Då jag alltid uppskattat David Perrys fotokonst var det ganska naturligt att jag funderat på hur det skulle se ut om han hade plåtat Betty och Veronica sin mycket karakteristiska stil. Nuvarande huvudtecknare på Betty & Veronica, Jeff Shultz, hade ju tidigare visat sig ha den rätta känslan för denna typ av motiv, så jag kontaktade honom och frågade om han ställde sig positiv till min idé. Det gjorde han, så jag skred till verket med att hitta lämpliga referensbilder för att han skulle ha något att jobba efter. Jag misstänker att det här med förebilder är en miljöskada från min tid i plastmodellhobbyn där det alltid skall finnas dokumentation på det man avbildar i modell.

Att välja vilket fordon som borde finnas i bilden var enkelt: Naturligtvis skulle det vara min granne Stefans veteran-dragster från 1959. Denna typ av så kallad "slingshot-dragster" med motorn framför föraren var högsta mode under hela 60-talet och är därför självklar i en bild som borde vara från 1966 eller däromkring:

Sen gällde det att bestämma vad flickorna skulle ha på sig, och för att få lite inspiration bläddrade jag igenom samtliga nummer av Betty & Veronica från 1966. Efter en stunds funderande bestämde jag att Veronica såg bäst ut i denna uppsättning ur nummer 129 från september 1966 (tecknat av Dan DeCarlo): 

Betty hade en lämplig utstyrsel i numret därpå, 130 från oktober 1966. Jag tycker att den rutiga toppen är klart racing-inspirerad, och shortsen passar också de bra i depån: 

Hatten måste dock bytas ut mot något mera ändamålsenligt, och det är inte tillrådligt att gå omkring barfota i depån så jag föreslog vissa modifieringar för Jeff som glatt tog till sig mina anvisningar. Betty bör dessutom ha håret i sin vanliga hästsvans, annars ser det konstigt ut.

Det var sen lugnt i ett par veckor, och eftersom jag inte anser att man skall stressa konstnären lade jag band på mig och väntade tålmodigt på ett livstecken. Till sist dök detta upp i e-posten: 

Att påstå att jag blev positivt överraskad är en underdrift. Jeff hade uppenbarligen snappat essensen av David Perrys bilder för här syns det att det inte är frågan om några professionella modeller, något som Perry inte använder sig av utan fotograferar tjejer som han hittat på bilträffar och i garagen och som i många fall också mekar själva. Betty ser lite lagom blyg ut, medan Veronica med sitt stora sjävförtroende naturligtvis spelar över.  Helt i linje med deras personligheter alltså.  Archies reaktion är även den lätt förutsägbar...

Nu vidtog en nervös väntan på den färdiga bilden, allra helst som Jeff gått med på att färglägga den med Dr. Ph. Martin's akvarellfärger. Efter ytterligare ett par veckor fick jag ett meddelande om att Jeff var upptagen med en Betty & Veronica-historia, men så snart den var klar skulle han ta tag i min kommission igen. Och så i måndags kväll stod det ett platt paket och väntade utanför dörren när jag kom hem. Så här såg innehållet ut:

Jösses! Resultatet var precis så bra som jag förväntat mig! Färgerna är verkligen pricken över i! Det råder inget tvivel om vilken dragster det är frågan om. Ett bevis på Jeffs omsorg om de små detaljerna är att RC Cola-flaskorna är av 60-talsmodell. Så bilden måste vara tagen sent på eftermiddagen i depån på en ännu okänd dragstrip någonstans i New England sommaren 1966...

En mycket lyckad kommission som jag måste ta under allvarligt övervägande om den inte skall ramas in. Jeff hälsade också att han tyckt den var rolig att göra så han han ställde gärna upp igen om jag hade någon annan kul idé på lut. Vi får se hur det blir med det. Nu skall jag först njuta ordentligt av den här. (Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

...tycker jag att den här bilden kan passa bra. Det är alltså min gode vän, Archie-tecknare Bill G, som med hjälp av viss instruktion från min sida och ett rikhaltigt referensmaterial avbildat något som aldrig tidigare skådats: Luciafirandet på Riverdale High. Min personliga teori om hur detta kom sig, är att vaktmästare Svenson berättat om hur julen firades i hans vilda hemland och då inspirerat avgångsklassen att ställa till med ett eget Luciatåg på morgonen 13:e december: 

Som Lucia ser vi ...Cheryl Blossom? Hur kan det komma sig? Lucia skall väl inte vara rödhårig? Och hur kunde skolans mest olidliga person komma i åtnjutande av detta förtroende? Visst borde Veronica varit självskriven som ledarinna av luciatåget? Tyvärr är det Cheryls omvittnade brist på musikalitet som denna gång spelat henne rätt i händerna! Alla vet att mjölk surnar och flyttfåglar lämnar landet i förtid varenda gång hon utsätter omgivningen för sin "sångröst".  Då Lucia skall vara tyst och enbart stå och se vacker ut var man ytterst motvilligt tvungna att låta Cheryl besätta denna roll (fast hon är rödhårig) eftersom hon var väl kvalificerad för dessa sysslor. Veronica blänger, synbart irriterad över detta, men lät för en gångs skull bli att bråka.

