Harley Quinn får allt hon önskar sig - allmänheten varnas!

by caltex 2. juni 2018 13:20

För några år sedan (2016 närmare bestämt) följde det med en serietidning med Harley Quinn i huvudrollen i en så kallad "Loot Crate" (alltså en låda med hemligt innehåll som man kan prenumerera på om man gillar dyra överraskningar) och visserligen återtrycktes den i den 5:e samlingsvolymen av serien, men när Amanda Conner och Jimmy Palmiotti meddelade att man ämnade lämna över rollen som författare till andra krafter passade man också på att berätta att man expanderat denna historia med 18 nytecknade sidor av Amanda som en avskedspresent till sina läsare. Resultatet är den mest underhållande serie jag läst hittills i år:

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn #1

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn #1

Redan omslaget där fröken Quinzel håller i en mystisk flaska med ett ansiktsuttryck som andas lika delar förväntan och okynne medan hennes vänner i bakgrunden representerar allt från uppgivenhet till förtvivlan och rent ogillande anger tonen, och jag kan intyga att vad som som finns innanför pärmarna inte på något sätt gör läsaren besviken - tvärtom!

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 1.

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 1.

Allting tar sin början när Harley kopplar av på Coney Islands badstrand tillsammans med sina vänner, men får sin (som hon själv uttrycker det) "bounniful behind" punkterad av en kanyl som tillsammans med annat avskräde, allt kärleksfullt återgett i detalj av Conner, flyter omkring i badvattnet. Sålunda uppmärksammad på nedskräpningsproblemet tar Harley på sitt vanliga resoluta men kanske något överdrivna sätt tag i det, med resultatet att hon med hjälp av en granatkastare råkar sänka ett av de fartyg som ansvarar för spridningen av avskräde och så när strukit med på kuppen om inte Power Girl råkat passera och dragit upp både Harley och lastfartyget på land.

Harley fick emellertid med sig en tjusig flaska ur havsdjupet, och när hon efter mycken möda lyckats dra korken ur den visar det sig att där inne bor en av universums tre (enligt honom själv) kända andar, Jimm Salabim. Som alla andar i världslitteraturen kan han uppfylla sin befriares önskningar, men i fallet med Jimm Salabim så är "haken" (eller vad men skall kalla det) att det inte finns någon begränsning för hur många önskningar man får ha - han ordnar allt. Precis vad en flicka med livlig fantasi och obefintlig impulskontroll behöver - inte! När detta gått upp för Harley börjar hon med att önska sig ett dussin kebabspett och därefter blir hon djärvare och efterfrågar "shammams" som Power Girl: 

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 9.

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 9.

Somliga straffar gud genast - eller hur man skall uttrycka det. Harley låter sig dock inte nedslås utan fortsätter i rask takt med att önska att Jokern skulle vara trevligare och känsligare så skulle de kunna fortsätta dejta (det går naturligtvis åt skogen), att hon är medlem i Lagens Väktare (de gillar inte att hon skjuter skallen av Lex Luthor utan sätter henne i arresten), och att hon skall kunna tala med djuren som någon annan Doctor Dolittle. Det slutar med en mindre kat(t)astrof:

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 21.

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 21.

Märk här att Harley tack vare att hennes önskningar är obegränsade alltid kan återställa ordningen med att gasta "Un-wish". Det kommer väldigt väl till pass när hon önskar sig tillbaka till förhistorisk tid för att befolka jorden med sin avbild efter att ha kommenderat fram en manlig version av sig själv. Tyvärr gick hon inte så bra ihop med denna utan det blev bråk nästan direkt. Inte heller när hon önskade sig tillbaka till baby-stadiet för att bli omhändertagen av sin mamma blev hon nöjd, bara påmind om vilken dålig mor hon hade (å andra sidan excellerar den episoden i gröna spyor och bajsblöjor). Hon hinner också med ett misslyckat försök att göra film av sitt liv i Hollywood. Till sist önskar hon att hon var osynlig under Lagens Väktares årsmöte:

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 32.

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 32.

Här har Harley avsagt sig alla ambitioner att använda sina önskningar till att göra gott - det är bara bus för hela slanten. Hon undkommer med nöd och näppe från detta och när hon sen misslyckas med ytterligare ett tiotal önskningar får hon nog och önskar att Jimm Salabim inte längre skall ha några extraordinera krafter. Hon inser så klart sitt misstag, men då är det försent! Anden är en helt vanlig person. Och dessutom ensam och utan vänner. Harley ställer därför till med ett stort partaj så att han inte skall känna sig ledsen - hon är ju inte elak, bara lite obalanserad, och vill alla väl. Efter festen uppdagas det att de kebabspett som Jimm Salabim lagar till på egen hand utan magi är vida överlägsna de som han trollade fram i historiens inledning så Harley lovar att se till att skaffa honom arbete som kock. Slutet gott, allting gott - eller?

Det här är inget annat än en pikaresk i serieform - och en bra sådan. Conner och Palmiotti låter Harley genom sina önskningar uppträda i många olika miljöer och interagera med ett stort persongalleri. Samtidigt tvingas hon tugga i sig den ena moralkakan efter den andra med ett oerhört underhållande resultat. Som tidigare nämnts är Harley inte ond, hon bara handlar väldigt överilat och enkelspårigt ibland. Aldrig har väl hennes släktskap med Pippi Långstrump framgått lika tydligt som det gör här. Det är också alldeles uppenbart att författarparet haft vansinningt roligt när de hittade på den här historien, och tillsammans med Conners underbara teckningar blir det en visuell farskarusell med en ibland väldigt hög äckelfaktor. Vad jag förstått kommer de flesta skämten i serien om kroppsfunktioner från hennes huvud.

