Från Ola Skogängs signeringssession hos Staffar tog jag tunnelbanan till Hornstull, för därifrån är det inte långt till Reimersholme där NAFS(k):s höstmöte troligen redan hade pågått i över tjugo minuter. På vägen dit träffade jag Per Vedin som också var försenad, men som vi misstänkt hade mötet knappt kommit igång utan de som anlänt tittade på film som Bror Hellman hade haft med sig. Efter att ha hälsat på alla gamla bekanta satte vi oss ner och inväntade att mötet skulle börja (som vanligt 13.13 lokal ankeborgstid vilket är väldigt flexibelt). 

Ordförande Mats Nilsson förklarar  mötet öppnat och den "vanlige medlemmen" Per Starbäck lyssnar uppmärksamt med sin brorson på höger sida.

Efter ett kort inledningsanförende där han konstaterade att det som vanligt vid detta möte inte fanns någon formell dagordning övergick mötet att titta på en inspelning från årets bokmässa i Göteborg där Åsa Warnqvist intervjuar Don Rosa. Det gjorde hon med den äran och det enda som man kunde anmärka på var ljudkvalitén men den var det inte mycket att göra åt. Kul för alla de som inte hade haft möjlighet att närvara personligen (eller som i mitt fall åkt hem dagen innan). Vid det här laget hade alla eftersläntrare anlänt, och sist var enligt gängse sed den svenska ankismens farbror, Göran Ribe. Auditoriet såg ut så här: 

Därefter berättade Stefan Diös efter bästa förmåga om den nya bokserien Don Rosas samlade verk vars första del förelåg till bokmässan vilket också föranlett Dons närvaro: 

Stefan hade mycket att fötälja om hur finputsningen av texten gått till, för tydligen kräver Don denna gång en större överensstämmelse med hans originaltext jämfört med tidigare utgåvor, och det kan vara nog så knivigt att få till när man också skall försöka anpassa texten till svenska förhållanden. Stefan var tacksam att det inte var han som skulle göra det, utan denna gång bistår han bara med råd och tips om hur han tänkte när han översatte första gången. Under tiden visades ordförandens eget exemplar av första bandet upp för de som inte haft tillfälle att titta närmare på det tidigare.

Sen var det dags för fikapaus och då ingen annan kände sig manad att sköta kaffebryggaren av restaurangmodell såg jag till att den sattes igång. Hur kaffet blev vet jag emellertid inte, för då jag var bortbjuden samma kväll (Stefan & Anna skulle bjuda på chili con carne och visa bilder från sin nyligen avslutade månadslånga resa till västra USA) måste jag hasta iväg för att hinna med 16.10-bussen tillbaka till Västerås.

Det här är sannerligen inte vilken mugg som helst!  "Nähä! Det ser man ju att det inte är eftersom muggarna som togs fram till till Kalle Ankas 50-årsjubileum 1984 inte ens på den tiden hörde till vanligheterna!" tänker kanske någon. Men se det är inte det speciella med just denna mugg, utan vad som gör den unik är att den under 80-talet hörde till inventarierna i Anders Berglunds kök och därmed också i det som på den tiden gick under benämningen "Hotell Berglund" och var stället där alla ankister som inte var bosatta i huvudstaden plägade övernatta när det var dags för NAFS(k) att ha möte eller någon annan form av verksamhet. Historierna om vad som utspelade sig vid dessa tillfällen skulle kunna fylla en normaltjock bok, men i väntan på att den blir skriven kan denna sång (scrolla ner en bit) förmedla något av stämningen som fanns på den tiden. Till saken hör att jag alltid nyttjade just denna mugg när jag bodde hos Anders (jag hade till och med mitt eget té i hans skafferi) så det är många minnen förknippade med den.

När hotellet sedemera stängdes (Anders gifte sig, flyttade från Årsta till Skarpnäck och skaffade en familj) hamnade muggen på NAFS(k):s kansli under många år, men när detta utrymdes 2009 för att hyresvärden behövde lokalen till annat blev den husvill. På höstmötet 14/11 detta år auktionerade föreningen ut diverse överblivna inventarier som ej fått hänga med i flytten till förrådet där resterna av kansliet numera är inhyst, och bland dessa fanns just jubileumsmuggen. Då jag betraktar mig som dess rättmätige ägare passade jag på att ropa in den för en överkomlig summa (och då ingick det dessutom en sked). Samlarvärdet har jag ingen aning om, men affektionsvärdet är desto högre. Numera står den på hedersplats i vitrinskåpet i mitt vardagsrum, och där får den stanna. Eventuella spekulanter göre sig inte besvär. 

