Tyvärr har jag bokat tvättstugan på lördag, 25/2, annars hade jag sett till att befinna mig hos Staffars Serier på Söder i Stockholm strax efter klockan ett på eftermiddagen. Då är det nämligen dags för Adamson-belönade Kim W Andersson att premiärvisa sin nya serieroman Alena för den ivrigt väntande allmänheten och dessutom signera den åt hugade spekulanter. De som inte har fullt lika bra ursäkter uppmanas härmed att närvara! Inte nog med att han är en av Sveriges bästa serietecknare, Kim är också en genuint trevlig person som alltid tar sig tid med sina läsare och lyssnar till vad de har att säga. En intervju med Kim finns att läsa här, och på sin ofta uppdaterade blogg har han visat vad man kan förvänta sig att få tecknat vid detta tillfälle.

Sen kommer det att bli officiellt releaseparty torsdagen den 1:a mars på Södra Teatern i Stockholm, men tyvärr är det inte möjligt för mig att kunna närvara då heller.

Här är den alldeles färska videotrailern för Alena:

ALENA trailer from Kim W. Andersson on Vimeo.

I det nummer av Agent X9 som finns ute till försäljning just nu (2/2012) är huvudattraktionen Modesty Blaise-äventyret "The Greenwood Maid" från 1975. Då det alltid varit en av mina favoritepisoder är det extra roligt att redaktören lät mig medverka med en gästledare där jag fick berätta om de mindre kända omständigheterna kring äventyrets tillblivelse. Omslaget av Kim W. Andersson kan jag möjligen också varit lite medskyldig till att det blev av. Och det ser ju bra ut, så varför inte? Själv läste jag "The Greenwood Maid" för första gången när det publicerades i nummer 8/76 (under titeln "Miss Robin Hood") vilket kan beskådas till vänster här ovan. Då det är mitt originalexemplar som dessutom mot bättre vetande lånades ut ibland, är skicket inte det bästa men det är väl en del av charmen antar jag? 

Ett lustigt sammanträffande (?) är att i nummer 8/76 finns det en fakta-artikel om FBI-chefen J. Edgar Hoover som ingående beskriver den av honom själv populariserade historien om hur han gjorde processen kort med gangterväldet i USA på 20- och 30-talet. Den går bland annat in i detalj på hur Barker-ligan spårades upp och eliminerades, något som även skildras i det utdrag ur The Big Book of Little Criminals som är backup-serie i 2/12. Det är ingen överdrift att påstå att den bilden som förmedlas i den senare serien inte har så mycket gemensamt med de "fakta" vilka använts som bas för artikeln i 8/76...

Vid en jämföresle mellan omslagen på de båda tidningarna ser man att det de har gemensamt är färgen grönt samt ondskefulla munkar som pekar på vår hjältinna med skarpladdade vapen. Vissa saker förändras inte med åren! (Däremot är reproduktionen vida bättre i 8/76. Men i 2/12 finns å andra sidan Sara Årestedts översättning.)  

Serietidningar har nuförtiden ganska lång pressläggningstid, vilket kan ställa till problem för den som skall teckna omslagen. Det är inte alls säkert att det som tidningen var tänkt att innehålla när uppdraget att rita omslaget delades ut stämmer när författaren skrivit färdigt. Eller också kanske det är någon detalj i anvisningarna till tecknaren som inte varit tillräckligt tydlig och feltolkats. Bill Galvan har på nedanstående omslag råkat ut för båda dessa missöden (klicka på bilderna så blir de större):

Bill Galvans omslag till Archie & Friends #141 (del två av Freshman Year: The Missing Chapters). Här har Iphonen som flickorna tittar på roterats ett 1/4 varv på det färdiga omslaget. En liten men nog så viktig detalj. Notera också anvisningarna till färgläggaren och hur de exekverades.

