Så långt jag kan minnas har jag alltid när behovet varit påkallat (till frukost varje dag) konsumerat samma tésort, nämligen "Green Label" från the Tea Planters & Importers Company (est.d 1909). Det är ett mycket smakligt ceylonté som måste bryggas starkt för att komma till sin rätt, och eftersom det lanserades i det tidiga 60-talet så är det nog inte helt fel att påstå att jag hör till den första generationen tédrickare som vande sig vid detta té. Det är utprovat för att fungera speciellt bra i områden med hårt vatten och passar därför bra i denna del av landet.

Hur kom det sig att detta té så tidigt blev en del av mina vanor? Jo, det var nämligen så att en av lågstadielärarna i skolan i Riddarhyttan importerade detta té vid den tiden och sålde vidare till kollegiet, och sen när hon flyttade övertog familjen adressen och fortsatte med importen. Teburkarna brukar vara en uppskattad gå-bort present, så standardbeställningen har alltid varit 6 halvkilosburkar om året. Ett tag försökte jag köpa det i den alternativa papperspåsförpackningen om 1 ¼ kg, men smaken var inte alls densamma. Dessutom ser ju burken mycket trevligare ut, något som framgår av ovanstående bild.

För övrigt drivs företaget numera sen 1989 av fjärde generationen från grundarfamiljen och utbudet har förändrats mycket litet under årens lopp. Här håller man på traditionerna och gör inga onödiga byten eller tillägg i ett sortiment som varit perfekt de senaste femtio åren, minst!

Tekannan från Konsums 30-talsservis (av logotypen att döma) är naturligtvis tillverkad av Gustavsberg och tål att slita på. Jag använder den som oftast varje måndag då det är tradition att inmundiga té och rostat bröd efter arbetsdagens slut. Den är ett fynd från en veteranbilsmarknad och kostade därför inga stora summor, det fina skicket till trots. 

Även om rökförbud utan några som helst dispenser och undantag gäller hemma i mitt vardagsrum hindrar det mig inte från att ha en magnifik bordständare stående där. Den är emellertid att betrakta som en tidstypisk inredningsdetalj och behöver ytterst sällan göra tjänst. Den minst sagt annorlunda formen som får den att se ut som ett litet flygande tefat i teak kan inte med den bästa vilja i världen kallas ergonomisk och det är snudd på omöjligt att hitta rätt handgrepp för att manövrera den utan risk för att den skall glida ur nypan. Mottot för Ronsons designer har utan tvekan denna gång varit "form över funktion", men blir resultatet så här uppseendeväckande bra finns det inget att klaga på. Det är ju inte som om den uppmuntrar till rökning, precis.

En bordständare måste ha ett stadigt askfat i närheten och jag har för detta ändamål införskaffat ett dylikt i grön onyx-marmor. Det är utfört i en solid och traditionell design utan onödiga krusiduller och prål. En gång i tiden var askfat som detta vanligt förekommande i många hem, men de blev i ett slag omoderna och ses nu ganska sällan, även på loppisar och auktionssajter. Förutom att det pryder vilket soffbord som helst är det också på grund av sin tyngd ett tillhygge som heter duga. Men förhoppningsvis håller sig diskussionerna på sådan civiliserad nivå att detta användningsområde aldrig behöver utforskas. Inbrottstjuvar är däremot en helt annan sak... 

Detta är ingen äkta racingjacka utan ett exempel på vad som kan åstadkommas om man släpper loss kreativiteten på ett lämpligt utgångsmaterial. I detta fall började det med att jag köpte på mig ett Abarth-märke i tyg utan att ha någon riktig idé om vad jag ville göra med det, men när det sen fick sällskap av ett Fiat-märke av klassiskt snitt kom jag att tänka på min fars nylonjacka från 70-talet. Den är av rätt modell med kosackkrage och två rejäla fickor, men såg i övrigt ganska tråkig ut.Ett par tygmärken skulle nog piffa upp den och göra den användbar som "slängjacka" i Barchettan. 