När jag besökte Don Rosa på hans egendom i Kentucky på 90-talet odlade han 8 sorters peppar. Men när jag frågade honom senast så hade antalet ökat till närmare tjugo, så det var ett varierat utbud som han tagit med sig till Göteborg den gångna helgen. Efter NAFS(k):s middag med Don passade jag på att förse mig med ett rejält smakprov:

Nu blir det hett i grytorna en tid framöver!  Jag har redan prövat ett par stycken, och de gav definitivt mer sting åt min tomat- och linssoppa. Även om Don påstår att de håller sig färska i flera veckor i kylen kommer jag att frysa in merparten och ta fram en eller två i taget för att sätta smak på chili con carnen och annat. Själv säger Don att han brukar köra dem i mixern med lite olja, frysa in och sen använda för att få ytterligare fart på de färdiga starka såserna som finns att köpa. Jag skall nog försöka mig på det också. Det är bara fantasin som begränsar idéerna om vad den kan användas till...

För första gången på flera år har jag masat mig iväg till bokmässan i Göteborg. Första dagen ägnades mest åt att fnutta runt och hälsa på gamla och nya vänner som jag i en del fall inte träffat personligen på flera år. Jag tog också en titt på de nysläppta albumen som det skyltades med hos flera förlag. 

Joakim Gunnarsson, Mikael Tegebjer och Germund von Wowern framför Egmonts monter, och sen Don Rosa, ivrigt väntande på sitt morgonkaffe i samma monters innandöme. Nästan hälften av kylskåpets volym upptogs av en låda med Dons egenhändigt odlade pepparfrukter - tillräckligt för att ge hela mässan akut halsbränna flera gånger om! 

Ingemar Bengtsson håller ställningarna hos Optimal, och Anna-Lena lämnar över kontaktuppgifter till Jimmy Wallin i Apart förlags monter för att förhoppningsvis vinna det gigantiska zombie-konstverk som senare skulle lottas ut bland de som köpt ett eller flera Walking Dead-album under mässan.

Johan Wanloo har tecknat Den flygande kaninen™ i min skissbok, och Lina Neidestam är i färd med att rita en manlig älva på nästkommande sida.

Don Rosa skriver autografer så pennan glöder i Egmonts monter. I samma monter men på annan plats ritar Tony Cronstam en bild av Elvis i min skissbok. Till höger sitter hans hustru Maria som tagit en snabblunch medan signeringen pågår. 

Kim W Andersson och Lina Neidestam fick var sin Adamson-statyett. Visst är de ett vackert par? 

Loka Kanarp och äkta maken Carl-Michael Edenborg står på Aftonbladets kulturscen och berättar om hur albumet Hungerhuset kom till. Peter Madsen tecknar en stygg ("naughty") Freja åt mig. Jag hann totalt gå genom hans kö tre gånger. Men jag har ändå ett okluddat album kvar... 

Cirka halv elva var jag på väg uppför Kulturhusets rulltrappor när någon hojtade "Det är stängt! Vänd och åk tillbaka hit!" på skånskt idiom. Det var Jimmy Wallin som tillsammans med Johan Kimrin hade inrättat sig vid ett fönsterbord i den ännu övergivna eko-kafeterian och därifrån fått syn på mig på min väg till de övre regionerna. På grund av en smärre arrangörsmiss var lokalen fortfarande tillbommad fast den borde öppnat för utställare redan klockan 10 och alla tillgängliga sittplatser och delar av golvet var fyllda med seriefolk som ivrigt väntade på att bli insläppta. Jag följde därför Jimmys uppmaning och åkte ner till dem där det var lite lugnare. Med tanke på att det blivit sent kvällen innan var de i gott skick (Jimmy hade besökt Cornelis grav på Katarina kyrkogård) och vi utnyttjade tiden till ytterligare utbyte av åsikter om serier och annan populärkultur.  Kim W Andersson tittade förbi och det diskuterades eventuella bidrag till Agent X9:s framsida från honom. Det skulle vara kul om det kunde realiseras... Sen blev vi insläppta och mina medkollusorer Johan Blixt och Mats Nilsson bemannade NAFS(k):s bord. Johan hade tagit med sig nytt skräp från Dum-lagret att skänka bort: 

Johan Kimrin & Jimmy Wallin väntar på att SPX skall öppna, Mats Nilsson & Johan Blixt väntar på.... Ja vadå?

