Söndagen inleddes precis som lördagen ganska lugnt. Inga sömnstörningar hade uppträtt och samtliga husdjur hade hållit sig i schack. Monica upptäckte visserligen inte katten på tvättmaskinen i badrummet förrän det var försent, men det inträffade när det var ljust och frukosten avklarad. 

Till vänster är frukosten i vardande och till höger har Blixtra slagit sig till ro på köksgolvet framför vedspisen.

När alla var mätta, belåtna och nyduschade var konsensus att det nog skulle vara lagom med en rask promenad i de närmaste omgivningarna. Per passade emellertid på att först ta fram hushållets traktor och skrapa bort den lilla mängd snö som fallit under natten. Medan han var sysselsatt med detta lekte och rasade Bosse och Blixtra på stallbacken så det stod härliga till. 

Det gick ganska fort. Sen var det dags att börja röra på sig. Joline (som tyckte det var bättre med skidor) tog täten medan jag, Per och Kenth bildade eftertrupp. Inga vargspår kunde ses, men för inte så länge sen hade familjen vaknat av att en björn skjutits bara några hundra meter därifrån, så riktigt säker på att inte möta några vilda djur kan man ju aldrig vara. 

Överallt kunde spåren efter stormen Dagmar skönjas, och ett träd hade fallit så olyckligt att Per fått rycka ut med sågen för att vägen skulle bli framkomlig. Möjligen kan de stormfällda träden förvandlas till ved om allt går som tänkt framledes. Tyvärr ville aldrig solen komma fram riktigt ordentligt, utan det var en mystisk form av gråväder hela tiden vi var utomhus. När vi förflyttat oss några kilometer upphörde den plogade vägen och att fortsätta skulle troligen inneburit större strapatser än vad vi var förberedda på. Det var med andra ord dags att vända om. De medföljande hundarna verkade inte ha något emot detta, utan forsatte att oförtröttligt hålla igång.  

Joline hade däremot uppenbara problem med att hålla sig på benen. Det var en lagom motionerad skara som sen satte sig ner vid köksbordet för att göra slut på resterna av tårtan från gårdagskvällen. När den var uppäten till sista smulan var det dags att börja skicka nytagna bilder kors och tvärs mellan medtagna och bofasta datorer samt plocka ihop allas pinaler och se till att inget skulle glömmas kvar. Man vet ju inte om vi hinner träffas någon mer gång innan åksäsongen startar i maj med den italienska dagen vid Skokloster? 

Det var hursomhelst en mycket lyckad helg! Det behöver inte vara så märkvärdigt att träffas och ha trevligt, speciellt inte i detta sällskap. Tack alla! Mer bilder kan man titta på här (flickr.com).

Efter att ha tagit igen oss en stund efter den närande och välsmakande lunchen var det tänkt att Kenths Subaru skulle få visa vad den dög till i riktigt djup snö. Samtliga manspersoner i huset gick sålunda ut och tog plats i vagnen för att under Pers sakkunniga ledning ägna sig åt så kallad lössnöåkning. Nu blev det inte riktigt som planerat då Pers grannar mycket ordentligt varit ute och plogat på de normalt igensnöade skogsvägarna. Tji djupare snö än tjugo centimeter, alltså. Men det som fanns kvar gav i alla fall Kenth en någorlunda uppfattning om vad fyrhjulsdriften var värd när det är slirigt ute: 

Det visade sig vid en närmare kontroll att snön gått en bra bit upp på fälgarna runtom. Dessutom fick Kenth nyttiga erfarenheter av hur han skall hantera gasen när det är spårigt på vägarna. Kort sagt så levde Subarun upp till hans förväntningar med råge.

