Om jag skall peka ut en enskild händelse som kommit att forma min syn på populärkultur så är nog den mest betydelsefulla när jag förärades dubbel-LP:n 41 Original Hits From The Soundtrack Of American Graffiti i julklapp 1973. Här fanns hela den amerikanska bil- och musiktraditionen snyggt och prydligt paketerad tillsammans med utförliga liner notes om filmen (som jag mödosamt stavade mig igenom med mellanstadieengelskan) och ett stort urval bilder från densamma. Efter att släkten från Kolsva (Ja Anna-Lena, jag menar dig!) insisterat på att först få höra "Book of Love" med The Monotones gick båda skivorna varma på min nyanskaffade men något primitiva ljudanläggning från DUX resten av jullovet, och när jag några månader senare kunde se själva filmen (som var barntillåten från 11 år) var det fullständigt klippt.

Sedan dess har jag sett filmen fler gånger än jag kan hålla räkningen på (men minst sex gånger på stor duk) och jag har också samlat på mig en del andra ting associerade med filmen. Till exempel denna stolpaffish som jag plockade åt mig sista gången den visades i Folkets Hus bio hemma i Riddarhyttan:  

Den sitter inramad på min hallvägg där den är skyddad från onödig blekning av solljuset. Av färgerna att döma är det en tryckning från början av 80-talet. En annan affisch som jag har i min ägo är visserligen av rätt USA-modell, men inte ett original utan en kopia av den typ som brukar säljas i souvenirbutiker. Detta uppvägs emellertid av att tio av skådespelarna i filmen och regissören har satt sina autografer på den: 

Dessa är medurs från toppen och neråt Suzanne Somers, Charles Martin Smith, Kathleen Quinlan, Candy Clark, George Lucas, Harrison Ford, Mackenzie Phillips, Richard Dreyfuss, Ron Howard, Paul LeMat och Cindy Williams. Jag letade länge innan jag hittade den på eBay för en förhållandevis överkomlig summa. Affischer med 5-8 namnteckningar är inte särskilt svåra att komma över men till dags dato har jag bara sett en handfull med tvåsiffrigt antal och bara en med fler än tio (min egen). Wolfman Jack saknas visserligen men han var troligen inte i livet vid denna tidpunkt. Hans autograf finns emellertid på det här originalmanuset tillsammans med några dubletter och ytterligare någon saknad: 

Medurs är det Mackenzie Phillips, Ron Howard, Candy Clark, Wolfman Jack, Harrison Ford, Cindy Williams, Richard Dreyfuss och Bo Hopkins. Då de är skrivna vid ett tidigare tillfälle skiljer sig framför allt Ron Howards och Harrison Fords från hur de ser ut på affischen (om det nu inte är fråga om förfalskningar förstås).

Sen har det blivit ett och annat lobbykort under åren. Totalt har jag (med stor hjälp av vänkretsen) lyckats skrapa ihop tio kort vilket är något förbryllande då det vanliga antalet för de flesta filmer är åtta stycken. Så här ser de ut i alla fall: 

Några av dem är i nyskick, medan ett par stycken har de karakteristiska spåren efter häftklammer i hörnen. En teori jag har är att det skulle finnas åtta av vardera stående och liggande format, men det har inte kunnat bekräftas.  

Här passar jag på att slå ett slag för en oförtjänt bortglömd thriller av bästa märke:

Identity

Regi: James Mangold

Medv: John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet m fl.

Längd: 1 tim 30 min

Under en mörk och stormig natt mitt ute i Nevadas ödemark ordnar slumpen så att ett tiotal människor utan någon som helst koppling till varandra blir strandsatta på ett ensligt beläget motell i den lägre prisklassen. Där finns den före detta Los Angeles-polisen Ed (John Cusack) som utbränd och desillusionerad nu försörjer sig som chaufför åt en TV-skådespelerska med passerat bäst-före datum (Rebecca DeMornay), Paris, ett lyxfnask från Las Vegas (Amanda Peet) som köpt en apelsinodling i sin barndoms Florida och nu ämnar starta om sitt liv, ett nygift ungt par med otrevliga svartsjuketendenser, en hygglig familj med en autistisk son, en nervös polis, Rhodes (Ray Liotta), som fraktar en mördare till hans nya uppehållsort och en skum nattportier (John Hawkes) som verkar ha något att dölja.