 Archie #590 med del 4 av Freshman Year. Uppenbarligen hade seriens författare Batton Lash på synopsisstadiet planerat att låta den fullständigt olidliga Cheryl Blossom debutera i detta nummer, men sen ändrat sig när han skrev färdigt historien. Chuck Clayton fick också en större roll än planerat och resultatet av detta var att Bill fick teckna om två av bilderna på omslaget. De är också något större än de ursprungliga så de kunde klippas in över dessa utan att det skulle bli problem med passningen. Så här blev det färdiga resultatet:

Efter att ha ägt boken The Art of Jaime Hernandez - The Secrets of Life and Death i över ett år har jag nu äntligen kommit mig för att recensera den på serienytt.se. Inte nog med att recensionen var sen, jag har på grund av andra åtaganden varit frånvarande från denna eminenta webbsida i närmare ett år. Men nu är jag som sagt tillbaka, så masa er över dit och läs så besöksstatistiken blir ännu bättre. Det är en mycket bra bok om min favorit av Hernandez-bröderna, för övrigt. 

Vid sidan av karrlären som presentatör/häcklare av lågbudgetskräck och science fiction har hon hunnit med att spela in några filmer av vilka den första, Elvira: Mistress of the Dark är mycket underhållande på det sätt som en bra B-film kan vara om den inte tar sig själv på för stort allvar: 

Handlingen är i korthet att Elvira får ett arv efter en avlägsen släkting i den lilla staden Fallwell i New England, men när hon åker dit för att ta det i besittning visar det sig bestå av ett fallfärdigt hus (som verkar designat av samme arkitekt som ritade Bates motell) och en uråldrig kokbok. Hon kommer snabbt på kant med stadens dignitärer och mera framstående medborgare medan tonåringarna snart lär sig tycka om henne. Vad som sedan följer är en kärleksfull drift med den klassiska skräckfilmen, allt kryddat med Elviras snärtiga repliker och ett ändlöst antal plumpa skämt om hennes fysionomi. Jag hade mycket roligt åt denna film, och omsorgen om detaljerna gör att man kan se den många gånger. Inte helt olikt Tillbaka till framtiden-filmerna. Att Fallwells stadskärna ser ut som den i Hill Valley är nog ingen slump (kan också bero på att dessa scener spelades in på Universal Studios back-lot). Trailern är mycket representativ:

Dagen före julafton dök det upp en mystisk försändelse i brevlådan. Av formatet att döma kunde det vara en serietidning, men jag så vitt jag visste skulle jag inte ha något särskilt på ingång för närvarande. När jag öppnade den tätnade mystiken. Innehållet var någon form av julklapp, inslaget i ett papper med granar, kransar samt kvistar av järnek och mistel: 

Det visade sig vara det senaste numret av Emma & Sara (#3), alldeles färsk från tryckeriet! 

Det innehåller samtliga sidor från 2003, 24 stycken vilka alla är tecknade av Joakim Gunnarsson. Plus ett hittills opublicerat försök att göra serien i dagsstrippformat. Det aldeles otroligt snygga omslaget är helt och hållet framställt av Hedvig Häggman-Sund. Det var alltså Joakim och Hedvig som på detta sätt önskade mig god jul! Precis vad jag ville ha! Utöver sidorna med Emma & Sara fanns det också extramaterial i form av skisser av Steve Rude och serier av Rasmus Gran, Måns Gahrton & Johan Unenge och Mats Källblad som på något sätt hade med Emma & Sara att göra. Detta både förhöjer och fördjupar läsupplevelsen. (Att tidningen också innehöll en dedikation behöver väl knappast nämnas?)

Men som om detta inte vore tillräckligt låg det också ett julkort tecknat av Hedvig i paketet: 

Hedvig framstår mer och mer som funny animal-genrens svar på Adam Hughes... Det är såna här julhälsningar som man blir extra glad av! 

Ett mycket tråkigt besked kommer via Bleeding Cool News: Serietecknaren Eduardo Barreto har avlidit efter en tids sjukdom. Barreto är en en tecknare som har varit stadigt förankrad på min A-lista i mer än tjugo år. Och detta fast jag aldrig läst ett enda nummer av The New Teen Titans av honom (han fick den otacksamma uppgiften att ta över efter George Perez men blev också han något av en fan-favorit). Enligt min ringa mening är Barreto absolut bäst när han håller sig borta från det trikå-klädda folket och ägnar sig åt de som saknar superkrafter, gärna i noir-doftande historier. Här kommer hans stil, som är kraftigt Frank Robbins-inspirerad, verkligen till sin rätt. Rätt konstigt då han själv (mig veterligt) aldrig har nämt Robbins som en influens, utan när han blivit tillfrågad angivit Russ Manning, Hal Foster, Al Williamson, Mark Schultz och Alex Raymond.
Faktum är att jag i alla år haft en stående beställning på dylika serier hos Staffar, något som bidragit till att jag köpt mycket bra grejor som jag aldrig skulle fått nys om annars.

