NAFS(k):s årsmöte 21/4

by caltex 24. april 2018 18:05

I lördags hade föreningen NAFS(k) sitt årsmöte i den vanliga lokalen på Reimersholme i Stockholm. Naturligtvis var jag där och deltog, men innan hade jag min vana trogen tagit tunnelbanan till Slussen och promenerat den korta vägen till Staffars Serier för att tömma facket (som inte var övefullt, men innehöll en lagom mängd kulturgods). När jag kom fram till möteslokalen var den redan iordningsställd och man satt och tittade på några av Brors tecknade filmer. Aktiviteten tilltog dock med ökande antal anländande medlemmar.

Ola och Bror.   Medlemmar placerar sig.

Till vänster kollar Ola och Bror bildskärmen och i höger bild placerar kollusorerna ut sig.

 

Per och Johan.   

I den högra bilden syns den ena av föreningens revisorer i samspråk med kassören. Till vänster kusinerna Per och Johan.

13.13 Ankeborgstid inleddes mötet. Först var det val av funktionärer och styrelse (omval hela vägen).

Greger, Mats och Marina.

Greger, Mats och Marina fungerade som mötespresidium.

Även medlemsavgifterna förblev oförändrade. Ett visst metafysiskt resonemang om den stadgeändring som skulle antas för andra gången för att vinna lag kraft utbröt, men gick aldrig så långt som till votering. Det blev det däremot när det var dags för att rösta om den motion angående "Rättvisa åt Fnatte!" som lämnats in och som gick ut på att denna del av den samspelta treenighet som i dagligt tal kallas "knattarna" aldrig fått den uppmärksamhet som tillkommer honom, något som det måste ändras på. 

Åsa räknar röster.  Åsa rapoorterar röster.

Åsa räknar och rapporterar röster.

När rösterna räknats visade det sig att auditoriet gått helt på styrelsens linje ("ja" till att "verka för rättvisa – åtminstone när Ankeborg ligger i Sverige – åt Fnatte!", nej till det något mer tvivelaktiga "att uttala på svenskt språk ett nej, eller snarare ett nja, till hattifnattar parallellt med ett tvekanslöst ja till Fnatte!") och det är ju så det skall vara. Mötet avslutades sen för att det var dags för en paus med mingel och fika i lokalen nedre regioner.

Greger stökar i pentryt.  Tomas och Laila minglar.

Greger stökar i pentryt, Tomas och Laila minglar.

Där lade Greger sista handen vid dukningen och laddade kaffebryggaren för en andra kanna om det i termosen inte skulle räcka. Alla såg till att förse sig ordentligt och mingla på den begränsade golvytan.

Marina och Anders.

Marina och Anders hade som synes en del att prata om.

Felix och Fredrik.

Felix säger tydligen något roligt åt Fredrik.

Efter fikat skulle det auktioneras ut en rejäl mängd serietidningar, böcker och tavlor (!). Förrättare var som vanligt Anders som höll budgivningen uppe i varv.

Ett fint exemplar av en sentida Christmas Parade    Förstaupplaga av Jag Farbror Joakim.

Greger för bok och Anders sköter utropen.

Bland utropen som gick under klubban kunde märkas ett av de fåtaliga exemplaren i Sverige av New Funnies #76 från 1943 och ett relativt välhållet exemplar av Jag Farbror Joakim. Det senare kneps av Svenska Barnboksinstitutet (via förre ordföranden Åsa), den enda Jag-bok som de saknade. En sån tur att Anders klubbade i rätt ögonblick så ingen hann bjuda över!

Efter avslutad auktion.

Efter avslutad auktion.

När auktionen är över betalas det och diskuteras försäljningar och inköp. Steamboat Willie och Ola M närmast kameran. Jag stannade inte för att övervara den gemensamma middagen utan valde att försäka hinna med 18.14-tåget (vilket jag lyckades med).

Som vanligt ett trevligt och välarrangerat möte. Få se om höstmötet skall hållas i Örebro i samband med deras seriefestival. Skulle kunna ge medlemmar längre från huvudstaden en möjlighet att närvara?

