I enlighet med vad som väl nu får betraktas som en tradition i samband med serietillställningar i huvudstaden avtågade jag, Johan och Bror mot Regeringsgatan och Nalens restaurang där det separata rummet varit bokat sedan flera månader tillbaka just för detta ändamål. Tyvärr hade Mats annat för sig denna kväll (och Anders och Greger hade sen tidigare anmält frånvaro), men istället förstärktes sällskapet med Göran Ribe, den svenska ankismens farbror som inte borde behöva någon ytterligare presentation, och Rolf Lindby som i har varit verksam inom den svenska seriefandomen längre än någon orkar minnas och dessutom även är revisor i NAFS(k). Vi stannade upp i baren och försåg oss med något drickbart medan vi väntade på att övriga sällskapet, Tobias & Claes, skulle anlända. Den förre dök snart upp och vi tog vårat bord i besittning. När klockan närmade sig sju klev också Claes innanför dörren och vi ägnade den närmaste tiden åt att studera menyerna: 

I vänster bild syns Tobias, Claes och Göran, i den högra Johan och Rolf.

Det fanns mycket att välja på, men till sist hade alla bestämt sig för vad de ville ha. För egen del blev det hummersoppa till förrätt och tre sorters korv med surkål, senap och rostad potatis som huvudrätt (vilket stod på griffeltavlan över dagens specialiteter och inte var listad på den tryckta menyn). Allt nedsköljt med ett glas Wisby Hansa Pils. Övriga sällskapet mumsade glatt i sig terrin på fläsklägg, kanin från Vreta gård, biffstek mm. Själv avstod jag från någon tyngre efterrätt och nöjde mej med ett litet glas calvados och en slät kopp kaffe, men hos övriga sällskapet stod husets chokladtårta högt i kurs.

När det var dags att analysera notan visade det sig att serveringspersonalen hade underlåtit att ta betalt för vissa poster vilket vållade ett visst huvudbry, något som med all önskvärd tydlighet framgår av nedanstående bild: 

Detta gav oss emellertid en anledning att stanna kvar långt efter stängningdags, och de som propsade på att få betala fick också göra det till slut. Vilket kanske var lika bra då vi planerat att återkomma, för det här är en tradition som skall försöka vidmakthållas så ofta tillfälle ges. Jag tror också att vi hade minst lika trevligt som de som uppehållit sig på Simon Gärdenfors releaseparty för hans nya album Död kompis. Men det återstod fortfarande en dag av seriemässan... 

Så långt jag kan minnas har jag alltid när behovet varit påkallat (till frukost varje dag) konsumerat samma tésort, nämligen "Green Label" från the Tea Planters & Importers Company (est.d 1909). Det är ett mycket smakligt ceylonté som måste bryggas starkt för att komma till sin rätt, och eftersom det lanserades i det tidiga 60-talet så är det nog inte helt fel att påstå att jag hör till den första generationen tédrickare som vande sig vid detta té. Det är utprovat för att fungera speciellt bra i områden med hårt vatten och passar därför bra i denna del av landet.

Hur kom det sig att detta té så tidigt blev en del av mina vanor? Jo, det var nämligen så att en av lågstadielärarna i skolan i Riddarhyttan importerade detta té vid den tiden och sålde vidare till kollegiet, och sen när hon flyttade övertog familjen adressen och fortsatte med importen. Teburkarna brukar vara en uppskattad gå-bort present, så standardbeställningen har alltid varit 6 halvkilosburkar om året. Ett tag försökte jag köpa det i den alternativa papperspåsförpackningen om 1 ¼ kg, men smaken var inte alls densamma. Dessutom ser ju burken mycket trevligare ut, något som framgår av ovanstående bild.

För övrigt drivs företaget numera sen 1989 av fjärde generationen från grundarfamiljen och utbudet har förändrats mycket litet under årens lopp. Här håller man på traditionerna och gör inga onödiga byten eller tillägg i ett sortiment som varit perfekt de senaste femtio åren, minst!

Tekannan från Konsums 30-talsservis (av logotypen att döma) är naturligtvis tillverkad av Gustavsberg och tål att slita på. Jag använder den som oftast varje måndag då det är tradition att inmundiga té och rostat bröd efter arbetsdagens slut. Den är ett fynd från en veteranbilsmarknad och kostade därför inga stora summor, det fina skicket till trots. 