Sagt och gjort: Märkena syddes dit (inte utan en viss möda) och visst blev det klart bättre! Men efter att ha använt den i detta skick en säsong tyckte jag ändå att något fattades. Skulle det inte sitta något på högra sidan också? För att fortsätta det italienska temat införskaffades ett Martini-märke i den rätta runda modellen som hamnade på samma nivå som Fiat-märket. När det även dök upp ett märke som gjorde reklam för tändstift från NGK på Falumarknaden så var uppsättningen komplett och ytterligare några nålstick senare satt också detta på plats. Nu tycker jag att jackan ser riktigt bra ut och duger att bära i de flesta sportvagnssammanhang när det är så blåsigt som kan vara ibland. Gärna kompletterad med en rugbytröja under!

När dessa lådor började synas på veteranmarknaderna för tiotalet år sedan var det inte många som visste vad det var för något och vad de skulle användas till. Den ena mer långsökta förklaringen än den andra kunde höras, både från köpare och säljare. För egen del rådde det emellertid aldrig något tvivel om användningsområdet: Det är en föregångare till kylväskan som i vårt södra grannland används till att frakta smörrebröd till picknicken i. Anledningen till att jag vet detta är att ovan visade smörrebrödsask alltid hört till familjens grundutrustning vid utfärder. Min mamma brevväxlade alltsedan hon gick i lågstadiet med en danska, och familjerna umgicks av och till under mer än fyrtio år. Under den tiden kom asken att införlivas i hushållet och innan det fanns kylväskor var den en ganska genialisk och utrymmesbesparande attiralj som inrymde tio små eller fem större smörgåsar på de utdragbara hyllplanen i plast.

Det kompakta utförandet gör att jag gärna använder den när det skall åkas på utfärd med Barchettan för där är smarta lösningar alltid välkomna på grund av det begränsade bagageutrymmet. En eftergift till den moderna tekniken är att jag brukar lägga en kylklamp i det översta utrymmet, och om inte alla hyllor utnyttjas, även i det nedersta. Trots flitig användning är den tämligen fri från bucklor och repor. Firma Glud & Marstrand visste uppenbarligen vad de gjorde. Hög kvalitet med andra ord! 

I fjol var vårblommorna kraftigt försenade tack vare det tjocka snötäcket som aldrig verkade vilja försvinna, men detta år besvärades de inte av dylika irritationsmoment utan har börjat blomma i rätt tid: 

Snödroppen hade faktiskt visat tendenser till att vilja börja blomma redan för två veckor sen, men idag så hade den slagit ut ordentligt. Till min stora glädje var beståndet i rabatten nu lika stort som det varit förr om åren, och utflyttningen i gräsmattan tyck ha avstannat. Jag förstod väl att det skulle hjälpa att säga till på skarpen! Växter skall man ju prata med, sägs det, och då måste de väl ta till sig av en och annan åthutning också!  Ingen krokus syns till än, men den förväntar jag mig inte ännu på ett par veckor. Hur som helst så kändes det som det idag var en föraning av vår i luften och det kan sannerligen behövas. Och om två månader kommer Barchettan ut ur vintervilan om alla planer går som det är tänkt... 

Köket i all ära, men det är i vardagsrummet teaken dominerar i inredningen. Jag har tidigare visat de glasunderlägg som alltid finns till hands om behovet skulle uppstå (man ställer inte glas direkt på en behandlad träyta), men ibland kräver tillfället variation i dukningen så därför håller jag mig med ytterligare ett par varianter: 

Tre njurformade underlägg i 5 mm tjockt teakfaner. Kanske mer vackra än funktionella då de inte har någon kant som förhindrar att eventuellt spill inte rinner ut över bordsytan i alla fall. De kan (som syns på bilden ovan) vändas åt olika håll eftersom båda sidorna är identiskt polerade och släta. Därför finns det heller ingen tillverkarstämpel, så deras ursprung är höljt i dunkel. 