Det är naturligtvis en bagatell - men mycket välgjord. Och ibland glömmer man bort att läsa serier bara för att bli road och få dra lite på smilbanden. Be Careful What You Wish For, Harley Quinn är en sådan serie. Och ett väldigt värdigt farväl från Amanda och Jimmy, både till figuren Harley Quinn som under deras föräldraskap äntligen fick bli vuxen (men bara nästan) och till deras stora läsekrets som under fyra år haft förmånen och nöjet att få avnjuta deras alster.  

Tags: , ,

Serier

Serieoriginal - restaurerade rutor av Tony Strobl

by caltex 29. maj 2018 19:45

När man på förlaget Egmont hade tänkt sig att reprisera "Ungarna och hjulångaren Pludrik" av Bob Gegory (text), Tony Strobl (bild) & John Liggera (tusch) i Kalle Anka Extra 1/2018 för första gången sen 1961 (en stor kulturgärning) ställdes man inför ett oväntat dilemma.

Vid originalpubliceringen på våra breddgrader var serien både i Sverige och Danmark uppdelad i tre avsnitt fastän den var avsedd att läsas i ett stycke (alltså inte vad som brukar omtalas som "äkta fortsättningar") och det innebär att två rutor redigerades bort för att ge plats åt resumén som inleder avsnitt två och tre. De tryckoriginal som fanns tillgängliga inför repriseringen saknade alltså dessa. Mycket förargligt eftersom tiden dessutom var knapp så även om det skulle gå att leta fram en ersättning skulle denna antagligen inte bli tillgänglig förrän efter tidningen var tänkt att gå i tryck.

För att råda bot på detta blåste Joakim Gunnarsson upp rutorna från Donald Duck 73 till lagom storlek och placerade dem troligen på sitt ljusbord där han med sin Winsor & Newton Series 7 (?) tuschade om dem så de blev publiceringsbara. Då Joakim är en skicklig tuschare går inte resultatet att skilja från Liggeras originaltuschning. Antagligen kommer ingen som inte vet om detta se någon skillnad, och historien går för första gången att läsa i sin helhet på ärans och hjältarnas språk (av naturliga skäl vet vi ej vad P A Westrin skulle skrivit i dessa rutor så här har Stefan Diös fått fritt spelrum enligt de kopior från DD73 jag tillhandahöll honom).

Tony Strobl tuschad av Joakim Gunnarsson är ju extremt sällsynt unikum, så naturligtvis såg jag till att införliva dessa serierutor i min originalsamling:

Första restaurerade rutan.

Första restaurerade rutan.

Första restaurerade rutan som publicerad.

Första restaurerade rutan som publicerad i KA Extra 1/2018.


Andra restaurerade rutan.

Andra restaurerade rutan.

Andra restaurerade rutan som den såg ut i tidningen.

Joakim Gunnarsson med restaurerade serierutor.

Och här är Joakim själv med de restaurerade rutorna vid leveransen som skedde på Stockholms internationella seriefestival tidigare denna månad. De är naturligtvis signerade (och daterade) på baksidan. Visserligen är de mest ett kuriosum, men det är ändå väldigt trevligt att ha dem i säkert förvar. Kanske blir det fler restaureringar i framtiden? Den som lever får se. Helt omöjligt är det nog inte.

Klicka på bilderna för att se dem i något större format i mitt Tony Strobl-galleri på CAF.

Tags: ,

Ankism | Serier

London 18/4

by caltex 15. maj 2018 19:54

I år hade jag förlagt min London-tripp till slutet av april då jag räknade med att våren skulle vara lite längre kommen där än i hemlandet. Föga anade jag när jag bokade flygbiljett i januari vad som väntade mig. SK525 som förväntades avgå från Arlanda (dit jag tagit mig medelst buss) 7.55 var försenat med nästan en timma vilket skapade irritation hos affärsresenärerna som jag var omringad av, men jag lät mig inte stressas av detta då jag hade goot om tid vid frankomsten för att göra vad jag ville. Mycket riktigt landades det på Heathrow strax före 10 lokal tid.

SK525 vid gaten i terminal 5.

SK525 vid gaten i terminal 5 på Heathrow.

Inpasseringen genom obemannad passrobot gick utan något krångel och jag promenerade sen till tunnelbanan där jag konstaterade att jag hade drygt £10 kvar på mitt Oyster-kort och fyllde på det med ytterligare £10. Därefter satte jag mig på Jubilee Line och anträdde den nästan timslånga färden mot Londons centralare delar. Min vana trogen klev jag av vid Leicester Square (på rätt sida om Charing Cross Road för en gångs skull) och gick in på det som alltid är min första anhalt, The Porcupine. Där beställde jag till att börja med en pint Doom Bar och utan att studera menyn deras 150-grams biff som serveras med "chips", stekt tomat, champinjoner och kryddsmör. Jag avböjde ytterligare dressing. 

Doom Bar, biff och tjocka pommes frites.   Belgisk chokladkaka med vaniljglass.