Tags:

Ankism | Serier

USA 2017 - Comic-con söndag 23/7

by caltex 24. mars 2018 11:59

Efter dusch och fyra svep med rakhyveln loggade jag in på mitt PayPal-konto for att ordna med betalningen till Terry Dodson. Det borde bara vara en formalitet, tyckte jag. Men det tyckte inte PayPal, utan när systemet kände av att det inte var från min vanliga IP-adress som inloggningen skett krävde man extra verifiering med engångskod. Det skulle i vanliga fall gått alldeles utmärkt, men nu var det så att inget av de telefonnummer som jag angivit för detta ändamål gick till någon av de telefoner jag tagit med på resan. Några pengar gick alltså inte att föra över, och kundtjänsten i Sverige hade vanlig kontorstid och svarade förstås inte på samtal. Grr.

Terry Dodson med sida från Red One.

Terry Dodson med sida från Red One nummer 3.

Detta försenade min frukost (även idag utökad med ett kladdigt bakverk som sköljdes ner med ett extra mjölkglas) en halvtimma, och inte förrän tjugo över nio var jag på väg till busshållplatsen. Bussen höll dock sina tider, så jag var framme tio över tio och gick då direkt till Terry Dodson för att förklara varför han inte hade fått in några monetära medel på sitt PayPal-konto. Jag tyckte det hela var ytterst pinsamt, men Terry skrattade bort mitt dilemma och tyckte att jag kunde ta sidan nu och betala när jag kommit hem. Visserligen är det smickrande att Terry har ett sådant förtroende för mig och min kreditvärdighet, men det skulle inte känts rätt att göra på det viset. Räddningen blev Terrys montergranne Aaron Lopresti som hade modernare utrustning för betalning tillgänglig via sin smartphone. Så jag fick betala till honom så skulle han skicka vidare pengarna till Terry. Detta hade också bonusen att jag släpp PayPals överföringsavgifter vilket var nästan lika mycket som bankomatens växlingsavgift. Terry var glad att sidan kom i goda händer och poserade med den efter att ha signerat den i marginalen. Jag skulle vilja ha hans tuschande hustru Rachels namn på den också, men då får jag släpa med sidan ett annat år när hon behagar närvara.

Image signeringsavdelning söndag förmiddag.

Image Comics signeringsavdelning söndag förmiddag.

När affären var klar hastade jag bort till David Grisez bland leksakerna för att skryta med mitt nya inköp, och han lät sig imponeras av vad jag fått fatt i. Om jag minns rätt yttrade han något om ”Impeccable sequential storytelling!” när han fick se det. Och det mådde jag ju bra av förstås! Som vanligt hade han kört Don Rosa till flyget innan allt öppnade, men i år hade tydligen Don fått en senare flygning till Kentucky så han skulle bli sittande på flygplatsen några timmar. Dave trodde dock inte att det skulle gå någon nöd på honom.

Under söndagsförmiddagen är det läge att gå runt och ta en titt om det är nedsatta priser på sådant man kanske tidigare har tvekat om att köpa, och det ägnade jag mig åt under ett par timmar. Tyvärr har det blivit ovanligare på senare år att priserna sänks, men hoppet lever ju alltid. I golden age-avdelningen stannade jag ett tag hos Tomorrow's Treasures som det brukar gå att fynda hos, men i år kändes det ganska utplockat i buntarna med tidningar i de lägre prisklasserna. Samma sak hos handlarna med serieoriginal, inget som direkt skrek ”köp mig” detta år, men det är alltid trevligt att kunna se och känna på sidor som ligger helt utanför mina ekonomiska ramar.

Magisk cosplay söndag.   Death cosplay söndag.

Cosplay på söndagen.