Knappt hinner man konstatera att samtliga kommunikationsvägar är brutna förrän det första dödsfallet inträffar. Det skall snart följas av flera, och vid varje offer hittas en rumsnyckel med ett nummer som är lägre än det innan. Anklagelserna börjar snart fara fram och tillbaka mellan de inblandade och det blir en kamp mot klockan för Ed och Rhodes om de skall hinna avslöja mördaren och sätta stopp för manfallet innan alla motellets gäster är ett minne blott. Parallellt med huvudintrigen berättas en annan historia som handlar om ett hastigt hopkallat nattligt möte mellan höga jurister i Texas. Detta syftar till att i sista stund innan en förstående avrättning övertyga berörda myndigheter om att en sällsynt vidrig seriemördare i själva verket är sinnesförvirrad och bör hamna på sjukhus i stället för i gaskammaren, men hur detta hänger i ihop med händelserna på motellet är höljt i dunkel...

James Mangold har tidigare regisserat så diametralt olika filmer som ”Cop Land” och ”Kate & Leopold”, men lotsar oss här med säker hand genom en kraftigt stiliserad historia som vid första anblicken verkar vara en pastich på otaliga B-filmer i noir-genren, men som visar sig ha mera gemensamt med den traditionella pusseldeckaren och moderna, smarta skräckfilmer typ ”Scream”. Varje figur i persongalleriet är en välkänd karaktär som vi sett åtskilliga gånger förut, och det är därför lätt att förledas att tro att man hela tiden har full koll på vad som kommer att hända härnäst. I själva verket är inget det som det ser ut att vara och tyvärr kan jag inte andas en stavelse om hur de båda historierna hänger ihop utan att förstöra en av de mer oväntade men ändå fullt logiska upplösningarna jag sett på mycket länge. Vägen dit är tack vare den utmärkta scenografin (det är svårt att tro att större delen av filmen är inspelad i studio) och det inspirerade fotot med mycket närbilder synnerligen underhållande utan några döda punkter. Men till detta bidrar också att Cusack, Peet och Liotta sätter tänderna i sina slitna rollkaraktärer och ger sig hän på ett sätt som skulle kunnat resultera i rena parodin, men nu i stället får dem att verka fullt relevanta. Må så vara att Liotta spelar samma stereotyp som han gjort otaliga gånger tidigare, men det innebär också att han finslipat denna till nästintill perfektion och det är alltid ett stort nöje att se honom i aktion. Peet å andra sidan gör här något som går på tvärs mot det mesta hon företagit sig tidigare, men det är säkert skönt för henne att för en gångs skull inte behöva vara sympatisk och tvärgullig hela tiden.

Men det är John Cusack som verkligen glänser i ”Identity”. I hela sin karriär har han gång efter annan fått spela karaktären ”förvuxen skolpojke” och jag tycker att det är först här i ”Identity” som han frigör sig från den och får vara vuxen på riktigt. Hans livströtte polis är också han en kliché men Cusack gör honom med sådan briljans att jag helt glömmer bort detta. Här finns inte de tendenser till överspel som Liotta och Peet stundom drabbas av, utan Cusack är hela tiden exakt rätt i rollen. Förhoppningsvis innebär detta att vi får se mer av denna sida hos honom i framtiden.

Sammantaget så tycker jag att ”Identity” är en mycket underhållande film som fungerar både som en kärleksfull hyllning till en gammal genre och som en traditionell thriller. Troligen kommer den att gillas mest av de som i likhet med eder recensent är helt insnöade på deckare och inte kan få nog av dem, men alla som förstår att uppskatta en god historia bör ge den en chans. Och när gjorde Ray Liotta en dålig film senast om jag får fråga?