Biff med chips, tomat och svamp. Till höger varm belgisk chokladkaka a la mode.

Biffen såg väldigt mycket större ut än normalt (min uppskattning minst två hekto), men jag hade ändå plats för den varma chokladkakan med vaniljglass som alltid har funnits på menyn. Tyvärr har priset höjts rejält så tillsammans med det starkare pndet blev det lite dyrare än vad det varit i det förgångna. Nu skulle det ha varit skönt med en tupplur, men härnäst på programmet stod de båda närbelägna och oundgängliga seriebutikerna Orbital Comics och Forbidden Planet.

Orbital Comics   Forbidden Planet.

Orbital Comics och Forbidden Planet.

Orbital Comics ligger på samma gata som The Porcupine så dit tog jag mig på minuten. Behållningen där var som vanligt deras nyhetshylla där det går att få en titt på de senaste utgåvorna av allehanda serietidningar. Via Monmouth Street och Mercer Street tog jag mig efter avslutat besök till Forbidden Island, och precis som vid tidigare besök ägnade jag större delen av tiden åt att titta på samlingsvolymer och specialutgåver. Det är ett utmärkt sätt att övertyga sig om vad som inte skall införlivas i de egna samlingarna.

Jag gick tillbaka samma väg som jag kommit och via Liecester Square och Piccadilly Circus snirklade jag mig fram till Carnaby Street som är ett annat av mina måsten när jag är i London. Visserligen är det sällan jag köper något, men ett besök på Sherry's på närbelägna Man vet aldrig om habegäret efter nya staprests kommer över en. 

Carnaby Street

Carnaby Street.

Efter att ha cirkulerat runt i kvarteren ytterligare en stund och njutit av det vackra försommarvädret (temperaturen var långt över 25 grader) började jag längta efter att ta igen mig en stund och förflyttade mig därför längs Regent Street norrut tills jag kom till tunnelbanestationen vid Oxford Circus. Där klev jag ombord på ett västbundet tåg på Central Line som tog mig till Queensway-stationen i Bayswater som är den som ligger närmast New Linden Hotel. Jag tog den andra hissen (jag hinner aldrig med den första) och klev sen ut på Queensway i vad jag betraktar som "mina" kvarter i London. Den korta promenade via Moscow Road och Hereford Road tog tio minuter och så var jag framme.

New Linden Hotel.

New Linden Hotel.

Incheckningen gick utan dröjsmål och jag hade precis enligt mitt önskemål fått ett rum under gatuplanet på samma våning som frukostmatsalen. Och inget jag bott i tidigare. Nu har jag haft tre av rummen i den korridoren. Jag tycker det är ganska mysigt och definitivt avstressande att kunna gå till frukosten utan att behöva vänta på den olidligt långsamma hissen. När jag installerat mig (samma lösenord till det trådlösa nätverket som senast så datorn anslöt sig automatiskt) passade jag på att kolla upp ett par intressanta besöksmål som jag varit intresserad av sen jag först stötte på dem i Time Out. Jag bestämde mig för det ena och lät tunnelbanans reseplanerare räkna ut hur jag skulle ta mig dit. Det innebar ett byte från Central Line till Jubilee Line vid Bond Street för att sen stiga av vid Bermondsey.

Druid Street med The Shard i bakgrunden.

Druid Street med The Shard i bakgrunden.

Därifrån är det en lagom lång promenad till Druid Street som är något av ett centrum för mikrobryggerier. De ligger vägg i vägg i den gamla tegellängan som löper längs gatan. Men det var inget mikrobryggeri jag ämnade besöka idag, utan något långt ovanligare: ett mikrocideri! På nummer 92-96 ligger nämligen Hawkes Cidery & Tap Room där man hantverksmässigt framställer cider på utvalda råvaror och även serverar till en intresserad allmänhet.

Hawkes Cidery & Tap Room.

Hawkes Cidery & Tap Room.

Omgivningarna var minst sagt vad jag skulle vilja kalla "rustika" och deras "tap room" var spartanskt inrett med enkla bord med fasta sittbänkar. Förutom cider serverades allehanda tilltugg av vilka pizzorna verkade vara populärast. Tre män som jag uppfattade som en av ciderjäsarna och två av hans kompisar hängde vid den ena änden av bardisken och i övrigt var det tomt. Antagligen lite för tidigt på eftermiddagen för att det skulle vara något större tryck på besöken.

Bardisken hos Hawkes Cidery.

Bardisken hos Hawkes Cidery.

Den trevliga damen bakom disken frågade mig vilken typ av cider jag ville ha, och jag bad då om någon torr sort. Det resulterade i att jag fick provsmaka ett par sorter och fastnade för den sort som gick under namnet "Soul Trader" som inte hade någon direkt utpräglad sötma. Jag fick en pint serverad ar denna och medan jag drack den ganska långsamt såg jag mig omkring i lokalen. I det inre rummet fanns vad jag antar var pressutrustningen och några stora rostfria tankar. Hade jag planerat lite i förväg skulle det säkert ha varit intressant att hänga med på någon av deras guidade turer med eterföljande provsmakningar, men det här var i alla fall en bra början.

När min pint var slut tackade jag för mig och började gå mot nordväst. Tanken var att gå över London Bridge och ta tunnelbanan från Monument då det var en skön kväll och klockan ännu inte var sju.   

Utsikt från London Bridge.

Utsikt från London Bridge.