Frågan är hur länge priserna kan hålla sig på denna nivå? Jag tycker att den siste idioten snart måste vara född, men så blir det ju så gott som aldrig. Att hänga i de här delarna av lokalen hade dessutom det goda med sig att trängseln var hanterbar. Jag kan nämligen inte påminna mig om när det senast varit så här packat med folk på golvet. För första gången tänkte jag på vad som kunde hända om brandlarmet skulle gå eller någon annat panikskapande inträffa, och det var inte trevligt. Jag var inte ensam om detta, utan andra jag träffade påpekade samma sak. Möjligen kan det ha något att göra med att många flerdagarsbesökare nu skulle handla allt de hoppat över tidigare, men det är bara spekulationer. Trots trängseln lyckades jag idag få en bild på den replika av R2D2 som finns utställd i Star Wars-montern och som alltid drar mycket folk.

R2D2-replika i Star Wars-montern.

R2D2-replika i Star Wars-montern.

Robin och jag hade gjort upp om att träffas halv ett för att gå till Ciné Café och köpa en smörgåslunch, så när klockan blivit så mycket sammanstrålade vi hos IDW som är en bra mötesplats, lite som Bud Plant var på 90-talet (I år hade Bud på egen begäran downsizat till ett bord i small press area, fjärran från den med dåtida mått mätt gigantiska monter han haft på den tiden) och avtågade mot övergångsstället till 5:e avenyn. När vi kom fram till Ciné Café var kön minst lika lång som under gårdagen, men nu visste vi vad vi ville ha så beställningen gick fort.

Cine Café, 412 K Street.

Ciné Café, 412 K Street.

Rågbrödet var dock slut, men i dess ställe blev vi rekommenderade något som hette ”squaw-bread” (knappast politiskt korrekt i dessa dagar) och som herrn i kassan garanterade att vi skulle tycka om. Väntetiden medan våra mackor gjordes klara förflöt snabbt (mycket intressant folk i rörelse här) och sen gick vi tillbaka till conventioncentret och installerade oss vid ett bord i pro-loungen. Jodå, squaw-brödet var inte dumt. Jag tyckte att det verkade bekant och gjorde senare en sökning efter det på webben, och då visade det sig att det var ett bröd som tagits till amerika av tyska invandrare. Släktskapet med både pumpernickel och kavring var uppenbart, för normalt är inte mörkt rågbröd så här sött i USA. När vi var klara med vår lunch hade klockan blivit halv två och min nästa planerade aktivitet var Mark Evaniers ”Cover Story”-panel i rum 25ABC vid två, så Robin och jag tog farväl här och hastade vidare var och en till sitt.

Förberedelser inför Cover Story.

Förberedelser inför Cover Story. Henderson, Evanier, Grell, Chin, Adams.

Medan deltagarna i denna (Erica Henderson, Joyce Chin, Art Adams, Mike Grell och Joe Staton) anlände och gjorde sig redo för utfrågningen de skulle utsättas för passade jag på att visa Joe vad Fernando Ruiz åstadkommit med hans kommission.  Han blev mycket glad och imponerad av resultatet och fick mig att lova att framföra hans gillande till Fernando.

Erica Henderson, Arthur Adams & Joyce Chin.   Joyce Chin & Joe Staton.

Erica Henderson, Arthur Adams, Joyce Chin och Joe Staton.

Panelen förflöt sen enligt gängse mönster, men det är ibland väldigt uppenbart att en del omslag inte lämnat några bestående intryck hos upphovsmännen. Mest vältalig var Joyce Chin som hade en hel del att säga om sina omslag, samt Mike Grell som tydligen aldrig försitter chansen att dra en bra historia. Jag har fått intrycket att han i likhet med mig själv ibland berättar ”110% av sanningen” för att få dem att framstå som ännu roligare/chockerande/spännande. Underhållande är det i vilket fall som helst. Joe Staton hade mest att säga om omslagen till E-Man och Green Lantern vilket inte är så förvånande då det är de seriefigurer han är mest förknippad med.

Joe Staton berättar om sina omslag.

Joe Staton berättar om sina omslag.