Stämningen var avsevärt lojare än på lördagen, och allmänheten lyste med sin frånvaro. Det gav emellertid utställarna tid att ingående spana in vad som fanns på de andra borden och kanske hinna träffa och prata med dem som de bara haft möjlighet att heja på som hastigast under gårdagen. Själv ägnade jag en längre stund åt att titta på Johan Wanloos medhavda serieoriginal. Han hade tagit med sig ett hundratal i en tjock mapp, företrädesvis Rock Manlyfist och Bob-Henry, och en sida av den senare fick mig att totalt bryta samman i ett okontrollerat skrattanfall vilket onekligen väckte hans gillande. Jag passerade Staffan som inte hade upplevt riktigt samma kommers som föregående år, men som ändå verkade tämligen nöjd. Den som inte var nöjd med försäljningen var Stef Gaines eftersom hennes egenpublicerade album kommit på avvägar i posthanteringen och inte levererats i tid för SPX. Hon och övriga vid det så kallade Snyggbordet tycktes dock inte ha några problem att hålla humöret uppe: 

Johan Wanloo skruttinerar Kolik förlags sortiment medan Kim W Andersson agerar knodd. I bakgrunden fnittrar Stef Gaines & Yvette Gustafsson. Lugnast att låta dem vara huvudmotiv.

När klockan var närmare två dök herrskapet Gunnarsson & Häggman-Sund upp. De hade tagit tillfället i akt att sova ut ordentligt, men innan dess presterat ett bidrag till min skissbok som hette duga: En bild av Harley Quinn som skulle få seriens ordinarie tecknare Bruce Timm att överväga tidig pension om han fick se den. Tack så mycket, Hedvig & Joakim! Nästa person som ritade i den var detta års SPX' största internationella stjärna, Eisnerpristagerskan Hope Larson som stod strax bredvid Staffan och sålde sitt nya album, Mercury. Eftersom man av hennes namn kan dra slutsatsen att hon har sina rötter Sverige (och på sin blogg berättat hur hon sett fram emot att äntligen få besöka det gamla landet) var hon inte omöjlig att övertala att rita något.  Per Demervall hade redan tidigare under dagen föreslagit andra namn som borde vara representerade med skisser (och också halvt på skämt sagt att till ett annat år skulle det vara enklare om jag hyrde ett bord och lät tecknarna köa) och ett av dem var Ola Skogäng, men han hade gått på lunch. Jag gjorde då en avstickare till McMums vid Hötorget i samma ärende. När jag senare hittade honom hos Ekholm & Tegebjer ritade han en elegant Theo åt mig. 

Långväga gästen Hope Larson ritar. Det gör även Ola Skogäng medan Mikael Tegebjer ser på.

Kim W Andersson ritade zombie-porträtt hos Apart förlag, men lovade att försöka hinna med något enligt mitt önskemål om "söta flickor och mycket rött". Tyvärr måste jag hasta iväg till min buss som skulle gå 16.10 (det hade verkat som en lagom tid när jag bokade den) vilket var alldeles för tidigt så jag har ännu inte sett vad resultatet av hans mödor blev. Han lovade dock lämna den vid NAFS(k):s bord så jag förutsätter att den blev omhändertagen av någon ansvarsfull person. När jag gjort mig ärende till Stockholm och hämtat upp den lovar jag att skanna nytillskotten och visa upp här.

Slutomdömet blir att SPX var minst lika bra som förra året och att arrangörsteamet skall ha ett stort tack för att de genomför festivalen. Till nästa år kanske det är dags att jobba mer med marknadsföringen men å andra sidan är det trevligt att det går att hålla allt på en ganska familjär nivå. Med tanke på hur hur San Diego Comic Con utvecklats skall man nog vara försiktig med vad man önskar sig... Hursomhelst ser jag ingen anledning till att inte återkomma också nästa år. Jag hade hur trevligt som helst! Lite fler bilder från både lördag och söndag finns i ett SPX-galleri på bums.se.

Vi anlände till Kulturhuset ungefär halv elva så förtrupperna i form av Johan Blixt som redan tagit sig in i stora hörsalen hade redan satt igång med att ställa i ordning NAFS(k):s bord. Av detta såg jag emellertid ingenting då jag fastnade redan i hörsalsfoajen där de flesta fanzineutgivarna håller till. Till dessa räknar sig i dessa sammanhang Joakim & Hedvig (som alltmer framstår som Gamla Världens motsvarighet till Jimmy Palmiotti och Amanda Conner) som var i färd med att ordna skyltningen av allt de tagit med sig för att sälja. Jag förutsåg att det mesta skulle vara slutsålt innan dagen var över och försåg mig med det mesta av vad som fanns där, inklusive två exemplar av Alfapojken #1 som hade olika färger på omslaget. Sen frågade jag om de möjligen skulle kunna tänka sig att göra ett bidrag till min skissbok, och det skulle nog gå för sig om de fick låna den över natten, Joakim vill som vanligt inte rita inför publik.