Solen stod precis  lagom lågt på himlen för att vyn över Tower Bridge och HMS Belfast skulle bli upplyst på ett synnerligen fotovänligt sätt. Trafiken på Themsen var ganska omfattande med både nyttofartyg och mera nöjesbetonade diton. När jag kom fram på andra sidan fick jag för första gången se monumentet som stationen är döpt efter. Jag kom emellertid på att det var smartare att promenera längs King William Street mot tvillingstationen Bank för då var jag på rätt linje och skulle slippa fler byten. Där fanns även denna mycket typiska London-vy:

Röda bussar längs King William Street.

Röda bussar längs King William Street.

Tillbaka på mitt hotell fräschade jag upp mig för att tillbringa resten av kvällen på min favoritpub, The Prince Edward på Hereford Road. Dit är det inte många meter från hotellet så jag behövde inte jäkta. Det varma vädret spelade mig i händerna för det var var bara vid borden på utsidan som det var fullsatt, inne vid bardisken fanns det gott om plats..

Trångt på trottoaren vid The Prince Edward.

Trångt på trottoaren vid The Prince Edward.

Jag slog mig ner vid den bortre sidan och bad om en pint Old Rosie cloudy cider, vilket jag också fick. Med denna framför mig ägnade jag den närmaste timman åt att studera folklivet och läsa nyheterna på telefonen (gratis trådlöst nätverk för pubens gäster). När den var slut frågade jag om vad dagens soppa var för något. Svaret blev "cream of asparagus" så det beställde jag tillsammans med ytterligare en pint Old Rosie.

Old Rosie.

Old Rosie i tillverkarens glas.

Soppan smakade mycket bra och tillsammans med en halv baguette var det ett alldeles lagom kvällsmål efter första dagen i London. Min andra Old Rosie räckte till klockan var över nio och jag tyckte det var dags att gå tillbaka till mitt rum. Det snurrade till lite när jag klev ar barstolen och det är ingen nackdel vid dessa tillfällen att det är nära hem. På hotellet ägnade jag någon timme åt bildbehandling för att kunna twittra ut lite bilder före frukosten nästa dag.Sen somnade jag utan problem.

Tags:

Mat & dryck | Resor | Serier

SIS 2018 - Årets festivalfynd

by caltex 12. maj 2018 15:18

Hemfört från SIS 2018.

Som brukligt är i dessa sammanhang begränsar jag mina inköp så inte mitt bagages vikt hamnar på ohanterliga nivåer. I år blev det vad som visas i bilden ovan som jag tog med mig hem.

Siri och Mimers brunn av Patric Nyström och Per Demervall var självskriven. Alla initiativ att göra bra äventyrsserier för barn måste stödas. Och Per är verkligen bra på att teckna de miljöer frå vikingatiden där historien utspelar sig.

Tredje delen av Zak & Ting: Jobbiga jävlar av Yvette Gustafsson komplett med "liner notes" och bonus i form a klistermärken var också den ett planerat inköp.

Polarnatt av Nelly Karlsson hade jag inte sett före festivalen, men det var ett enkelt beslut att bestämma sig för att också den var oumbärlig. Skall bli trevligt att läsa om vardagsliv ovan polcirkeln.

Adrian Malmgren har gjort ännu en omstart av sin serie Wicked Hero, så det måste jag såklart ta en titt på. Känns som lite spretigare teckningar den här gången?

Cobolt förlag har samlat Mats Källblads humorserie Lukas som bland annat gått i tidningarna Seriemagasinet och Uti vår hage i ett prydligt album. Jag gillar Källblads andra serier, så för mig som endast läser Uti vår hage mycket sporadiskt kom denna som en skänk från ovan. En Lukas-knapp blev det också!

Och som vanligt festivalens utställarbricka och den jag framställer åt oss som är engagerade i NAFS(k): medverkan.

Det blev faktiskt lite serieoriginal också, men de har jag inte hunnit skanna än så de förevisar jag vid ett senare tillfälle.

Tags:

Serier

SIS 2018 - Söndag 6/5

by caltex 12. maj 2018 11:56

Söndagen inleddes med frukost på konditori Vete-katten som hade bekväma öppettider fastän det var helg. Efter en större ciabatta med kalkon och coleslaw kände jag mig som en människa igen, och jag avtågade tillsammans med Greger mot Kulturhuset där utställarna idag släpptes in några minuter före 11 eftersom man gjort bedömningen att mer tid ej behövdes för förberedelser denna dag. Vi kom dit samtidigt som Johan och Olof och jag passade på att ta en gruppbild utanför entrén:

Johan, Olof & Greger.

Johan, Olof och Greger utanför Kulturhusets entré.

Bland det första Greger gjorde när vi avtäckt vårt bord var att förse sig med ett exemplar av Lilla Fridolf-boken från Olsson förlag. De hade sålt slut under gårdagen och han ville förvissa sig om att han inte skulle bli utan denna gång. Johan Andreasson hade med sig ett nytt förråd och gjorde honom mer än gärna till viljes.

Greger köper Fridolf-bok.

Greger köper Fridolf-bok.

Jag stannade till vid de skaraborgska serieskaparnas bord och bytte några ord med Nicolas Krizan och Christina Jonsson. Den sistnämnda  försäkrade att uppföljaren till Badgäster och bedragare kommer - men det dröjer ett tag till.