Jag var generös med betyget när fimen hade premiär i augusti 2003, men jag tycker att den fortfarande är värd den fyra jag förärade den.

Så här före trettonhelgen passar det bra med en lättare komedi som ändå bjuder på visst tuggmotstånd: 

Johnny English

Regi: Peter Howitt
Medv: Rowan Atkinson, John Malkovich, Natalie Imbruglia m fl
Längd: 1 tim 28 min

Det är svårt att tänka sig att det skulle finnas utrymme för ännu en parodi på James Bond, men Rowan Atkinson gör tillsammans med Bonds manusförfattare Neal Purvis & Robert Wade (”Die Another Day”, ”The World is Not Enough”) ett fåfängt försök att krama ut ytterligare några skratt ur en överexploaterad genre.

Atkinson är Johnny English, en byråkrat vid brittiska underrättelsetjänsten som hastigt och lustigt kastas in i hetluften när övriga agenter (på grund av ett förargligt misstag från English sida) sprängts i luften på en begravning. Då han i hemlighet närt fantasier om ett liv på fältet i stället för bakom skrivbordet i åratal, tar han sig an uppdraget att vakta de brittiska kronjuvelerna med liv och lust. Tyvärr är hans självförtroende omvänt proportionellt mot hans kompetens, och någon lyckas stjäla dyrgriparna mitt framför näsan på honom, polisen och drottningen. English misstänker omedelbart att den franske miljardären Pascal Sauvage (John Malkovich) är hjärnan bakom kuppen, men hans överordnade delar inte hans uppfattning utan beordrar honom att hålla sig borta från Sauvage och hans företag. Naturligtvis struntar English i sina order och får i stället sina misstankar bekräftade. Men vad är syftet med denna djävulska plan som Sauvage hittat på? Är den vackra Lorna Campbell (Natalie Imbruglia) vän eller fiende? Det visar sig att sanningen om vad som är på gång överstiger English värsta farhågor, och det forna imperiet kommer att skaka i sina grundvalar innan det hela är över...

Atkinsons tidigare försök att ta sin humor från TV till film har inte slagit väl ut, och även denna gång blir det pinsamt uppenbart att att det som fungerar i små doser i det lilla formatet inte låter sig blåsas upp till en spelfilm. Atkinson upprepar formeln (som går ut på att den tvärsäkre English först berättar vad han ämnar företa sig, sen gör det men fumlar till det och slutligen begriper vad han ställt till med när det är försent att rädda situationen) många gånger innan filmen är över. Inte nog med att det blir tröttsamt, inga poänger kommer oannonserade. Det verkar också som om man får slut på intelligenta lustigheter efter mindre än halva filmen och då flyttar komiken under midjehöjd vilket känns fel då man fram till dess hållit hårt på att verka sofistikerade. Den ofrånkomliga jämförelsen med Peter Sellers kommisarie Clouseau i Rosa Pantern-filmerna utfaller också till Atkinsons nackdel. Även om det är modigt att försöka sig på samma typ av komedi så har Atkinson varken Sellers bredd som komiker eller det stilla vansinne denne kunde släppa lös när situationen krävde det. Atkinson är bäst när han låter den mörka sidan av English komma fram, men det sker alldeles för sällan.

Till filmens förtjänster hör annars dess förmåga att få till alla små detaljer så de känns rätt (”Austin Powers” klingade falskt i detta avseende) och en obetalbart rolig biljakt där English Aston Martin knappt sätter hjulen i vägbanan en enda gång. Natalie Imbruglias försök till skådespeleri är också en anledning till fnitter, men det var nog inte meningen (hennes australiensiska brytning dyker upp och försvinner lite hur som helst)? Malkovich är förvånansvärt trist i rollen som superskurk, och varken en grotesk fransk accent eller frisyr a la Gerard Depardieu gör honom roligare.