Hedvig och Joakim ordnar skyltningen. Ingemar Bengtsson packar upp serier (i bakgrunden försäkrar Johan Wanloo att han talar sanning).

I hörsalen hade nu vårt bord med Gregers hjälp i stort sett färdigställts, så det verkade inte som om mina tjänster behövdes utan jag kunde istället gå runt och hälsa på nya och gamla vänner. Som vanligt är det nästan enklare att räkna upp de som inte är där än tvärtom. Hos Optimal packade Ingemar Bengtsson upp stora lådor med seriealbum, och fällde kommentaren "Här kommer seriesveriges egen paparazzi!" när han fick syn på mig. En bit bort pågick liknande aktiviteter hos förlaget Ekholm & Tegebjer. Bror Hellman, Magnus Knutsson och Per Demervall vässade sina argument för kampanjen "Befria Teckningarna" och jag skaffade raskt deras knapp för att bära på utställarsnodden runt halsen. Uret hade nu passerat 11 och den serieintresserade allmänhet fick därmed tillträde till lokalerna. Stämningen blev snabbt högre och till och med i vår hörna nöps det intresserat i det osäjlbara skräp från Dum-lagret vi tagit med oss för att skänka bort:

Greger packar medlemskuvert, Johan tar det lugnt.

Tiden fram till lunch försvann i ett huj. Jag förde längre samtal med bland andra Johan Wanloo (som besitter ingående kunskaper om det mesta inom populärkulturen), Magnus Knutsson, Mikael Tegebjer och Staffan Dahlberg från Staffars Serier. Sen föreslog redaktören för Agent X9, Johan Kimrin, att vi skulle gå en trappa ner och äta lunch (eller "göra lunch" som vi plägar säga i underhållningsbranschen) så vi kunde prata mera ostört, och efter en längre stund i kön på det ekologiska fiket tog vi ett bra bord nedanför rulltrappan och satte oss tillrätta för ett djupare samtal om tillståndet för äventyrsserien i Sverige. Vi blev där iakttagna av Kim W Andersson från tidningen Utopi och Kolik förlag, tillika medlem av den svenska eliten av skapare av skräckserier. Han visade sig vara en oerhört trevlig person med ett rörligt intellekt även han, så tiden flög iväg alldeles för fort och snart måste de andra återgå till sina plikter.

Tinet Elmgren håller fortet hos Epix, Johan Kimrin & Kim W Andersson "gör lunch".

Efter lunch började jag jobba med min skissbok. Först ut att lämna ett bidrag var Johan Wanloo som tecknade en elegant Felix Gimlet med säker hand. Även Nicolas Krizan ställde gärna upp och ritade. När han var färdig var det dags för mig att lämna lokalen en stund och ta en rask promenad till Bellmansgatan på Söder och Staffars Serier för att där hämta upp mitt tidigare betalade kulturgods, utnyttja det faktum att det idag var Free Comic Book Day, och på grund av detta också delta i den enkla tävling som man anordnat dagen till ära. Jag hade inte tid att stanna någon längre stund utan tog snabbaste vägen via Gamla Stan och Drottninggatan tillbaka. Jag hade knappt hunnit innanför kulturhusets väggar innan Johanna Graf fick syn på mig och vi hälsade översvallande på varandra och sedan tog jag med henne och hennes bättre hälft på en snabbtur genom lokalen och presenterade henne för Magnus Knutsson samtidigt som jag förklarade att detta var mannen som gjorde Enn Kokk till seriefigur i Ratte, tillika före detta kulturpolitiker från Lidingö. Hon hade redan skrivit på kampanjen, klok som hon är. Vidare träffade vi Staffan hos Staffars som tillkännagav att han brukar läsa hennes blogg. Hos Galago hittade hon en affisch som det investerades i innan herrskapet såg sig nödgade att hasta vidare.

Stora Hörsalen sedd ur Staffars Seriers perspektiv.

I den smala passagen mellan foajén och själva hörsalen sprang jag ihop med Johan Andreasson. Vi konstaterade att det ju är utomordentlgt trevligt att träffas i alla fall en gång om året innan han gick vidare med en förhoppning om att vi skulle springa på varandra igen. Per Demervall hade tagit sitt förnuft till fånga och blivit medlem i NAFS(k) på stående fot (och lovat att betala avgiften kontant) och det faktum att han nu äger rätten att kalla sig kollusor i officiella sammanhang gjorde att jag vågade drista mig att be om ett bidrag till skissboken. Medan han drog sig undan för att efterkomma min begäran cirkulerade jag i lokalen och stötte snart ihop med Johan Andreasson igen. Nu blev det nästan kö till skissboken, för när den ene tecknaren var klar stod den andre färdig att ta över. Båda åstadkom bilder på temat "Stockholmsmiljöer".