Nicolas Krizan & Christina Jonsson.   Nelly Karlsson signerar Polarnatt.

Nicolas Krizan och Christina Jonsson. Till höger en signerande Nelly.

Nelly Karlsson hade fått sin serie Polarnatt utgiven på Epix och den måste jag ju ha en autograf i. Jag passade på i ett av de sällsynta ögonblick då det inte var kö vid hennes bord och hon gjorde mig gärna till viljes (boken hade jag köpt vid Epix bord där väntetiden var kortare).

Horst Schröder & Göran Ribe.

Horst Schröder och Göran Ribe.

Både Horst Schröder och Göran Ribe fanns hos Epix (Göran mådde alldeles utmärkt efter gårdagskvällens utsvävningar på Nalens restaurang) och hoppades på höga försäljningssiffror. Horst tyckte på grund av detta att det var fel av mig att begränsa mig till endast ett inköp, men jag skyllde på att jag inte ville bära tungt från tåget hem.

Mikael Grahn, Joakim Waller, Magnolia Winroth och Elise Rosberg.

Mikael Grahn, Joakim Waller, Magnolia Winroth och Elise Rosberg.

Jag gick nedför spiraltrappan till Studion (det blir många gånger upp och ner i den under SIS) där jag hittade Mikael Grahn vid Nosebleed Studios avdelning som bemannades av  Joakim Waller, Magnolia Winroth och Elise Rosberg. Han erkände utan omsvep att han hade blivit distraherad under gårdagen och helt glömt bort att han hade lovat hämta mitt blivande Dix Dogfight-original. Vi enades om att det antagligen var bättre att han postade det till mig istället. Resten av förmiddagen försvann i ett huj.

Peter Sparring och Rolf Classon.

Peter Sparring och Rolf Classon i spiraltrappan mellan våningsplanen.

Adrian Malmgren intervjuas av Henri Gylander.

Adrian Malmgren intervjuas av Henri Gylander på Seriefrämjandets scen.

Ola Forssblad säljer läskeblask.

Ola Forssblad säljer sin egenetiketterade läskeblask. Smakade som vanligt smaskens i värmen.

Håkan Storsaeter letar pris.   Håkan Storsaeter med utvalt pris.
Håkan Storsaeter vann NAFS(k):s tipstävling och väljer här ut sitt pris bland det som Johan tagit med.

Natalia Batista intervjuas av Fabian Göranson.

Natalia Batista intervjuas av Fabian Göranson om sitt nya album på Rabén & Sjögren, Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen.

Anders och Olof är jury.   Vinnaren i teckningstävlingen.
Jag, Anders och Olof fick engagemang som jury i Olsson förlags teckningstävling "Varför springer Lilla Fridolf?". Vi skötte detta åtagande snabbt och effektivt och med stor precision (två av oss är ju ingenjörer). Vinnaren med sitt bidrag i bilden till höger. Sen gjorde vi ett avbrott för lunch.

Olof & Anders på Burger King, Sergels torg.

För detta ändamål gick vi över Sergels torg till Burger King där vi snabbt serverades det vi ville ha utan onödiga dröjsmål. När det är seriefestival är långluncher inget alternativ.

Jonas Svensson och Kim W. Andersson.

Jonas Svensson och Kim W. Andersson. Jonas som synes i korrekt festivalklädsel (i år tyckte jag att hawaiiskjortan slagit igenom på bredare front och på alla kön). Kim W. visste att berätta att han skulle åka till Japan några månader i höst och därför inte kommer till bokmässan i Göteborg.

Klaus Dejler och Jonas Darnell.

Jonas Darnell hade inte annonserat sin medverkan på festivalen i förväg (så jag hade inte tagit med mitt osignerade Herman Hedning-julalbum från 1994) men intresset för hans samlingsböcker och original var ändå stort. Här är det Klaus Dejler som inspekterar det han tagit med sig. Och snart åker han till Kina för att vara med i VM för ölböcker.

Jenny Berggrund och Stef Gaines.

Jenny Berggrund och Stef Gaines. Stef hade antagligen en ganska stor del i hawaiiskjortans stigande popularitet i dessa sammanhang.

Avslutning med tal av Ola Hellsten.

Avslutning med tal av Ola Hellsten (där han lovade att festivalen återkommer i någon form nästa år trots att ett planerat stambyte stänger Kulturhuset) och avtackning av festivalens volontärer.

Mitt tåg gick inte förrän 18.14 så jag hjälpte till med att packa ihop NAFS(k):s pinaler innan det var dags att hämta ut mitt undanstuvade bagage och ta sig vidare till perrong 14 på Stockholms Centralstation. Jag var hemma halv åtta, helt enligt planen. Två intensiva dagar på seriefestivalen var över.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder i detta album.

Tags:

Ankism | Serier

SIS 2018 - Lördag 5/5

by caltex 10. maj 2018 15:02

Dags för seriefestival igen! I år på ett tidigt datum som omväxling till förra årets något sena festival. På grund av lokalbrist hade invigningsminglet utgått i år så jag tog bussen 8.40 mot Stockholm på lördagen och räknade med att vara framme strax efter klockan 10 då man slår upp dörrarna för alla utställare så det finns en chans att ställa i ordning innan besökarna kommer klockan 11.