I väntan på att spinnsidan skulle komma hem förberedde Per Irish Coffee i köket. Detta var uppskattat av alla som var gamla nog att få konsumera starkvaror. Fram till middagen var sen stämningen något loj och dagens äventyr summerades. Det tittades också på bilder från forna semestrar, ett alltid lika välkommet nöje. Middagen blev också mycket uppskattad, så väl att Camilla avkrävdes såsreceptet (som möjligen kan komma att publiceras någon gång i framtiden). När det var dags för efterrätten visade det sig att Sebastian och Joline konspirerat tillsammans och på grund av att Monicas födelsedag snart skulle infalla ordnat en tårta med lättare ljuseffekter i form av tomtebloss. Det serverades även glass med lingonsmak och naturligtvis äkta kokkaffe.

Sebastian tänder tomteblossen i tårtan!

Blixtra, Monica och Bosse. Sällskapet samlat för lördagsfrukost.

Lördagen inleddes med en stadig frukost som innehöll det mesta man kunde önska sig och borde hålla oss på benen till det skulle vara dags för lunch. Inga sömnstörningar kunde inrapporteras, men Blixtra hade tydligen stått med framtassarna på sovrumströskeln och fascinerats av att Bosse tillåtits uppehålla sig där tillsammans med sin husse & matte eftersom hon själv inte var tillåten att ta sig dylika friheter. Sen gick Joline och Camilla ut för att utfodra familjens hästar: 

De lät sig väl smaka av höet som serverades. Bosse var väldigt fascinerad av hästarna, och de var storsinta nog att till största delen ignorera honom. Eftersom den lägsta ledningen i elstängslet som omgav deras hage satt så högt upp att han gick fri ifrån den passade han på tillfället att gå riktigt nära. Senare på eftermiddagen skulle Camilla och Joline åka med hästarna till det lokala stallet, men till dess var det ännu långt kvar. Vi packade därför ihop oss i två bilar och åkte österut mot Bollnäs där det fanns en Statoil-mack som Kenth ville besöka. I närheten av denna hade också Röda Korset en second hand-butik där det fanns gott om prylar men tyvärr inget som attraherade mitt intresse (en prima bandyportfölj för 40:- var i och för sig säkert ett bra köp om man har behov av en sådan). Andra i sällskapet gick dock därifrån med ölglas, rostfria byttor och pajformar i bagaget. Vi körde vidare mot en lokal biltillbehörsfirma där det var meningen att en speciell tvättsvamp skulle inhandlas men de hade tyvärr stängt på lördagar. På vägen dit hade vi passerat Erikshjälpens filial så vi åkte tillbaka dit istället.  

Erikshjälpen i Bollnäs respektive Edsbyn.

Här var det mera välbesökt än hos Röda Korset. Utbudet var inriktat på finare glasvaror och husgeråd, och priserna var ett snäpp högre. Men det är det nästan värt att slippa rota igenom kopiösa mängder med bråte för att hitta de eventuella guldkornen. Det köptes mer glas (som av en händelse hade de den typ av efterrättsbägare som Per & Camilla nyttjar) och för egen del blev det en karamellburk i plåt, som gjord för att ha raktvål i. Kenth passade på att lägga sig till med ett skidfodral (reklamfritt) för en lagom låg summa. När vi ändå var inne på second hand-vändan åkte vi vidare till Erikshjälpen i Edsbyn  där sortimentet var större, men mycket likartat. Bland de gamla möblerna hittade Sebastian där en trälåda som hade en tandad kniv som gick att fälla upp och ner inmonterad, men ingen av oss kunde gissa vad den skulle användas till. Troligen alldeles självklart om man vet det. 

Nu avvek Camilla och Joline för hästaktiviteter och Per föreslog att vi skulle ta oss tillbaka till baslägret via något som hette Stora hälsingegårdars väg och som på 28 kilometer skulle ge oss möjligheten att se flera av de största och mest namnkunniga hälsingegårdarna. Sagt och gjort: Vi började därför färdas österut och passerade i rask takt Ulungsfors, Roteberg, Knåda (känt för sin årliga marknad som lockade folk ända från Jämtland & Norge) och Vängsbo. I Långhed stannade vi till för att låta oss imponeras av den största hälsingegården av dem alla, Jon-Lars:   

Pampigt värre! Huset är berömt för sina många fönster och tudelade förstukvist, och den förklaring som anges till detta är att det uppfördes för att två bröder skulle ha sina bostäder i det och det är följdaktligen uppdelat i två identiska halvor. Även om säkert många rum står kalla året om är nog uppvärmnings- och underhållskostnaderna imponerande. Lite längre bort kunde vi skymta ännu ett jättelikt hus, hälsingegården Pallars. Man kan ju fråga sig varför två av de största hälsingegårdarna är lokaliserade till samma by? Jag misstänker ett visst mått av rivalitet bönder emellan.