Bland de övriga deltagarna utmärker sig Jughead genom att ägna sig åt lussekatterna istället för att sjunga. Archie har fokus på Betty istället för sången, och Reggie visar en troligen ohälsosam uppmärksamhet för Midge, något som av Moose ansiktsutrryck att döma kommer att rendera honom ett besök på akuten när luciafirandet är över. Man kan också fundera över vad en praktiserande häxa (med levande katt-boa) har att göra i firandet av ett katolskt helgon?

Åskådarna i förgrunden är delar av kollegiet: Ms. Grundy, rektorn Mr. Weatherbee och tidigare nämnda vaktmästare Svenson.

Jag är djupt imponerad av hur Bill lyckades greppa essensen av Lucia på bara några dagar, och sen åstadkomma detta! Nu återstår bara att få bilden tuschad...

Som jag redan berättat utökade jag min samling av serieoriginal när jag besökte San Diego Comic-Con. Det utbud som finns där kan svårligen uppbringas vid något annat tillfälle, och det finns alltid något för alla smakriktningar och plånböcker. Här är bilder av vad jag tog med hem denna gång:

En sida ur Excalibur #83 av Terry Dodson och W.C. Carani. Den hämtades upp i Oakland där den legat och väntat hos Lars Petrus sen januari i år (säljaren bodde i Oakland och ville inte skicka den utomlands). Sen en sida med Screwball Squirrel i högform ur Droopy #2 av Scott Shaw!.

Ett alternativt omslag till första delen av andra halvan av Archie & Valeries romans av Bill Galvan & Rich Koslowski.

Ett trevligt omslag till Sabrina the Teenage Witch #42 (andra serien) av Holly Golightly och Al Nickerson. Fast hur kan Salem se så nöjd ut när han uppenbarligen förlorat bakbenen(?).  Holly lät mig sen välja en valfri sida ur en digest som bonus, och då fick det bli denna där flickorna slåss så stickor och strån ryker (också tuschad av Nickerson).

Slutligen en stripp ur The Heart of Juliet Jones från 1982 av Stan Drake. Fastän den är ganska sen tycker jag den är ett utmärkt exempel på hur Drake varierade berättandet på endast tre rutor, med både en en halvbild, en närbild och en översiktsbild i silhuett. Och visst syns det varifrån Neal Adams fått många av sina idéer?

Klicka på bilderna för att se dem i större format i mitt CAF-galleri.

Nu återstår att skanna skissboken, men jag tar en sak i taget och skyndar långsamt. 

Archie-tecknaren Rex Lindsey som till vardags är huvudtecknare i tidningen Jughead, men också är känd som extraordinär skapare av större pin-up bilder och omslag, har sålt av en del på sistone. Tyvärr bjuder han ut sina originalsidor i satser (troligen anser han att det inte är lönt att hålla på och sälja dem styckvis) så för det mesta är det bara ett original som är rktigt åtråvärt medan det kan vara 2-3 stycken mera fotgängarmässiga i samma uppsättning. Den här batchen (nyligen hemsnipad på eBay) var emellertid övervägande riktigt bra till innehållet: 

Två pin-upbilder från Jughead #128 samt Archie #476. Rex har både skissat och tuschat (vilket för övrigt gällar samtliga fem sidor). 

En modesida ur Betty #54 och en pin-upbild från Betty and Veronica Spectacular #17. Uppenbarligen hade någon flicka skickat in ett förslag på att Bettys byxor skulle vara OP-mönstrade och det kan jag ju omöjligen motstå...

Men det var den här som jag verkligen ville ha: 

En pin-upbild ur Betty #27 som visar hur gänget spelar baseball på en bakgård i ett av Riverdales villaområden. Min första tanke när jag såg den var "Norman Rockwell i Archie-miljö" och därför var det trevligt att Rex bekräftade detta när jag nämde det för honom i samband med att jag mejlade för att berätta att sidorna kommit fram i oskadat skick: "That 'Back Lot' Pin-Up was my idea of a Norman Rockwell kind of slice of life. Glad you noticed."