Numera är James Bond i sig tillräckligt ironisk för att en parodi på gängse vis skall bli så gott som omöjlig att genomföra, och det vore bättre om Atkinson i fortsättningen ägnar sig åt sådant som han bevisligen är bra på. Och vad gäller historien så kommer det att gå inflation i stulna brittiska kronjuveler den närmaste tiden. Samma idé torgförs även i ”Shanghai Knights” som snart har premiär. Inte ens Atkinsons mest hängivna fans kan vara nöjda med ”Johnny English”. Men vad kan man vänta sig av en figur som först såg dagens ljus i en serie reklamfilmer för kreditkort för mer än 10 år sen?

Jag var nog lite väl grinig i min recension, för denna film vinner faktiskt på att ses om då alla finurliga små detaljer som man missar första gången framstår mycket tydligare. Sen skall det också erkännas att det är en förutsättning att man är på rätt humör när man ser den, men då utökar jag nog betyget från den tvåa jag gav den vid premiären i april 2003 till en trea. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

Vid sidan av karrlären som presentatör/häcklare av lågbudgetskräck och science fiction har hon hunnit med att spela in några filmer av vilka den första, Elvira: Mistress of the Dark är mycket underhållande på det sätt som en bra B-film kan vara om den inte tar sig själv på för stort allvar: 

Handlingen är i korthet att Elvira får ett arv efter en avlägsen släkting i den lilla staden Fallwell i New England, men när hon åker dit för att ta det i besittning visar det sig bestå av ett fallfärdigt hus (som verkar designat av samme arkitekt som ritade Bates motell) och en uråldrig kokbok. Hon kommer snabbt på kant med stadens dignitärer och mera framstående medborgare medan tonåringarna snart lär sig tycka om henne. Vad som sedan följer är en kärleksfull drift med den klassiska skräckfilmen, allt kryddat med Elviras snärtiga repliker och ett ändlöst antal plumpa skämt om hennes fysionomi. Jag hade mycket roligt åt denna film, och omsorgen om detaljerna gör att man kan se den många gånger. Inte helt olikt Tillbaka till framtiden-filmerna. Att Fallwells stadskärna ser ut som den i Hill Valley är nog ingen slump (kan också bero på att dessa scener spelades in på Universal Studios back-lot). Trailern är mycket representativ:

Från min vän Archie-tecknaren Bill Galvan kommer denna hälsning som visar att unga fröken  Sabrina Spellman vet att klä ut sig när almanackan säger att det skall krylla av allehanda oknytt i de amerikanska villaförorterna och det är dags att tigga godis. Och med tanke på att hon är en riktig häxa bör det bli synnerligen jobbigt för den som väljer fel alternativ av "bus" eller "godis". Damen har dock haft sinnesnärvaro nog att se till att det inte blivit för mycket"häxa i folkdräkt" över det hela och för detta ändamål passerat Zatannas garderob och där lagt sig till med hennes fluga och nätstrumpor...? Och det vete tusan om det inte är Dinah Lance's stövlar som hon satt spännen på? Bill tyckte det var en kul idé som han snabbt som ögat lade till som en bonus i en annan affär vi nyligen avslutat och som jag antagligen får anledning att återkomma till när jag skannat färdigt...

Samtidigt, någon annanstans:

En annan seriehjältinna som verkar ha fått samma idé är Modesty Blaise som på omslaget till senaste numret av Agent X9 (12/11) uppenbarligen är ute och trick-or-treatar på en kvast, också hon utklädd till Elizabeth Montgomery i titelsekvensen ur TV-serien Bewitched. Undrar vad hon ställer till med för bus om hon inte får något godis? Enligt min ringa mening ett av de bättre omslagen tecknaren Loopydave har åstadkommit för tidningen hittills.