Direkt efter att ”Cover Story” avslutats gick jag till Dan Parent och Fernando Ruiz för att rapportera Joe Statons superlativer. Det verkade Fernando tycka om. Han försäkrade mig också att det referensmaterial jag försett honom med inför skapandet av den kommission som utgjorde en del av min Kickstarter-bonus för nästa Die Kitty Die var just vad han behövde (och det lät ju betryggande). Sen sade vi hej då till varandra med en förhoppning om att ses igen ett kommande år. Jag tog också adjö av David Grisez som först nu kom sig för med att fråga hur det kommer sig att jag får biljett till Comic-con år efter år? Don Rosa hade ingen koll visade det sig, så jag upplyste honom om att jag försöker göra tillräckligt med jobb åt svenska serieförlag för att få min status som ”creative professional” var tredje år. Det tyckte han lät som ”the only way to go” och jag höll med honom. Jag sade också ”hej då” till Terry Dodson som även han hoppades på ett återseende nästa år. Han skulle i år till London Super Comic Convention i augusti (och där träffade min arbetskamrat Anna Möller honom) och arbetstiden var i övrigt intecknad för arbete med Adventure Man.

På väg till lobbyn.

På väg till lobbyn. Mike Grell före mig i rulltrappan.

Avslutningsvis gick jag till Patrick och Shelly Block för att meddela att jag ämnade försvinna lite tidigare från Comic-con och på så vis undvika de värsta köerna till bussen. Ibland känns det som om det skulle gå snabbare att promenera de 8 kilometrarna till Point Loma när det stänger på söndagen. Tredje bussen brukar vara den som man hinner med. Jag såg till att visa upp min sida från Red One # 3 och önska lycka till med det fortsatta arbetet med Frostlings. För min del spelar det inte så stor roll när det är klart bara slutresultatet blir som de tänkt sig.

Jessica Rabbit cosplay.

"I'm not bad, I am just drawn that way!"

På väg ut träffade jag en mycket illusorisk Jessica Rabbit i lobbyn, och det kunde ju vara ett passande slut på Comic-con detta år. Visserligen passerade det en del bra cosplay medan jag stod i busskön, men det är inte läge att stoppa någon och be om en bild på den platsen, lite för mycket folk i rörelse där. Jag var framme vid mitt hotell strax efter fyra och tog igen mig en stund på sängen innan jag såg till att det blev lite bilder från dagens övningar upplagde på twitter och serieforum. Sen gick jag till receptionen och bad dem att beställa en taxi tills i morgon så jag inte skulle missa mitt flyg och försäkrade mig om att jag inte hade några obetalda räkningar. Greg önskade mig välkommen tillbaka ett annat år.

I busskön.

Bussen kommer!

Sen hände inte så mycket mer än att jag försökte göra slut på de sockrade munkarna så de inte skulle förfaras, och med hjälp av den kvarvarande mängden Dr Pepper gick det vägen (jag sparade en till nästa morgon). Jag organiserade också mitt bagage så gott det gick för att inte behöva stressa nästa dag, och satt sen och surfade tills det var dags att gå till sängs. Fyra och en halv dag på Comic-con sätter sina spår så det var inte läge för nattmangling ikväll. På hela taget var jag nöjd med hur allt utfallit, även om jag velat ha mer tid för paneler och mindre tid i köerna. Men det var mitt eget fel och till ett annat år blir det definitivt en mindre mängd kulturgods medtagen.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

 

Tags: ,

Resor | Serier

USA 2017 - Comic-con lördag 22/7

by caltex 23. mars 2018 17:23

Jag höll mig till samma morgontidplan på lördagen som på fredagen, men hade idag kompletterat frukosten med ett oerhört sliskigt bakverk från sortimentet jag inhandlade tidigare i veckan. Jag resonerade så att om jag bara åt branflakes och hoppade över Costco-muffinsen så var det nog ok. Fan trot! Bussen gick från Holiday Inn tjugo över nio och jag var framme vid Comic-con strax efter klockan tio.

Peter Maresca med Eisner-pris.

Peter Maresca med Eisner-pris.