Men som hans absolut bästa insats räknar jag hans 15 nummer på The Shadow Strikes! (med manus av Gerard Jones). Tyvärr lär de aldrig komma ut i någon samlad form eftersom DC inte äger rättigheterna till figuren, så jag rekommenderar den som vill ha en läsupplevelse långt utöver det vanliga att skaffa dessa pronto! De brukar inte vara särskilt svåra eller dyra.

Barreto fick teckna flera Elseworlds-historier åt DC Comics:

Speeding Bullets (Superman blir Batman), Master of the Future (Batman möter Jules Verne) och Scar of the Bat (Batman möter Al Capone).

Samarbetet med Max Collins på den sista av ovanstående ledde till att Barreto fick teckna detta:

Mike Danger, en knepig mix av hårdkokt deckare och science fiction. Den påminde lite om den här:

Martian Manhunter: American Secrets var en miniserie där Gerard Jones fick använda sina kunskaper i amerikansk 1900-talshistoria för att framkalla ren kalla kriget-paranoia, parad med flygande tefatingar och annat kul. Barreto tecknade på toppen av sin förmåga.

Sen lite blandat:

Många anser att Lex Luthor: The Unauthorized Biography är Barretos främsta verk. Jag håller väl inte riktigt med, men den är helt klart på övre halvan av hans produktion. Justice League Quarterly #6 innehåller en längre historia där paret Dibney spelar huvudrollerna och Barreto kan även teckna slapstick, visar det sig. I Robin Annual #6 fick Barreto hänge sig åt en av sina andra specialiteter: Vilda Västern-historier. Ta gärna en titt på albumet The Long Haul från Oni Press för mer av honom i denna genre. Barreto tog över Atari Force från José Luis García-López men lyckades föra vidare dennes fantasirika visualisering av de främmande världarna utan att det blev speciellt mycket gnöl från läsarna. Och när det var dags för Denny O'Neill att knyta ihop en del lösa trådar i The Question Returns var Barreto det självskrivna valet som tecknare.

Barreto tecknade också i många serier åt Claypool Comics, och han är nog den som lyckats fånga essensen av Cassandra Peterson bäst på bild i hennes egen serietidning om Elvira-figuren. Det är nedanstående originalsida ett utmärkt exempel på:

Klicka på bilden så går den att se i större format.

Det är riktigt trist att sviterna av en hjärnhinneinflammation satte stopp för hans gärning, för jag tror att han säkert hade många bra serier kvar att teckna. Han borde verkligen kunnat vitalisera Fantomen på söndagar. (Och själv kommer jag att sakna alla vackra damer han ritat under årens lopp. )

Här är ytterligare ett par seriealbum som jag ägt sen 70-talet:

Spirou: Guldmaskinen
En onumrerad lågprisutgåva av Fourniers första Spirou-äventyr, ursprungligen publicerat 1970 i Frankrike (och då tillsammans med två andra avsnitt). Det var den facila prissättningen som gjorde att jag föll till föga och slog till. Inte så pjåkigt för att vara Fournier (och Franquin på Marsupilami). Jag var den ende i bekantskapskretsen som visste vad det var för bil Spirou & Nicke körde...(Oväntat) Troligen det enda seriealbum i min ägo som jag själv är skyldig till att ha klottrat på.

Asterix och britterna
Jag kommer tyvärr inte ihåg de närmare omständigheterna kring införskaffandet av detta album. Men vilken lycka att få inleda sin bekantskap med gallerna med deras bästa äventyr! Om jag minns rätt så är detta det enda Asterix-album där handlingen räckte för en hel långfilm, det vanliga var annars att två albumhistorier kombinerades till en film. Den kärleksfulla driften med allt brittiskt låg rätt i tiden då det ursprungspublicerades 1965-66 mitt under swinging Londons mest inflytelserika period.