sagt imponerande! Galleriet är nu uppdaterat med nya bilder.    

Idag tog jag och Tommy en rundtur bland Västerås loppisar och second hand-butiker i akt och mening att skaffa honom en utstyrsel som han utan att skämmas alltför mycket skulle kunna bära på en Downtown Abbey-maskerad han blivit bjuden på. Någon sådan fick vi såklart inte tag i (bara barnstorlekar), däremot hittade vi lite annat krafs som inte borde lämnas kvar vind för våg. För egen del plockade jag hos Stadmissionen på Hälla upp en tillbringare av styrenplast som en gång i tiden på 50-talet formgavs av den estniske flyktingen Edgar Pank och sen dess tillverkats i otaliga exemplar. Denna är troligen av ganska sent datum, men å andra sidan lär det vara det nyttoföremål som tillverkats under längst tid i Sverige, över 50 år. Jag planerar att låta den avlasta originaltillbringaren hemma i Riddarhyttan som hängt med sen 70-talet. Det är något lätt vanvördigt över det sätt som plasten imiterar slipad kristall vilket alltid gjort mig på gott humör.

På samma ställe hittade jag ett fat med trevlig design, utfört i utrotningshotat träslag, som passar bra in i mitt vardagsrum. Det är 230mm i diameter och har signaturen "Mk" på undersidan. Detta säger mig i och för sig ingenting men det är säkert ingen nackdel i alla fall. Fatet var minst sagt snustorrt och såg ut som om det någon gång av en oförstående klåpare behandlats med golvpolish. Idioter! Men efter att ha dränkts in med teakolja tre gånger slutade det att suga i sig och kunde poleras till en halvmatt finish (utan irriterande repor). Hade det sett ut på detta vis i butik hade man säkert fått lägga till en nolla på priset...