Gin Fizz

När kolsyrat vatten blev vanligare under senare delen av 1800-talet påverkade det naturligtvis drinkblandandet. Den vanligaste användningsområdet för nymodigheten var att sätta lite sprätt på den vanliga groggen av starksprit, smaksättare och något sött. Resultatet kom att kallas "fizz" och eftersom det var en bra idé så fungerar den även idag. Jag föreslår att man ur den stora drinkfamiljen som heter "fizz" i efternamn blandar den variant som baseras på gin:

4½cl gin
saften av 1 pressad citron
1 msk florsocker
Clubsoda
Apelsinskiva och cocktailbär till garnering

I ett mindre highballglas, rymd ca 25cl, (som skall vara väl kylt) blandar man gin, citronsaft och florsocker tills sockret är helt upplöst. Därefter fyller man upp med Clubsoda under försiktig omrörning och garnerar till sist med en apelsinskiva och ett cocktailbär. I en Gin Fizz är det icke tillrådligt att använda något annat än Clubsoda till spädning, då dess sälta behövs för att smakämnena i spriten skall frigöras (eller nå't). Notera också att en Gin Fizz om det skall vara helt korrekt serveras utan is, därav det lilla glaset.

Den som vill veta mer om denna drinks historia och vad som skiljer den från en Tom Collins (för en amatör kan de se förvillande lika ut) rekommenderas att fördjupa sig i den historiska genomgången på artofdrink.com. Sen är det ingen konst att agera olidlig besserwisser om bartendern försöker servera en Tom Collins istället för en Gin Fizz. 

De harar som har bosatt sig innanför Västerås stadsgräns har inte några naturliga fiender, utan verkar framleva sina dagar i högönsklig välmåga, idogt tuggande på stadens alla oklippta gräsmattor med en frenesi som gör att jag blir trött bara av att tänka på den. Speciellt gräsmattan framför huset där jag bor är populär och ibland kan det vara upp till fem harar som uppehåller sig på den samtidigt. De tar knappt någon notis om husets invånare, speciellt varma sommardagar har jag sett hur haren legat och gonat sig på samma fläck när jag kommer hem på eftermiddagen som den ockuperade redan när jag gick på morgonen. Jag har tagit för vana att likt en annan Elmer Fudd fräsa "Dumma hare, försvinn härifrån!" åt dem, men det verkar de inte bry sig om. Det enda som irriterar dem är när det kommer en kajflock och sätter sig på gräsmattan, för kajorna drar sig inte för att gå fram och peta på hararna om de tycker att de är i vägen.

Nåväl, här är en av hararna fotograferad från balkongen. Notera hur den till att börja med är tämligen dåsig, men vaknar till av ljudet från kameran och sen fortsätter tugga på den stackars gräsmattan: 

När dessa lådor började synas på veteranmarknaderna för tiotalet år sedan var det inte många som visste vad det var för något och vad de skulle användas till. Den ena mer långsökta förklaringen än den andra kunde höras, både från köpare och säljare. För egen del rådde det emellertid aldrig något tvivel om användningsområdet: Det är en föregångare till kylväskan som i vårt södra grannland används till att frakta smörrebröd till picknicken i. Anledningen till att jag vet detta är att ovan visade smörrebrödsask alltid hört till familjens grundutrustning vid utfärder. Min mamma brevväxlade alltsedan hon gick i lågstadiet med en danska, och familjerna umgicks av och till under mer än fyrtio år. Under den tiden kom asken att införlivas i hushållet och innan det fanns kylväskor var den en ganska genialisk och utrymmesbesparande attiralj som inrymde tio små eller fem större smörgåsar på de utdragbara hyllplanen i plast.

Det kompakta utförandet gör att jag gärna använder den när det skall åkas på utfärd med Barchettan för där är smarta lösningar alltid välkomna på grund av det begränsade bagageutrymmet. En eftergift till den moderna tekniken är att jag brukar lägga en kylklamp i det översta utrymmet, och om inte alla hyllor utnyttjas, även i det nedersta. Trots flitig användning är den tämligen fri från bucklor och repor. Firma Glud & Marstrand visste uppenbarligen vad de gjorde. Hög kvalitet med andra ord! 

Gröna hissen

Även om cocktailkulturen frodades i USA på 20- och 30-talet så såg en och annan legendarisk drink ljuset även på denna sida om Atlanten under denna tid. Till exempel denna klassiker, komponerad åt Gösta Ekman d. ä. för hans framgångar i pjäsen med samma namn där han spelade huvudrollen. Premiären ägde rum 1921 och det var fråga om en översättning av Avery Hopwoods Broadwaypjäs Fair and Warmer från 1915 där drinkblandande och spritkonsumtion spelar en central roll för handlingen. Mer känd är troligen filmatiseringen från 1944 med Max Hansen och Sickan Carlsson i de bärande rollerna. Men nog om kultur. Så här lyder receptet:

4cl gin (gärna Tanqueray)
2cl grön curação
Pommac eller Champis
 Citronskiva till garnering

Lägg några stora isbitar i ett highball-glas (som bör vara kylt). Häll i gin och grön curação och rör om några varv, toppa upp med Pommac eller Champis, sätt i ett par sugrör och garnera med en citronskiva. Vill man att drinken skall se ut som när den var ny lägger man i ett par russin som tack vare kolsyran kommer att stiga och sjunka oupphörligt i glaset, därav drinkens namn. Själv har jag inga problem med att ersätta Pommacen med ginger ale, allra helst som det är svårt att få tag i Pommac i annat än magnumbuteljer nuförtiden.