Det första jag tog mig för denna dag var att gå förbi Sunday Press monter och gratulera Peter Maresca till att ha kammat hem sin första Eisner-statyett på 8 år under gårdagskvällen som belöning för den fina boken Dick Tracy – Colorful Cases of the 1930s vilken samlar söndagssidor i sedvanligt storformat från den aktuella tidsperioden. Han var mycket nöjd med detta – visserligen är han nominerad så gott som varje år, men det är naturligtvis kul att vinna. Jag hade redan tidigare meddelat honom att det rejäla Johnny Hazard-original som jag inhandlat av honom förra året kom hem i ett stycke utan mankemang. Han hade tagit med sig ett antal strippar till försäljning även i är, men min känsla var att jag nog plockat russinen ur kakan vid tidigare tillfällen.

Robin & Don Rosa.

Robin & Don Rosa med Kalle Anka Extra.

Don Rosa skulle återigen sitta i Fantagraphics monter och signera, så jag misstänkte att det nog var där jag borde leta efter Robin. Mycket riktigt återfann jag honom i full Rick Sanchez-mundering (inklusive blåfärgat hår) sittande mitt emot Don som var i full färd med att skriva i Robins nyinköpta exemplar av Don Rosa Library. Han hade (inte utan viss vånda) bestämt sig för att gå ”all in” och köpt på sig samtliga tillgängliga utgåvor (han hade redan första volymen sen besöket på Comic-con 2015) vilket skulle sätta viktgränsen på hans bagage på svåra prov. Han fick också sitt medhavda exemplar av KA Extra 3/2017 signerat (tillsammans med en lektion om blå färgs onödighet på inmutningar i guldruschens Alaska), men Don ville inte skriva ”second copy signed” utan drog till med det något mer kryptiska ”Signed copy 1B!” vilket kommer att sätta myror i huvudet på framtida samlare! Tyvärr hade Don inte tid att göra några skisser idag (fredagen hade avskräckt) men när Robin gick där ifrån försäkrade Don honom att det skulle nog lösa sig med det ändå: "Look me up! Karl-Erik knows where to find me!" Och det hade han ju rätt i.

Bombshell Batgirl   Lisa Talamantes som Bombshell Harley Quinn.

Superhjältinnor i Bombshell-utförande.

Minnesvärda cosplayare denna förmiddag var en Batgirl av Bombshell-modell, ett par mycket lättklädda Poison Ivy & Harley Quinn (jag avundades dem nästan då luftkonditioneringen hade svårt att hänga med) samt en utomordentligt trevlig och välgjord Harley Quinn i Bombshell-utförande som hette Lisa Talamantes men har artistnamnet Pixydust. Henne fick jag kontaktuppgifter av och lovade berätta när bilderna av henne fanns på sociala medier. Jag passerade även Adam Hughes bord där han satt och skissade ihärdigt medan han samlade in bidrag till räddandet av herrelösa fårhundar (ett ändamål helt i Nils Nytta-klass om någon frågar mig).

Fernando Ruiz med "naughty" Nova Kane.

Fernando Ruiz med "naughty" Nova Kane.

Nu hade det blivit dags att se efter vad Fernando Ruiz hade åstadkommit när det gällde färgläggningen av min Staton-kommission, och när jag anlänt till hans och Dan Parents bord blev jag inte besviken. Dan hade vetat att berätta att Nova Kane är rödhårig, och det hade Fernando tagit fasta på. Med väldigt bra resultat! Jag lovade att visa upp det för Joe Staton senare samma dag när han skulle vara en av gästerna på Mark Evaniers ”That 70’s panel”, att evenemang som jag alltid försöker närvara vid. Fernando anmärkte att jag inte behövde berätta vad Joe tyckte om det om han inte skulle gilla det.

Fantastisk "Bombshell" Harley Quinn.          Fantastisk "Bombshell" Harley Quinn.

Fantastisk "Bombshell" Harley Quinn.

Va-va-vooom! Bombshell Harley Quinn poserar på lördagen.