Ett planerat stopp återstod innan det var dags för lunch: Värdparet har en granne som säljer ägg och getost via ett kylskåp invid vägkanten enligt principen att man plockar det man behöver och lägger pengar i en burk intill. Och då Kenth & Monica var i behov av ägg var det ett lätt beslut att stanna till när kylskåpet kommit inom synhåll: 

Som tur var öppnade Monica kartongen för att förvissa sig om att allt stod rätt till, och vid en närmare inspektion upptäckte hon då att alla äggen tyvärr frusit sönder (omelett på så många ägg verkade inte lockande). Per tog då resolut och knackade på för att fråga om det inte fanns bättre varor att tillgå, och visst gjorde det det. Monica kunde alltså glädja sig åt 15 ägg av bästa hälsinge-kvalitet att njuta av den kommande veckan. Vid ankomsten till utgångspunkten möttes vi av katten Skorpan som satt på trappan och höll koll på saker och ting med initierad och sinister min. Per försvann tillsammans med Sebastian ut i köket för att förbereda lunch medan övriga sällskapet relaxade.

Det tog inte lång stund innan det var serverat! Och efter dagens vedermödor smakade soppan & surdegsbrödet synnerligen bra. Jag passade på att backa två gånger vilket också fick till resultat att jag tog tabberas på hela härligheten. Ingen verkade dock misstycka. Sen var det vara att invänta Camilla & Jolines återkomst. 

På grund av att det planerade nyårsfirandet hos Per & Camilla i Edsbyn fick ställas in beroende påyttre omständigheter som ingen hade någon kontroll över blev det istället avtalat att vi kunde använda det kinesiska nyåret som en förevändning för att träffas några veckor senare. Så i fredags sammanstrålade vi hemma hos dem. Förutom värdparet med familj och menageri var det jag själv samt Kenth & Monica med hunden Bosse från Stockholm. Själva resan via Hedemora och Falun gick utan några incidenter och det visade sig att jag anlänt endast 16 minuter efter bilen från Stockholmshållet. Då vi inte hade träffat varandra sen vi var och såg Sahara Hotnights på Berns i oktober förra året fanns det mycket att prata om, och efter att ha hälsat och överlämnat en teburk samt lite litteratur om Fiat Barchetta dröjde det inte länge innan middagen var serverad. Det gick så fort så man knappt börja smutta på en kall öl...   

Per, Sebastian, Joline & Camilla.

Det vankades pasta med två mumsiga såser och sallad på ruccola (inte oregano), oliver, mozzarella & tomat toppat med en bra olivolja. Naturligtvis smakade det utmärkt och det hade varit direkt kriminellt att inte backa åtminstone en gång (vilket också skedde).  

Joline tar för sig. Per demonstrerar att Blixtra inte är någon knähund...

I väntan på efterrätten slog vi oss ner i vardagsrummet där braskaminen spred en behaglig värme och lyssnade på Pers förslag till sommarsemester. Han hade lagt upp en rutt som skulle ta oss till Hotell Knaust i Sundsvall för vidare färd mot Höga Kusten-bron och de historiska minnesmärkena i Ådalen. Ett besök hos Lill-Babs i Järvsö hade han också fått med (Kenth är mycket sugen på hennes berömda räkmacka). Planen bifölls omedelbart och vi enades om att försöka klarlägga när den kunde sättas i verket så fort som möjligt med tanke på bokning av övernattningar till bästa pris. Är man ute i god tid så var Knaust inte speciellt dyrt. Det skall också bli kul att återse hotellet som jag bodde på under midnattssolsresan sommaren 1973... Sebastian serverade hemmagjorda maränger och alla lät sig väl smaka. Men sen var det dags för efterrätten: 

Per serverar äkta kokkaffe.