Och så här såg inspirationskällan till ovanstående kostymeringar ut:

I morgon infaller i stora delar av den engelskspråkiga världen Halloween och även om jag inte på något sätt tillstyrker att bus-eller-godis traditionen skall utövas på våra breddgrader (det räcker så bra med påsken) kan jag faktiskt uppskatta en annan del av firandet: De maratonvisningar av läskiga filmer som vakna biografer runt om i landet numera anordnar för att ge barnen lite kulturell polityr och se till att de inte föräter sig på allehanda sötsaker. Har man ingen sådan bio inom räckhåll går det alldeles utmärkt att ställa till med en egen filmkväll och vad passar bättre att inleda en dylik med än denna garanterat barntillåtna film:

Scooby-Doo 2: Monstren är Lösa

Regi: Raja Gosnell

Medv: Sarah Michelle Gellar, Freddie Prinze Jr, Linda Cardellini, Matthew Lillard m fl

Längd: 1 tim 33 min

Eftersom den första spelfilmen om Scooby Doo och gänget i Mystery, Inc. blev en sådan dundersuccé på biograferna var det bara en tidsfråga innan de skulle dyka upp igen. Nu är uppföljaren ett faktum och kvartetten i de bärande rollerna har tillsammans med regissören Raja Gosnell återvänt för att ge oss ännu en inblick i hur livet skulle te sig om man oupphörligen ådrog sig obegränsad uppmärksamhet från diverse obehagliga monster och spöken.

Efter sin återförening som skildrades i ”Scooby Doo” har Fred (Freddie Prinze, jr), Daphne (Sarah Michelle Gellar), Velma (Linda Cardellini) och Shaggy (Matthew Lillard) tillsammans med sin jycke åtnjutit en period av stora framgångar. Detta behagliga tillstånd är tänkt att kulminera en kväll när man skall inviga ett helt nytt museum i Coolsville (där de har sin bas) som bygger på deras eskapader under årens lopp. Finfina replikor av alla monster och spöken de konfronterats med under karriären finns till beskådande under överinseende av museichefen Patrick (Seth Green), ett rejält mediauppbåd tillsammans med myriader av entusiastiska fans är på plats och allt verkar upplagt för en riktig galakväll då våra hjältar skall hyllas på det sätt de gjort sig förtjänta av. Naturligtvis blir det inte så: Ett förhistoriskt flygande monster vaknar på ett oförklarligt sätt till liv, och då alla inklusive hedersgästerna är totalt oförberedda på detta så slutar kvällen med ett helt förött museum och ett nyhetsinslag på den lokala kanalen där Mystery, Inc framstår som inkompetenta och dryga klantskallar. Stukade men långt från besegrade börjar gänget metodiskt spana efter ledtrådar, men då deras självkänsla fått sig en allvarlig knäck måste de samtidigt på nytt finna sin plats i kollektivet och återfå motivationen och känslan av att vara behövda. Finns nyckeln till gåtan i deras äventyrliga förflutna? Är det gubben Wickles (Peter Boyle) som är ute efter hämnd då han nyligen släppts ur fängelset sen gänget avslöjade honom som Svarte Riddaren i sitt allra första fall? Eller är det Patrick som är ute efter något helt annat när han fikar efter Velmas uppmärksamhet? Frågetecknen hopar sig...

Jodå, gillade man som jag den första filmen så går nog ”Scobby-Doo 2: Monstren är lösa” ner också den. Här består nostalgifaktorn av att ett stort urval klassiska monster från TV-seriens första säsonger genom mycket bra dataanimation väckts till liv och vållar oreda och skadegörelse. Det är verkligen skojigt att få se Svarte Riddaren, Miner 49er, Dykarspöket med flera på nytt, och jag kunde ännu en gång förnimma de rysningar jag kände då jag såg dem på tv i början av 70-talet. Vad gäller dataanimationen så noterar jag också att hunden själv är bättre animerad nu än förra gången och inte längre behöver hållas i konstant rörelse för att verka övertygande. Historien i filmen är även den mera trogen originalet denna gång. Man delar på sig för att söka efter ledtrådar och råkar då ut för fler obehagliga incidenter, det finns flera misstänkta att välja bland och demaskeringen av den skyldige blir precis så krystad som den brukar vara. Här avslöjas obönhörligt vad taffliga originalhistorierna i själva verket var, och bihandlingarna där gänget tvivlar på sin förmåga känns om möjligt ännu mer påklistrade och konstiga. Det står också allt mera klart efter denna film att det är Lillard och Cardellini som verkligen lyckats fånga sina rollfigurers karaktärer medan Gellar och Prinze jr känns mera fel här än de gjorde i första filmen. Fred har dessutom av outgrundlig anledning begåvats med en frisyr som han aldrig haft tidigare. Förbryllande.