Den stora anhopningen av cosplayande Harley Quinns denna dag berodde antagligen på att det skulle bli Harleypalooza 13.30. Man förväntade sig stort deltagande med anledning av att Harley-figuren firade 25-årsjubileum detta år, så jag tog mig till trapporna på baksidan på conventioncentret i god tid före detta klockslag. Detta skulle visa sig vara det bästa jag gjort hittills idag då det gav mig chansen till en solosession med en tidig deltagare som definitivt kvalade in på min topp tre av Bombshell-Harleys. Hon var mer eller mindre professionell och det var tydligen första gången hon bar dräkten offentligt. Tyvärr faller ljuset lite fel om bakgrunden skalle blivit lugnare, men jag är ändå rätt nöjd med bilderna.

Harleypalooza.

Harleypalooza.

Medan detta pågick dök Robin upp, och hans Rick-mundering rönte uppskattande kommentarer från flera Harley Quinns. När sedan resten av deltagarna (vilkas antal jag uppskattade till drygt 30) anlänt och formerat sig på trapporna ställde jag mig vis av tidigare erfarenheter i främsta ledet. Blygsamhet ger inga bra bilder (och det hördes visst grymtande från kortare fotografer bakom mig). Ungefär 10 i tolv var det hela över och som alltid är det kul att se vilka variationer det finns i tolkningarna. Här har Jimmy Palmiotti och Amanda Conner definitivt varit medskyldiga med alla de olika dräkter de låter Harley bära i hennes serietidningar. Eftersom man också firade Harleys födelsedag var många dräkter kompletterade med spetsiga papphattar av svensk kräftskivemodell med Harley Quinn-motiv. Nu var det hög tid för lunch.

Robin utanför Ciné Café.

Robin utanför Ciné Café.

Tack vare att Robin är uppkopplad kunde vi nu enkelt hitta till Ciné Café som andades mera New York än Kalifornien vad gällde atmosfär och miljö. Kön var lång, men beställningarna effektuerades flinkt av det välbemannade köket. Jag beställde en corned beef på rågbröd med lök och senap som tillbehör, och Robin ville ha en BLT. När vi fått våra mackor och betalat återvände vi till pro-loungen där vi intog vår något sena lunch. Värt att notera till kommande besök var att om man tog det siktkakeliknande brödet (”wheat torta”) så blev mackan så stor att den räcker till mer än en måltid. En Reuben på rågbröd häll sig inom det hanterbara. Vi konstaterade att Don Rosa vet vad han snackar om och planerade redan i ett återbesök på söndagen.

Robin & Don Rosa med Glittriga Gullan-skiss.   David Grisez med DeCarlo-Millie.

Robin med Don Rosa & Gullan-skiss. Till höger David Grisez med DeCarlo-Millie.

Robin hade varit vänlig nog att för min räkning försöka få mitt nyinköpta Scooter Girl-album signerat av Chynna Clugston-Flores i Image’s monter klockan fem (kolliderade med ”That 70’s panel”) och jag lämnade därför över den till honom med exakta instruktioner om vad jag ville ha skrivet i den. Sen lämnade vi pro-loungen och gick mot Dave Grisez och leksakerna där det tidigare under dagen lämnats en stödkartong för serietidningar och ett önskemål om att Don skulle teckna en Glittriga Gullan på den åt Robin. När vi nu återvände dit för att kontrollera hur det hade gått var Don faktiskt där och efter att vi prisat hans goda smak när det gäller lunchmackor plockade han fram sagda kartong fast nu med ett porträtt av Gullan. Robin blev mycket upprymd av detta.

Själv följde jag med Dave till Dan Parent, två rader längre bort, och det tog denne mindre än tio sekunder att slå fast att Daves Date with Millie-serie verkligen var tecknad av Dan DeCarlo och tuschad av Jon D’Agostino. Han blev minst lika upprymd som Robin blivit när det stod klart för honom vilket kap han gjort!

Natashas cosplay mash-up.

Natashas cosplay mash-up.

Han fick även tillfälle att berätta detta för sin dotter Natasha som tittade förbi och visade sig vara minst lika trevlig som sin fader. Hon var dock mer intresserad av cosplay an serier och var dagen till ära utklädd som en kvinnlig basebollspelare ur filmen A League of Their Own fast i Walking Dead-utförande (taggtråd på slagträet). Här skildes Robin och mina vägar åt för stunden, men vi gjorde upp att träffas vid IDW ungefär halv sju då mitt panelsamtal skulle vara klart.