Jag är imponerad av hur mycket roliga detaljer Rex ritat in i bilden: Rektorn och Fred Andrews ser helt bestörta ut. Archie och Dilton tittar klentroget efter bollen som är på väg mot en homerun medan Reggie och Moose om ett ögonblick troligen kommer att drabbas av akut huvudvärk. Jughead och Chuck har ännu inte fattat att Betty fick in en klockren träff. Veronica, Ethel, Ms. Grundy, Mary Andrews och Nancy jublar av lycka och den ende som ser någorlunda lugn och nöjd ut är "Coach" Clayton vilket gör att man kan misstänka att det är han som tränar flickorna... Bilden måste studeras ingående i större format för att komma till sin rätt. Samtliga bilder blir större om man klickar på dem, för då länkas man vidare till mitt CAF-galleri. Jag bad min gode vän Ken Bausert i New York kommentera bilden och detta är vad han anser om den: "As for 'Betty-at-bat,' her hands are correct for a right-handed batter and, although her pose looks strange, it's only because she has completed her swing and her body is twisted because of the follow-through.  I think what makes it look so odd is that her feet are in the wrong position because, even after you've swung and are in your follow-through, your body usually twists at the waist, so the feet should still be pointing toward home plate (which, in the drawing, looks more like a raised 'bag,' used at the bases... home plate should be a flat object). Of course, if you swing very hard, you can build up so much momentum that your body will twist at the waist and, when it can't twist any more, will make the rest of your body move that way and you'll have to move your feet or else you'll fall down.
     In summary: Betty swung so hard that her whole body moved and she moved her feet to keep standing... all very proper and a good drawing (except Jughead should DEFINITELY be wearing a catcher's mask, even in a neighborhood ball game; if the batter swings and the bat just grazes the ball, by going just under or above it, it puts fast 'spin' on the ball and it could come back and hit the catcher in the face and do serious damage. Ummm... some protection for Jughead's 'private parts' would also be a good idea.)"

Sen skickade Rex med sidorna som de såg ut i tidningarna när de publicerades. Här nedan är baseballbilden i färg. Den blir också större om man klickar på den: 

I vanliga fall tycker jag att tilltaget att klippa i serietidningar är i högsta grad förkastligt, men om det är upphovsmannen som står för klippandet är jag beredd att göra ett undantag. Signerat har han gjort också.

Serietidningar har nuförtiden ganska lång pressläggningstid, vilket kan ställa till problem för den som skall teckna omslagen. Det är inte alls säkert att det som tidningen var tänkt att innehålla när uppdraget att rita omslaget delades ut stämmer när författaren skrivit färdigt. Eller också kanske det är någon detalj i anvisningarna till tecknaren som inte varit tillräckligt tydlig och feltolkats. Bill Galvan har på nedanstående omslag råkat ut för båda dessa missöden (klicka på bilderna så blir de större):

Bill Galvans omslag till Archie & Friends #141 (del två av Freshman Year: The Missing Chapters). Här har Iphonen som flickorna tittar på roterats ett 1/4 varv på det färdiga omslaget. En liten men nog så viktig detalj. Notera också anvisningarna till färgläggaren och hur de exekverades.

 Archie #590 med del 4 av Freshman Year. Uppenbarligen hade seriens författare Batton Lash på synopsisstadiet planerat att låta den fullständigt olidliga Cheryl Blossom debutera i detta nummer, men sen ändrat sig när han skrev färdigt historien. Chuck Clayton fick också en större roll än planerat och resultatet av detta var att Bill fick teckna om två av bilderna på omslaget. De är också något större än de ursprungliga så de kunde klippas in över dessa utan att det skulle bli problem med passningen. Så här blev det färdiga resultatet:

För andra gången på kort tid har jag blivit erbjuden att köpa ett serieoriginal efter att vinnaren av auktionen ej kunnat betala för sina utsvävningar. Den här gången var objektet omslaget till Archie's Double Digest #183, tecknat av Fernando Ruiz och tuschat av Bob Smith: 

Fernando Ruiz är numera en av det mest uppskattade Archie-tecknarna, bland annat ansvarig för agentparodin The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E. som kom ut häromåret. Detta omslag visar tydligt på hans styrkor som tecknare, starka men inte överdrivna känslor och en alldeles särskild fallenhet för att få Betty att komma till sin rätt. Bob Smiths tuschning är som vanligt briljant. Han kan få vilken tecknare som helst att se bra ut. En lustig detalj är att detta original skiljer sig från det publicerade omslaget på flera punkter. TV-spelet är ett annat, Veronica är inte arg och övriga är delvis annorlunda klädda. Troligen ändrades utförandet för att överensstämma med storyn inne i tidningen. Eftersom jag tidigare inte haft något omslag av Fernando Ruiz i samlingen så var detta ett välkommet tillskott.