Denna bestod av vaniljglass med varm hjortronsylt (naturligtvis av egen tillverkning). Efter detta inträdde en viss trötthetskänsla, men efter att Per serverat kaffet (som emellertid inte var kokat på björkvedsbrasa) var denna som bortblåst och vi hann avhandla ännu fler viktiga spörsmål på tiden fram till midnatt, bland annat ekonomiskt bidrag till domänen barchetta.se och att vi måste försöka påverka datumet för en eventuell upprepning av träffen Bella Åland i en för oss gynnsam riktning. 

Släkten i Höörs mellandotter, Fanny, är för tillfället på vift i sydostasien med två jämnåriga väninnor och ämnar så vara i ytterligare några månader. Damerna håller kontakten med hemlandet bland annat genom att blogga om sina äventyr, och hittills har man kunnat läsa om deras eskapader i Hong Kong (där man försov sig), Ho Chi Minh/Saigon (krypa i tunnlar och skjuta AK47:a) och Nha Trang (dit man anlände efter 11 timmars bussresa). Spännande fortsättning följer säkert så jag ämnar titta in där då och då och se vad de hittar på härnäst. 

Igår passerade jag som traditionen bjuder kyrkogården i Skinnskatteberg och placerade ut gravljus. Inga vänner och bekanta syntes till och på parkerinsplatsen pågick någon form av markarbeten som gjorde den mindre till omfånget än den brukar vara. På grund av detta parkerade jag vid vårdcentralen en bit bort, för med tanke på mängden personer med nedsatt ork/rörelseförmåga som var i farten verkade det onödigt att blockera en mer närbelägen parkeringsplats.

För den som vill se hur det såg ut i minneslunden hänvisar jag till förra årets bloggpost, ljusen står även i år på nästan exakt samma plats. Däremot kan det vara lämpligt att visa ett par bilder på far- och morföräldrarnas gravar (som vanligt förmedlar inte blixtbilder den korrekta stämningen):   

Farfar och farmors gravsten. 

Morfar och mormors gravsten.

I övrigt var det väldigt stämningsfullt och ganska mycket folk på plats. Få se om jag hinner åka förbi nästa vecka och plocka bort de utbrända ljusen, annars lär de bli kvar till våren då nyplantering och uppsnyggning tar sin början.

Från city tog vi pendeltåget tillbaka till Årstaberg (trots banarbeten gick det vid denna något sena tidpunkt) och hemma hos Monica & Kenth högg vi in på de italienska delikatesserna som Per & Camilla tagit med sig. Efter att ha legat i rumstemperatur i ungefär nio timmar kom ostarna verkligen till sin rätt. Och salamin var inte dålig den heller! Detta medförde att till och med jag själv lyckades sova lite längre än vad brukligt är på söndag morgon och först vid 9.30-tiden inleddes förberedelserna för frukosten. 

Monica, Kenth & Per ställer i ordning söndagsfrukosten medan Joline & Sebastian är strängt upptagna med Pokemon eller något som påminde om detta spel.

Aptiten var det inget fel på, utan det mesta försvann utan problem. Joline visade stort intresse för att skiva hårdkokta ägg (och med tanke på hennes mors fascination för brödskivningsmaskinen på Ica Kvantum är detta ingen överraskning). Kenth lät till sist mokabryggaren komma till användning så att frukosten kunde avslutas med lite lagom starkt kaffe. Sen mådde vi ganska bra allihopa. 