Om Raja Gosnell i den första filmen inte riktigt visste om han gjorde en film för barn eller vuxna nostalgiker så konstaterar jag att han nu valt att fokusera på barnen. Filmen innehåller färre av förgångarens tvetydiga ordvitsar och alla referenser till ”vuxna” teman är helt borta. Humorn i filmen är nu mera uttalat på mellanstadienivå vilket säkert är rätt med tanke på målgruppen men som inte alls är i linje med hur jag uppfattar att ”Scooby-Doo 2” borde vara. Troligen har man insett att nostalgifaktorn inte är tillräcklig för att locka rekordpublik ytterligare en gång.

I ”Scooby-Doo 2” saknas inte tempo, humor eller virtuost användande av den senaste tekniken. Matthew Lillards grimaserande och Linda Cardellinis porträttlikhet uppväger också i viss mån det faktum att Freddie Prinze jr och Sarah Michelle Gellar är helt malplacerade i sina roller. Om man till detta lägger den tunna storyn blir slutsatsen att det var kul första gången men att det nu inte räcker längre för att det skall bli godkänt.

Scooby-Doo

Regi: Raja Gosnell

Medverkande: Freddie Prinze, jr, Sarah Michelle Gellar, Matthew Lillard, Linda Cardellini, Rowan Atkinson m fl

Längd: 1 tim 26 min 

Jag tror de flesta i min generation kommer ihåg vilken kulturchock det var när Beppe Wolgers visade de första avsnitten av Hanna-Barberas tecknade filmserie ”Scooby Doo, Where are You?” i sina julmorgonsprogram för över 40 år sen. På den tiden var tecknad film som inte var producerad i östeuropa en sällsynthet i televisionen, och detta gjorde att man mer än väl hade överseende med den stereotypa TV-animationen och de till förväxling lika historierna. Att det sen var ”meddling kids” som var hjältarna gjorde att identifikationsfaktorn var svårartat hög, och om det är något som i någon mån kan räknas som arvet efter ”Scooby Doo” så är det budskapet att det är OK för barn och ungdomar att lägga sig i och ifrågasätta och att deras åsikter räknas.

När nu detta är sagt kan jag övergå till att kommentera den här aktuella biofilmen där riktiga skådespelare agerar mot en data-animerad hund. Låt mig på en gång göra klart att historien om hur Mystery, Inc splittras efter inre stridigheter för att sen återförenas två år senare när den mystiske Emile Mondavarious (Rowan Atkinson) vill ha hjälp med att utreda vad det är för egendomligheter som försiggår på hans nöjesfält är klockren vad gäller nostalgifaktorn. De skådespelare som fått rollerna som den självgode Fred (Freddie Prinze,jr),  den vackra och bortskämda Daphne (Sarah Michelle Gellar), den smarta Velma (Linda Cardellini) och alla slackers urfader Norville ”Shaggy” Rogers (Matthew Lillard) är alla som tagna direkt ur den tecknade förlagan och kan inte lastas för att deras karaktärer är lika tunna som de alltid varit. Både Lillard och Cardellini (Lysande i TV-serien ”Nollor & nördar") är så kusligt lika Velma och Shaggy att jag ibland totalt glömmer bort att det inte är tecknad film det är frågan om. Lillard är som gjord för att vara Shaggy! Rörelser, gester, mimik, tal: allt sitter fullständigt perfekt. Han är dessutom den ende av de fyra som på ett övertygande sätt agerar mot den tecknade hunden, som konstigt nog är ganska stelt animerad. Detta faktum döljer man genom att låta honom vara i rörelse hela tiden och det fungerar någorlunda. Rowan Atkinson är tyvärr dåligt utnyttjad i filmen och syns inte så mycket som han borde.