Jag passade på att låsa in mitt bagage i en förvaringsbox, och när jag kom fram till Kulturhuset efter en kortare promenad stod Olof och väntade på mig innanför dörrarna vid entrén. På tredje våningan fanns också Mats och Johan (kändes konstigt att inte vara först på plats) och NAFS[k]:s bord var så gott som färdigdukat. Vi konstaterade att vi som utlovat var bordgrannar med Fantomen-folket och hade Tintin-människorna tvärs över gången till vänster. Olof och Mats hjälptes åt att slå upp föreningens fina rollup.

Mats, Olof & rollup.

Mats, Olof och rollup.

Förberedelserna pågick in i det sista, alla hade inte så lätt som vi att få allt på plats. Speciellt förlagen som fanns i Hörsalen utnyttjade varenda tillgänglig kvadratdecimeter bordsyta.

Göran Ribe plockar hos Epix.   Bitarna faller på plats i Hörsalsfoajén.

Göran Ribe plockar hos Epix. Till höger bord och utställare i Hörsalsfoajén.

Kvart över elva var det dags för den officiella invigningen. Tyvärr tillät inte tiden att alle långväga gäster presenterades som annars varit brukligt på invigningsminglet. Festivalgeneral Ola Hellsten äntrade scen i Hörsalen och höll ett kort invigningstal där han poängterade att detta var den tjugonde festivalen i följd, och att den utvecklats från att vara en blygsam marnad för seriefanzin till det tvådagarsevenemang den är numera.

Hedersgäst Fumiyo Kouno presenteras av festivalgeneral Ola Hellsten tillsammans med Jaqueline Berndt.

Jaqueline Berndt, Fumiyo Kouno och Ola Hellsten.

Sen kallades festivalens hedersgäst Fumiyo Kouno upp på scenen för att presenteras tillsammans med Jaqueline Berndt som varit behjälplig med att lyckas få dit henne. Efter presentationen sade hon själv några ord om hur trevligt det var att få vara här. När detta var avklarat lämnade jag NAFS(k):s bord i Mats och Johans kompetenta vård och övergick till att vara social och gå runt och hälsa på nya och gamla vänner samt spana in förlagens nyheter i verkligheten. Här något av vad jag såg:

Gunnar Krantz intervjuar Mats Källblad.

Gunnar Krantz intervjuar Mats Källblad med anledning av att Cobolt ger ut en samling med hans humorserie Lukas. Tyvärr gjorde den tidiga tidpunkten att publiken bestod av endast mig själv, Håkan Fredriksson och möjligen någon mer vilket var beklagansvärt då Gunnar ställde intressanta frågor på vilka Mats gav minst lika intressanta svar. Senare såg jag till att skaffa mig ett signerat album av honom.

Jenny Berggrund och Malin Biller.   Johan Ragnarsson, Jan Hoff och Håkan Storsaeter.

Jenny Berggrund och Malin Biller på Seriefrämjandets scen om en kommande antologi: Draw the line - spåren av #metoo. Till höger visar Johan Ragnarsson, Jan Hoff och Håkan Storsaeter att Svenska Superserier minsann inte är något att dra på munnen åt. Dragplåstret var Håkans rejäla bingar med överblivna serier som han slumpade bort till mycket attraktiva priser. Gick åt som smör i solsken!

Gunnar Krantz visar original.   Yvete Gustafsson med senaste Zak & Ting.

Jag passerade Gunnar Krantz bord och passade på att diskutera hans utmärkta serie Kooperatören som handlar om KF:s framväxt. Han frågade med anledning av min festivalklädsel om det var jag som pratat hawaiiskjortor i Stil i radion förra året och berättade att han direkt blivit sugen på att utöka sin garderob med en egen när han hört detta.

Jag såg till att skaffa Yvette Gustafssons senaste volym (den tredje) av Zak & Ting och fastän jag missat att förhandsbetala skickade hon med det traditionella häftet med "liner notes" som annars bara tillfaller de som varit så förutseende. När den fjärde utannonseras skall jag inte vara lika ouppmärksam.

Tobias och Fredrik.   Joakim Gunnarsson med restaurerade serierutor.

Tobias trodde att det var på lördag vi skulle äta lunch (och inte söndag som jag antog att vi bestämt) och dök upp vid halv ett. Han kom lagom för att se Natalia Batista riva sönder sitt nomineringsdiplom för Unghunden, men kände inte igen henne. Efter att vi inmundigat varsin välsmakande hamburgare slog Tobias följe med mig vilket resulterade i att han stannade mycket längre än han planerat. Bland annat träffade vi som synes Fredrik af Trampe och Tobias kunde förmedla ett par anekdoter om Peter Himmelstrand (som varit verksam i Porscheklubben i det förgångna) för honom.

När Tobias lämnat byggnaden hämtade jag upp några serierutor som Joakim Gunnarsson tuschat om när serien "Ungarna och hjulångaren Pludrik" (författad av Bob Gregory och med bild av Strobl och John Liggera) repriserats i årets första nummer av Kalle Anka Extra. Då jag tagit med lite serieoriginal att visa upp (mest för att jag hoppats plocka upp en Dix Dogfight-sida jag försökt köpa av Mikael Grahn i flera års tid och därfor hade ett lämplgt emballage med mig) satte sig jag och Joakim oss i fiket på andra våningen och tittade igenom dem. Joakim åt maräng med Ratte-original som underlägg för övrigt. Alltid kul att chocka förbipasserande!