Medan det städades upp så passade den yngre generationen på att spela lite mera TV-spel. Jolines spelstil gör henne till ett tacksamt foto-objekt. Här ser hon ut att sväva någon decimeter över golvet: 

För egen del hade jag tänkt att komma hem relativt tidigt på eftermiddagen och tog därför farväl redan före middagstid och fick sen en snabb transport till Centralen där jag köpte biljett i en TIM-automat och ställde mig att vänta på att bli insläppt i 13.07-tåget som stod på spår 18. Tyvärr upphörde sen mitt flyt med transporterna, för trots heroiska insatser från tågpersonalens sida kunde inte tåget avgå på grund av fel på bromsar och dörrar. Jag fick vackert ta 16.07-tåget istället, men då jag inte hade några tider att passa och det inte var stekhett eller iskallt i vagnen kändes detta inte som något större missöde. Allt som allt var det en lyckad resa!

Fler bilder kan ses i detta galleri på flickr.com.

Enda kön som vi drabbades av vid denna tidiga timma var den till garderoben, men så fort den var avklarad förflyttade vi oss en trappa upp och gick till baren för vätskekontroll. Då det inte såg ut att vara speciellt trångt närmare scenen tog vi oss utan problem fram dit och mutade in ett område till vänster som troligen skulle placera oss mellan Jennie och Maria om de inte mot förmodan skulle försöka göra sig märkvärdiga och avvika från sina vanliga platser. (Lika säkert som att Cliff står i mitten med Bruce till vänster och Hank till höger har Maria lillasyster Asplund till höger och hennes storasyster till vänster. Med Josephine vid trummorma rakt bakom sig.) I väntan på huvudattraktionen avverkades två förband av vilka det första, The Early Days, får stilpoäng för att de visste hur man för sig på en scen medan de som dök upp något senare, Ram Di Dam, var ganska intetsägande.

Strax efter halv elva var det så dags för kvällens huvudattraktion som inleddes med att Maria Andersson smög in själv på scenen och började sjunga "Lookalike" från deras nya platta, endast kompad av sin egen gitarr. En efter en kommer sen sen Jennie Asplund, Josephine Forsman och Johanna Asplund in och gör henne sällskap varvid soundet blir fetare och fetare. De fortsatte sen med ytterligare en ny låt, "Let Me Down" och sen radades hitsen upp som ett pärlband under den dryga timme som konserten pågick. Det kan kanske tyckas snålt, men då skall ni veta att Maria inte ödade någon onödig tid på mellansnack (är man från Norrland så är man) så det hanns med mycket musik trots den begränsade tiden.

Vår framskjutna placering gjorde att det var läge för att att fotografera, men då jag själv lämnat kameran hemma hos Monica & Kenth så har jag fått låna lite bilder av övriga sällskapet. Här är en bild som Per tog:  

Jennie, Josephine & Maria.

En liten överraskning inträffade när sångaren i bandet Johnossi, John Engelbert, gjorde Maria sällskap på scenen i "The Loneliest City of All". Här finns det en seriekoppling eftersom min gode vän Kim W. Andersson tecknat delar av ett seriealbum som bygger på bandets musik. Här kan inflikas att Sahara Hotnights inte begränsade sig till att endast göra låtar från de senaste plattorna, utan blandade friskt från hela sin karriär vilket gjorde att gamla låtar ibland lät som nya. De har ju gjort vissa musikaliska framsteg under åren...   

Jennie & Maria fotograferade av Kenth. 

Maria & Jennie fotograferade av Monica.

Som extranummer gjorde man först min egen stora favorit "Getting Away With Murder" som är en mycket traditionell rockrökare med inte så lite Springsteen-influenser för att sen avsluta med Suzie Quatros gamla hit "If You Can't Give Me Love". I Sahara Hotnights version finns inget kvar som minner om att den skrevs av Nicky Chinn & Mike Chapman under deras värsta Smokie-period, utan här är det avsevärt tyngre och rockigare. Sammantaget får jag nog säga att det var en lyckad kväll och att flickorna är ett rasande bra live-band. Här är ett par exempel på hur de låter. Först "Vulture Feet" från den nya plattan:

Och sen "Getting Away With Murder" från ett framträdande i Malmö 2007 (jag föredrar Jennies frisyr som den såg ut på den tiden):