Raja Gosnell vet inte riktigt vilket ben han skall stå på vad gäller den svåra balansgången mellan ironiska blinkningar till den vuxna publiken och viljan att göra en rak äventyrsfilm för de yngre barnen. Det har dock vägt över åt det senare alternativet, och även om jag själv gärna skulle sett mer av det förstnämnda (bara ryktena om vilka scener som hamnat på golvet i klipprummet är tillräckligt för att göra vem som helst frustrerad) måste jag erkänna att det nog är ett riktigt val han gjort. Även om de mest plumpa skämten försvunnit i den dubbade versionen så har den med originalspråk tillräckligt med tvetydigheter för att det skall vara riktigt roligt då och då. Jag tror också att filmens tänkta publik har överseende med den taffliga plotten som egentligen bara är de vanliga nyckelscenerna löst hopfogade runt en ramhandling. Det enda som är riktigt överraskande är faktiskt avslöjandet av styckets skurk där man vågat bryta sig ur mallen, minst sagt.

”Scooby-Doo” får högsta betyg som nostalgitripp för 60-talister, men rent objektivt är det ingen högtstående film. Å andra sidan var ju inte TV-serien det heller! För den som har barn i lämplig ålder är det ändå ett utmärkt tillfälle att slå två flugor i en smäll och se en film som kan apellera till hela familjen. Och var helt lugn! Budskapet finns fortfarande kvar...

Filmen hade svensk premiär 23:e augusti 2002 och då gav jag den en trea i betyg.

När den varma årstiden närmar sig tycker jag att det är lämpligt med filmer som ger rysningar längs ryggraden, gärna i film noir/Hitchcock-stil utan att bli alltför explicita vad gäller onödigt våld utan som istället bygger upp spänningen med små medel. Ett utmärkt exempel på vad jag menar är denna glorifierade B-film:

Roadkill
Regi: John Dahl
Medv: Paul Walker, LeeLee Sobieski, Steve Zahn m fl
Längd: 1 tim 37 min

John Dahl kommer aldrig att vinna en Oscar. (Det påståendet kommer jag troligen att få äta upp.) Men han har en suverän fingertoppskänsla för att göra modern film noir som säkert många andra avundas honom. Av hans tidigare filmer är det nog Red Rock West från 1993 som är bäst, men också En kvinnas list och Rounders med Matt Damon som pokerspelare har stora kvaliteter. Han är något av en mästare på att få den amerikanska landsbygden att se ut som en plats där ondskan lurar bakom varje hörn och där varenda bensinstation, billigt motell eller vägkrog befolkas med udda existenser som alla kan vara potentiella massmördare.

Den här gången är det två bröder, Lewis (Paul Walker) och Fuller (Steve Zahn), som råkar ut för riktigt hemska äventyr under en bilresa från Berkeley till New Jersey. Den välartade Lewis hade tänkt flyga hem på sommarlovet från universitetet men blir manipulerad av Venna (LeeLee Sobieski), flickan han alltid varit betuttad i men aldrig vågat tala om det för, att i stället köpa en begagnad Chrysler från tidigt 70-tal och med den anträda resan för att plocka upp henne i Boulder, Colorado och ge henne skjuts hem. Dessutom tar han omvägen över Salt Lake City och löser ut sin odåga till bror från häktet. Bröderna har inte sett varann på ett halvt decennium och till att börja med gnisslar det rejält i umgänget dem emellan. Fuller är en charmig slarver som på grund av dåligt omdöme blivit kriminell i gärdsgårdsserien, men han är naturligtvis inte elak, det blir bara lite fel ibland på hans planer ibland. Som tack för att Lewis varit barmhärtig samarit låter han installera en gammal kommunikationsradio i Chryslern, så att de har något att fördriva tiden med under de långa raksträckorna i Utahs saltöken, och det dröjer inte länge innan han övertygat Lewis om att det vore urkul om Lewis började prata i falsett och flörta med alla ensamma lastbilschaffisar därute. Sagt och gjort: Lewis antar pseudonymen ”Candy Kane” och snart har de fått napp. En figur som kallar sig ”Rusty Nail” blir så till sig att han bestämmer träff med ”Candy Kane” på ett motell. Bröderna anger till och med vilket rum ”Rusty Nail” förväntas komma till och tar själva in i rummet bredvid, ivrigt lyssnande vid väggen för att inte gå miste om någon del av förödmjukelsen. Tyvärr visar sig ”Rusty Nail” ha ett synnerligen dåligt sinne för humor, och den jobbige handelsresanden som bodde i rummet blir sig aldrig mer lik efter den behandling han blir utsatt för. Nu är det bara för Lewis och Fuller att försöka ställa allt till rätta, men ”Rusty Nail” är en långsint rackare, begåvad med en stor uppfinningsrikedom, så de närmast följande dygnen blir ett riktigt inferno för de skojfriska bröderna. Jag skall inte andas en stavelse om vad som händer utan konstaterar bara att det här är en infernaliskt spännande, rolig och otäck film...