Fabian Göranson, Patric Nyström & Per Demervall.


Det har kommit ett nytt Siri-album på Rabén & Sjögren och på grund av detta intervjuade Fabian Göranson seriens författare Patric Nyström och tecknare Per Demervall på Studions scen. Senare satt de vid förlagets bord och signerade, och då såg jag både till att köpa på mig ett album med vackert kludd och lämna min skissbok till Per med önskemål om "vikingar som slåss a la Asterix". Han skulle dock inte hinna detta under kvällen så jag får hämta upp den i huvudstaden vid ett senare tillfälle. Jag tipsade även Fabian om Jaime Hernandez nya barnserie. Kanske något för förlagets utgivning?

Lisa Medin läser Enhörningen Aurora.   Jonas Anderson och Göran Semb.

Lisa Medin läser om Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman-Sund. Jonas Anderson och Göran Semb pustar på scenkanten i Hörsalen.

Adrian Malmgren sinerar sin Wicked Hero.


Adrian Malmgren hade kommit ut med ett nytt fanzin av sin serie Wicked Hero och det kan man ju inte lämna SIS utan att ta med sig hem. Han var gentil och signerade det åt mig också!

Klockan blev sen fem (tiden går fort när man har roligt) och det var sedan långt tidigare bestämt att kvällen skulle avslutas traditionsenligt på Nalens restaurang. Vid halv sex hade vi lyckats packa ihop NAFS(k):s bord och gick i någorlunda samlad tropp via T-centralen (där jag hämtade mitt bagage) till detta näringsställe. Bror var redan där och sen anslöt sig Anders, Per och Mats en efter en för en stunds barhäng innan vi förflyttade oss till det inte rummet.

Bror, Johan och Greger vid bardisken.

Bror, Johan och Greger vid Nalens bardisk.

Den trevliga bartendern tyckte uppenbarligen att det var kul och ovanligt att det kom in ett sällskap som var så intresserade av blandade drinkar, och efter att ha effektuerat våra önskamål om Geting, Gröna hissen (på ginger ale, Pommacen var slut) och Screwdriver med ett stänk Angostura serverade hon Mats och Anders en egenkomponerad historia som tydligen var mycket välsmakande. 

Göran och Olof.   Per och Greger.

Göran, Olof, Per och Greger läser menyn.

Precis som vi vant oss vid hade etablissemanget en hög lägstanivå, så vi blev kvar tills vi hörde hur det började skrapas med stolar och skramlas med bestick därute i matsalen. Det tog vi som en vink att det var dags att bryta upp och ge oss av hemåt (i mitt fall Gregers residens). Det var en hel dag kvar av festivalen och skall man orka med detta finns det inte utrymme för nattsudd.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder i detta album.

Tags:

Ankism | Resor | Serier

Förändring av Kalle Anka Extra

by caltex 30. april 2018 16:06

Då serier av Don Rosa börjat tryta men man på Egmont vill fortsätta att ge ut tidningen fattades det beslut om att ersätta Rosa med längre serier av Carl Barks som inte gått i repris på länge, alternativt bara i exklusiva böcker och andra svårtillgängliga utgåvor. Parallellt fortsätter man att publicera de aldrig repriserade serierna av Tony Strobl med flera. I nummer 1 detta år var det "Mumiens ring", en tidig Barks från 1943 och den mycket underhållande "Ungarna och hjulångaren Pludrik" författad av Bob Gregory och med bild av Strobl och John Liggera. Som kuriosa kan nämnas att Joakim Gunnarsson fick återskapa de två rutor som tagits bort vid den svenska publiceringen 1961 för att ge plats åt resumén. Men det gjorde han så bra att ingen troligen kommer att märka skillnaden. Man införde också en sida redaktionellt textmaterial där nämnde Gunnarsson berättar om historien bakom serierna i varje nummer, "Ankist-extra".

I det nummer som nu är till försäljning, 2/2018,  har man lyckats toppa denna lovande inledning:

Kalle Anka Extra 2/2018.

Kalle Anka Extra 2/2018.

Omslaget pryds av den oljemålning Barks gjorde 1974, inspirerad av sin serie "Kalle Anka och flodens skräck" från 1946. Denna är också huvudnumret i tidningen, och min personliga åsikt är att det är den första längre serie där Barks hade hittat sitt personliga uttryck. Det är inte frågan om någon skattjakt eller räddningsaktion som hade varit de förevändningar Barks mestadels använt sig av tidigare när han skickat ut ankorna på längre äventyr, utan här är det äventyret självt, att åka nedför Ohio-floden till New Orleans som är ett självändamål. Sen utvecklar sig detta till en riktig rysare när man stöter på ett sjöodjur i floden och Knattarna får ta till allt sitt mod och uppfinningsrikedom för att klara skivan. Aldrig utgiven i serietidningsformat i Sverige tidigare.

Ankist-extra och titelsida.

Ankist-extra och titelsida.

Efter ett kort avbrott med en Långben-serie på två sidor drar nästa fantastiska historia igång:

Titelsida "Kung Ogs järnsäng".

Titelsida till "Kung Ogs järnsäng".