Inget antyder att den här lilla trevliga brickan med måtten 125 x 184mm och de två underläggen i massiv teak med en diameter av 8cm skulle ha varit avsedda att användas tillsammans, men ihop med ett par udda old-fashioned glas hittade på Ö&B så blev det ett komplett litet set för servering av whisky eller kanske en Americano-cocktail? Alltsammans ger ett synnerligen gediget intryck men också här saknas uppgift om vem tillverkaren är. 

Teak är ju det ojämförligt vackraste träslaget och då det numera på grund av att det är utrotningshotat inte kan användas i heminredningen annat än i undantagsfall och då till stora kostnader får man hålla till godo med gammal teak istället. Men tack vare träslagets popularitet på 50- och 60-talen råder det knappast någon brist på föremål tillverkade av teak. Det är snarast så att man får vara mycket noggrann i sitt val, annars är det risk att hemmet översvämmas av allehanda teakföremål. Här är ett par som pryder vilket köksbord som helst: 

Ett ställ med salt- och pepparkar i vackert rundad modell. Stället är mycket välbalanserat och lätt att lyfta i det upprättstående handtaget. Tyvärr är volymen som de rymmer ganska liten och de måste fyllas på i tid och otid. Som så många andra teakföremål är de tillverkade av Karl Holmberg i Götene som massproducerade alla möjliga (och omöjliga) attiraljer i detta träslag för den omättliga nordiska marknaden.   

En smörask i glas med mönstrad botten som kontrasterar vackert mot brickan i teak som den står på. Tung och gedigen på ett sätt som knappast uppmuntrar till att den skickas runt om middagsbordet. Glasbehållaren rymmer drygt ett kvarts kilo så den behöver inte fyllas på varje dag. Och det lär knappast vara någon risk för uttorkning av träet, det är bara att gnida in lite överblivet matfett i ytan för att behålla den rätta finishen. Även denna från Karl Holmberg i Götene. 

Efter att förgäves under en längre tid letat efter en racingjacka med ett stuk från tiden då racing var racing och män var mansgrisar utan att veta om det snubblade jag över en firma i England, RT Retro,  som startat nytillverkning av nylonjackor i den rätta modellen. Kvaliten är dock nuförtiden vida bättre då man dragit nytta av de senaste 40 årens utveckling av detta material. Till exempel blir den inte stel och otymplig i väta, något som annars var vanligt med denna typ av klädesplagg. I samband med detta lät jag också tillverka ett tygmärke med Barchetta-emblemet eftersom ett dylikt borde sitta på vänster sida (minsta beställningskvatitet var 50 stycken men de har alla gått åt).Studier av av gamla bilder från diverse racingdepåer på båda sidor om Atlanten visade nämligen att det var vanligast med teamnamnet på denna sida av jackans framsida medan sponsorerna hade sin givna plats till höger. Efter en del tankemöda kom jag fram till att Pirelli och Magneti Marelli passade in eftersom de var både grafiskt tilltalande och fanns representerade i min Barchetta. RT Retro erbjöd sig att sy fast märkena vid beställning, och jag fick därför skicka Barchetta- och Magneti Marelli-märkena i förväg med tydliga anvisningar om hur de skulle appliceras (Pirelli kunde man själva bistå med). Men resultatet blev å andra sidan precis så bra som jag hoppats.

Nu har jag burit den på diverse bilträffar och annat under flera år och den har motstått tidens tand och flera tvättar i 40° mycket väl. Ingen tendens till sladdrighet har detekterats och den har heller inte krympt utan håller formen. Å andra sidan är en av de vanligaste kommentarerna jag brukar få just den om storleken: Det verkar som om många glömt bort att en jacka på 70-talet inte skulle vara bylsig utan sitta tämligen tajt. Dessutom slutade de strax under byxlinningen. Ibland kan man se förhoppningsfulla bärare av replikor på Steve McQueens berömda jacka från filmen "Le Mans" som inte förstått detta utan kliver omkring och ser allmänt fåniga ut då de har tagit till minst en storlek för mycket. Apropå "allmänt fånig" så händer det att jag kombinerar jackan med en italiensk sportmössa, men då står det alltid pinsamt klart att jag har en bra bit kvar innan jag kan bära upp en sådan med samma pondus som Ken Tyrrell gjorde.