Per Demervall och Johan Andreasson lämnar bidrag i min skissbok.

Sen fick jag en släng av dåligt samvete, för när vi passerade Joakim & Hedvigs bord var det mesta slut och Johan fick därför inget eget exemplar av Alfapojken #1. Då ångrade jag nästan att jag fallit för deras marknadsföringstrick och köpt en extra. Jag lämnade skissboken i deras ömma vård med ett löfte om att den skulle returneras på söndagen, förhoppningsvis utökad med ytterligare konstverk. Jag gick förbi Apart Förlag där Jimmy Wallin tecknade zombieporträtt så det stod härliga till, men ändå hade tid att byta några ord. Hos babian.se höll Frida Ulvegren ställningarna och delade ut gratistidningar åt de behövande. Jag villkorade ett mottagande med att hon då måste klottra i den åt mig, och då använda samma penna som Don Rosa en gång ritat med. Då blev hon så här inspirerad:

Frida Ulvegren visar sitt konstnärstemperament.

Greger hade lämnat tillställningen medan jag var ute, men istället hade nyvalde NAFS(k) ordföranden Mats Nilsson anslutit sig och avlastade Johan så att han kunde få ett signerat exemplar av Nancy Peñas album Katten & kimonon som tillsammans med henne fanns hos Kolik förlag, mitt emot oss över gången. Framåt 17-tiden började besökarna tunnas ut och det var dags att förbereda uppbrottet. Eftersom vårt skräp haft en strykande åtgång var det inte så mycket vi behövde lämna kvar. Däremot måste Johan fylla på med nytt skräp på söndagen. Ingen var speciellt sugen på att gå på fest, och Greger skulle umgås med sin brors familj så han hade hur som helst inte tid. Jag drog mig därför tillbaka ensam till Kungsholmen för att inventera allt jag köpt på mig under dagen. Facit: Mycket givande, och den sociala biten känns långt angelägnare än seminarie- och föredragsdelen. Och det var en dag kvar. 

Greger serverar kaffe ur pressbryggare.

Jag är som vanligt oerhört tacksam för att Greger låter mig bo hos honom när det är något på gång i huvudstaden. Det är alltid en fördel att ha sin bas centralt då det spar tid vid de oundvikliga transporterna. Tyvärr hade vi trots detta inte mycket tid över, så jag har fortfarande inte fått höra om den USA-resa han nyligen kom hem ifrån (tillsammans med bland annat Stefan & Marja), men dn blir det nog berättat om i alla fall vad det lider. Vid sidan av att pröva hans ekologiska rakkräm från The Body Shop (som var helt OK men gav ett lödder som var aningen "torrt") fick jag naturligtvis en frukost som hette duga.

Denna gång blev det inga "spanska gubbmackor", men med presskaffe, fullkornsbröd, cream cheese och en försvarlig mängd nypressed apelsinjuice var det ingen risk att jag skulle fortsätta dagens äventyr på fastande mage. Efter en påtår packade vi ihop våra pinaler och drog vidare mot Sergels torg och Kulturhuset, för utställare skulle få börja ställa i ordning klockan 10 på förmiddagen. 

I början av 90-talet var det populärt att förse sin amerikanska bil med en nummerskylt som skulle efterlikna USA-skyltarna till färg, form och typsnitt fast med det korrekta svenska registreringsnumret. Inte för att detta på något vis skulle vara lagligt, men en dylik skylt passade i alla fall bättre i det därför avsedda utrymmet än en med de svenska måtten. Naturligtvis tog jag då tillfället i akt att på Power Big Meet 1990 skaffa mig en faksimil av Kalle Ankas nummerskylt som den borde sett ut i början av 70-talet:

Att ankan kör omkring med registreringsnumret 313 på sin roadster är numera ganska välkänt, men att han bor i staten Calisota ("Kaliforniens somrar och Minnesotas vintrar" om man får tro Carl Barks) är det inte lika många som känner till. Jag har här förutsatt att denna stat har samma färgkombination på plåtarna som Kalifornien, och skylten är därför mörkblå med bokstäver och siffror i guldgult. Förkortningen "WDP" står såklart för "Walt Disney Productions" som firman hette fram till 1986 då den bytte namn till Walt Disney Company. Då materialet i skylten är vakuumformad plast är den emellertid inte lämpad att utsättas för väder och vind, så jag förvarar den i bokhyllans vitrinskåp där den dessutom är skyddad mot damm.