John Dahl gör, till skillnad mot de flesta andra i film noir-genren, filmer som känns nya och fräscha och inte som imitationer av något som ligger 50 år tillbaks i tiden. I en scen imiterar han Hitchcock, men när man ser det tänker man överhuvudtaget inte på detta eftersom man har fullt upp med att bita på naglarna. Han har här god hjälp av ett smart manus, som även om det har en del hål, på ett förvånansvärt bra sätt korsar den traditionella slasher-filmen med både roadmovies och Steven Spielbergs Duellen. Det behövs inte mycket av Dahl för att en krypande spänning skall inträda: En ovanlig kameravinkel här, ett ösregn där, en blinkande lampa på en radiopanel. Framför allt så är Dahl hela tiden medveten om att det är en ren skräpfilm som han gör, och dess främsta syfte är att underhålla. Jag tycker det går att jämföra honom med Steven Soderbergh som förra året tog ett skräpfilsmanus och gjorde den eleganta Ocean’s Eleven av det.

Roadkill lever högt på Steve Zahns skådespeleri som firar stora triumfer allt eftersom handlingen rullar på. Även om man som tittare inser att Fuller är en ganska tragisk figur faller man mot bättre vetande för hans charm och inser då också varför även Paul Walker i rollen som hans bror gör sammanlunda. Zahn är en stor komisk talang, men visar här också några allvarligare sidor; Innan handlingen går helt överstyr så roar sig Dahl med att skissa upp ett intrikat tringeldrama mellan bröderna och Venna, men släpper sen den tråden helt och hållet. Kanske kommer den att utvecklas mer i en eventuell uppföljare? Walker fungerar i Roadkill något bättre än han gjorde i The Fast and the Furious men enbart därför att hans begränsade uttrycksmedel gör honom till det perfekta offret för Zahns galenskaper. Sobieski gör entré relativt sent och hinner inte bidra med speciellt mycket innan trion befinner sig på flykt. Eftersom det här är en skräpfilm är det inte så svårt att räkna ut vem som kommer att råka mest illa ut, eller hur?

Jag kan inte påminna mig att de amerikanska landsvägarna någon gång framställts så här hotfulla sen Rutger Hauer gjorde livet surt för C Thomas Howell i Liftaren i mitten av 80-talet, men det var sannerligen inte en dag för tidigt. En av de bästa thrillers jag sett på senare tid, och om man är på humör att ha överseende med en del luckor och inkonsekvenser (och uppskattar ett snyggt hantverk) så är Roadkill en mycket underhållande film. Se den!

Tilläggas kan att jag gav filmen betyget 3 vid den svenska premiären i juli 2002, men att jag nu nog skulle höja det ett steg. Fastän slutet fortfarande är filmens svagaste punkt. Om man skaffar den på DVD finns det fyra andra alternativa slut på den så det går i stort sett att få det slut man själv föredrar. Praktiskt! Och som framgår av filmens trailer hade den titeln Joyride i USA vilket ökar förvirringen då Roadkill åver där är en helt annan film...