Konstigt nog finns det även en drink som heter Fair & Warmer, precis som originalpjäsen. Den består efter vad jag kunnat utforska av fyra delar ljus rom, två delar söt vermouth och en del triple sec (eller cointreau) som skakas med is och hälls upp i ett martiniglas. Jag har emellertid inte hunnit pröva den själv än.

Söndagen inleddes precis som lördagen ganska lugnt. Inga sömnstörningar hade uppträtt och samtliga husdjur hade hållit sig i schack. Monica upptäckte visserligen inte katten på tvättmaskinen i badrummet förrän det var försent, men det inträffade när det var ljust och frukosten avklarad. 

Till vänster är frukosten i vardande och till höger har Blixtra slagit sig till ro på köksgolvet framför vedspisen.

När alla var mätta, belåtna och nyduschade var konsensus att det nog skulle vara lagom med en rask promenad i de närmaste omgivningarna. Per passade emellertid på att först ta fram hushållets traktor och skrapa bort den lilla mängd snö som fallit under natten. Medan han var sysselsatt med detta lekte och rasade Bosse och Blixtra på stallbacken så det stod härliga till. 

Det gick ganska fort. Sen var det dags att börja röra på sig. Joline (som tyckte det var bättre med skidor) tog täten medan jag, Per och Kenth bildade eftertrupp. Inga vargspår kunde ses, men för inte så länge sen hade familjen vaknat av att en björn skjutits bara några hundra meter därifrån, så riktigt säker på att inte möta några vilda djur kan man ju aldrig vara. 

Överallt kunde spåren efter stormen Dagmar skönjas, och ett träd hade fallit så olyckligt att Per fått rycka ut med sågen för att vägen skulle bli framkomlig. Möjligen kan de stormfällda träden förvandlas till ved om allt går som tänkt framledes. Tyvärr ville aldrig solen komma fram riktigt ordentligt, utan det var en mystisk form av gråväder hela tiden vi var utomhus. När vi förflyttat oss några kilometer upphörde den plogade vägen och att fortsätta skulle troligen inneburit större strapatser än vad vi var förberedda på. Det var med andra ord dags att vända om. De medföljande hundarna verkade inte ha något emot detta, utan forsatte att oförtröttligt hålla igång.  

Joline hade däremot uppenbara problem med att hålla sig på benen. Det var en lagom motionerad skara som sen satte sig ner vid köksbordet för att göra slut på resterna av tårtan från gårdagskvällen. När den var uppäten till sista smulan var det dags att börja skicka nytagna bilder kors och tvärs mellan medtagna och bofasta datorer samt plocka ihop allas pinaler och se till att inget skulle glömmas kvar. Man vet ju inte om vi hinner träffas någon mer gång innan åksäsongen startar i maj med den italienska dagen vid Skokloster? 

Det var hursomhelst en mycket lyckad helg! Det behöver inte vara så märkvärdigt att träffas och ha trevligt, speciellt inte i detta sällskap. Tack alla! Mer bilder kan man titta på här (flickr.com).

Efter att ha tagit igen oss en stund efter den närande och välsmakande lunchen var det tänkt att Kenths Subaru skulle få visa vad den dög till i riktigt djup snö. Samtliga manspersoner i huset gick sålunda ut och tog plats i vagnen för att under Pers sakkunniga ledning ägna sig åt så kallad lössnöåkning. Nu blev det inte riktigt som planerat då Pers grannar mycket ordentligt varit ute och plogat på de normalt igensnöade skogsvägarna. Tji djupare snö än tjugo centimeter, alltså. Men det som fanns kvar gav i alla fall Kenth en någorlunda uppfattning om vad fyrhjulsdriften var värd när det är slirigt ute: 

Det visade sig vid en närmare kontroll att snön gått en bra bit upp på fälgarna runtom. Dessutom fick Kenth nyttiga erfarenheter av hur han skall hantera gasen när det är spårigt på vägarna. Kort sagt så levde Subarun upp till hans förväntningar med råge.

I väntan på att spinnsidan skulle komma hem förberedde Per Irish Coffee i köket. Detta var uppskattat av alla som var gamla nog att få konsumera starkvaror. Fram till middagen var sen stämningen något loj och dagens äventyr summerades. Det tittades också på bilder från forna semestrar, ett alltid lika välkommet nöje. Middagen blev också mycket uppskattad, så väl att Camilla avkrävdes såsreceptet (som möjligen kan komma att publiceras någon gång i framtiden). När det var dags för efterrätten visade det sig att Sebastian och Joline konspirerat tillsammans och på grund av att Monicas födelsedag snart skulle infalla ordnat en tårta med lättare ljuseffekter i form av tomtebloss. Det serverades även glass med lingonsmak och naturligtvis äkta kokkaffe.

Sebastian tänder tomteblossen i tårtan!