Om man klickar på bilden går den att se i större format i mitt CAF-galleri.

Ibland har man en rent osannolik tur och hittar grejor man vill ha på platser där de inte borde finnas. Så var fallet med omslaget till Archie #588 som dök upp när jag minst anade det. Ägaren var till att börja med inte intresserad av att sälja, men övertygades om att han väl i alla fall kunde lägga ut det på eBay för att se om någon mer än jag var sugen på det? Till saken hör att Bill Galvan själv är synnerligen ovillig att skiljas från några som helst original ur "Freshman Year"-storyn, så detta var bara för bra för att vara sant:

Det här är i mitt tycke det bästa omslaget av de fem som Bill gjorde för "Freshman Year". Framför allt för att det både förmedlar hur skönt det kan vara att bara hänga med sina vänner och ha det bra, men också de mörkare sidorna med att börja på en ny skola och de obehagligheter som detta kan föra med sig. Jag blir glad när jag ser det. Tyvärr kommer jag inte att kunna behålla det med gott samvete, för när jag nämnde för Bill att jag fått tag i det fick jag denna respons: "I can't believe you found the cover to Archie 588, that's one that got away! It was sent to Bob Smith who sold it immediately and I never got it back. I always wanted it, it's one of my favorites that I modelled after a Stan Goldberg composition from To Riverdale and Back Again: 15 years later. If you ever acquire it, I'd be willing to trade a few pages of artwork to get it."

Så nu gäller det att fundera ut vad jag vill ha i utbyte utan att för den skull förfalla till ren utpressning. Alltid dessa svåra val man ställs inför hela tiden... Omslaget kan ses i något större format i mitt Bill Galvan-galleri.

Angående inspirationskällan är det inledningsrutan på sidan ett som Bill sneglat på. Hela serien (av Gene Colan & Stan Goldberg) finns att läsa här. TV-filmen som den bygger på är för övrigt trots vissa brister klart sevärd (tänk "archiesomething" så förstår ni vad den påminner om). En utförlig genomgång av den (med länkar) finns här.

Förra veckan fick jag hem omslaget till Archie Giant Series #621. Det var en en slump att det till slut hamnade hos mig efter att ha auktionerats ut på eBay. Jag vann nämligen inte auktionen, men då den som lagt högsta budet underlät att betala inom den stipulerade tidsrymden så spärrade säljaren helt sonika auktionen för betalning och frågade istället mig om jag fortfarande var intresserad? Det var jag såklart, och då vi gjort affärer tidigare var han snarast lättad att det blev till mig som det skulle skickas. Då vaknade tydligen vinnaren och förde ett fruktansvärt oväsen, men säljaren konstaterade kallt att om man inte kan läsa och förstå enkla instruktioner så skall man heller inte bjuda och ställa till besvär. "Money talks, bullshit walks" eller hur de nu brukar säga på andra sidan Atlanten...

Själva omslaget är intressant så till vida att jag misstänker att Dan DeCarlo här återanvänt en av sina skämtteckningar från Humorama-tidningarna. Själva vitsen är allt annat än politiskt korrekt och var nog mossig redan 1991 när omslaget tecknades. Sen är Betty avbildad i en pose som en typisk 50-talspinuppa (och med avsevärt mer former än vad hon vanligtvis begåvas med) där det också ser ut som Dan glömt hennes hästsvans och fått rita dit den efteråt. Som referens visar jag hur omslaget tog sig ut på tidningen. Jag tycker definitivt att det vinner på att man kan se hela Betty. Beskärningen är ganska okänsligt gjord. Märkligt är också att någon (Dan själv?) tippexat över "DeCarlo & Flood" ovanför streckkodsrutan och skrivit dit "Dan DeCarlo" under den. Skumt! Alison Flood brukar alltid få kredd när hon tuschat Dan... Sen har en paste-up i Bettys pratbubbla fallit bort, men det är av mindre betydelse. De små Betty & Veronica-figurerna som gömmer sig bakom tidningens logotyp är ovanligt detaljrika jämfört med som var vanligt, så det märks att Dan lagt ner lite extra möda på det här omslaget. (Den som önskar se det i större format klickar på bilden.)