Det är "Kung Ogs järnsäng" från 1966 (i Kalle Anka 32-33/1967) som här får sin första repris på över 50 år. Och det är den värd! Manuset av Vic Lockman kännetecknas av hans vilda fantasi, torra humor och religiösa intresse som får fritt utlopp när Kalle, Jocke och Knattarna måste resa tillbaka till det gammeltestamentliga kungariket Bashan, 1400 år före Kristus, för att skaffa bevis för att titelns järnsäng verkligen tillhört Kung Og och då är värd en förmögenhet. Virtuost tecknat av Tony Strobl med tusch av Steve Steere. Jag har skrivit mera ingående om denna serie i Kalle Anka & C:o – Den kompletta årgången n:r 1967-04 och hänvisar den som är nyfiken och vill veta mera dit. Det är imponerande att Lockman och Strobl lyckas pressa in så mycket handling på endast 18 sidor utan att det känns det minsta krystat eller jäktat. Serieberättande på mycket hög nivå.

Till nästa nummer utlovas "Den gamla borgens hemlighet" som huvudserie så fortsätter redaktionen på det inslagna spåret kan det bli hur bra som helst!

Tags:

Ankism | Serier

NAFS(k):s årsmöte 21/4

by caltex 24. april 2018 18:05

I lördags hade föreningen NAFS(k) sitt årsmöte i den vanliga lokalen på Reimersholme i Stockholm. Naturligtvis var jag där och deltog, men innan hade jag min vana trogen tagit tunnelbanan till Slussen och promenerat den korta vägen till Staffars Serier för att tömma facket (som inte var övefullt, men innehöll en lagom mängd kulturgods). När jag kom fram till möteslokalen var den redan iordningsställd och man satt och tittade på några av Brors tecknade filmer. Aktiviteten tilltog dock med ökande antal anländande medlemmar.

Ola och Bror.   Medlemmar placerar sig.

Till vänster kollar Ola och Bror bildskärmen och i höger bild placerar kollusorerna ut sig.

 

Per och Johan.   

I den högra bilden syns den ena av föreningens revisorer i samspråk med kassören. Till vänster kusinerna Per och Johan.

13.13 Ankeborgstid inleddes mötet. Först var det val av funktionärer och styrelse (omval hela vägen).

Greger, Mats och Marina.

Greger, Mats och Marina fungerade som mötespresidium.

Även medlemsavgifterna förblev oförändrade. Ett visst metafysiskt resonemang om den stadgeändring som skulle antas för andra gången för att vinna laga kraft utbröt, men gick aldrig så långt som till votering. Det blev det däremot när det var dags för att rösta om den motion angående "Rättvisa åt Fnatte!" som lämnats in och som gick ut på att denna del av den samspelta treenighet som i dagligt tal kallas "knattarna" aldrig fått den uppmärksamhet som tillkommer honom, något som det måste ändras på. 

Åsa räknar röster.  Åsa rapoorterar röster.

Åsa räknar och rapporterar röster.

När rösterna räknats visade det sig att auditoriet gått helt på styrelsens linje ("ja" till att "verka för rättvisa – åtminstone när Ankeborg ligger i Sverige – åt Fnatte!", nej till det något mer tvivelaktiga "att uttala på svenskt språk ett nej, eller snarare ett nja, till hattifnattar parallellt med ett tvekanslöst ja till Fnatte!") och det är ju så det skall vara. Mötet avslutades sen för att det var dags för en paus med mingel och fika i lokalens nedre regioner.

Greger stökar i pentryt.  Tomas och Laila minglar.

Greger stökar i pentryt, Tomas och Laila minglar.

Där lade Greger sista handen vid dukningen och laddade kaffebryggaren för en andra kanna om det i termosen inte skulle räcka. Alla såg till att förse sig ordentligt och mingla på den begränsade golvytan.

Marina och Anders.

Marina och Anders hade som synes en del att prata om.

Felix och Fredrik.

Felix säger tydligen något roligt åt Fredrik.

Efter fikat skulle det auktioneras ut en rejäl mängd serietidningar, böcker och tavlor (!). Förrättare var som vanligt Anders som höll budgivningen uppe i varv.

Ett fint exemplar av en sentida Christmas Parade    Förstaupplaga av Jag Farbror Joakim.

Greger för bok och Anders sköter utropen.

Bland utropen som gick under klubban kunde märkas ett av de fåtaliga exemplaren i Sverige av New Funnies #76 från 1943 och ett relativt välhållet exemplar av Jag Farbror Joakim. Det senare kneps av Svenska Barnboksinstitutet (via förre ordföranden Åsa), den enda Jag-bok som de saknade. En sån tur att Anders klubbade i rätt ögonblick så ingen hann bjuda över!

Efter avslutad auktion.

Efter avslutad auktion.

När auktionen är över betalas det och diskuteras försäljningar och inköp. Steamboat Willie och Ola M närmast kameran. Jag stannade inte för att övervara den gemensamma middagen utan valde att försöka hinna med 18.14-tåget (vilket jag lyckades med).

Som vanligt ett trevligt och välarrangerat möte. Få se om höstmötet skall hållas i Örebro i samband med deras seriefestival. Skulle kunna ge medlemmar längre från huvudstaden en möjlighet att närvara?

Tags:

Ankism | Serier

Powered by BlogEngine.NET 1.5.0.7 - Old School Theme by n3o Web Designers

Vem skriver här?

Jag heter Karl-Erik, är född 1962 och har alltid tyckt om att förmedla mina åsikter om allt möjligt i skrift. Här kommer jag att skriva om det mesta som roar eller irriterar mig för tillfället.

Nyckelord