Jaime Hernandez skissar.   Jaime Hernandez visar skiss.

Jaime Hernandez skissar en "disdainful Terry Downe".

Själv hastade jag mot Fantagraphics monter där bröderna Hernandez satt och signerade och samtalade med sina fans under sedvanligt avspända förhållanden. Då Jaime fortfarande bara begär $40 för en "huvudskiss" (svengelska foe "head shot") av någon av sina figurer ämnade jag upprätthålla traditionen i detta avseende. Det är alltid lika fascinerande att se hur han behärskar minspel och ansiktsuttryck (och jag inbillar mig att han själv tycker det är stimulerande att bli utmanad) så jag hälsade och bad om en ”disdainful Terry, looking over her shoulder”. Naturligtvis hade han inga problem med att åstadkomma precis vad jag ville ha. Stackars den, vän eller fiende, som får den blicken av Terry!

Någon sorts häst/enhörnings cosplay?  Squirrel Girl cosplay.

Mera cosplay på lördagen.

Det var fortfarande en stund kvar tills halv fem och min panel, och under den tiden såg jag ytterligare en Squirrel Girl, en kvinnlig åskgud och en ståtlig Wonder Woman. Men på detta klockslag satt jag på framsta raden i rum 5AB där en panel bestående av Ron Wilson, Keith Pollard, Mike Grell, Paul Levitz, Joe Staton, Marv Wolfman och Elliot S! Maggin (som vanligt var hans förnamn felstavat på hans skylt vilket jag påpekade för den välbekante herrn på platsen bredvid min) under ledning av Mark Evanier  i 90 minuter skulle berätta historier om hur det var på 70-talet när det var de som var unga och framåt i seriebranschen.

Mike Grell skarvar, Paul Levitz förtvivlar.

Mike Grell skarvar (?), Paul Levitz förtvivlar.

Panelen inleddes med att en glatt överraskad Keith Pollard begåvades med ett Inkpot-pris, och i denna goda anda fortsatte det. Intressantast för mig i år var Joe Staton och Mike Grell, där den senares ”tall tales” (bland annat om hur han när han var missnöjd med den som tuschade honom i protest började tuscha sina skisser själv innan han skickade iväg dem och hur han en gång jobbat så länge i sträck för att klara en deadline att han hallucinerade när han skulle köra bil till brevlådan) fick publiken att kikna av skratt och Paul Levitz att dunka huvudet i bordet av förtvivlan.

Mark Evanier modererar.   Marv Wolfman och Joe Staton.

Mark Evanier gestikulerar när han modererar Marv Wolfman och Joe Staton.

När klockan var tio över fem kom Robin släntrande och slog sig ner bredvid mig. Tyvärr hade Chynna Clugston-Flores ställt in, och då bestämde han sig för att göra mig sällskap istället. Efteråt visade det sig att ”sega gubbar som berättade historier” hade varit mer underhållande än han förväntat sig. Han fascinerades av att Mark ibland satt och nickade till men ändå verkade ha full koll på vad som hände. Jag förklarade att Mark har den rutinen i dessa sammanhang.

That 70's Panel.

That 70's Panel: Wolfman, Pollard, Evanier, Wilson, Levitz, Grell. Maggin och Staton (medurs från vänster).

Efteråt gick jag raka vägen till Patrick & Shelly Block för att rapportera vad panelen handlat om. Shelly påstår att det syns på lång väg när jag kommer gående att jag varit på That 70’s panel. Och varför inte, det är utan konkurrens det mest undrhållande jag ser på Comic-con (i konkurrens med Quick Draw som jag dock skippade detta år).

Efter att ha våndats i flera minuter hade jag bestämt mig för att impulsköpa sidan 6 ur nummer tre av Terry Dodsons Red One. Jag var faktiskt förvånad över att den ännu inte var såld utan kunde beskådas i en av de mappar med serieoriginal som han hade liggande på sitt bord. Utan tvekan en av de bästa biljakter i seriemediet jag någonsin sett. Terry tog inte kreditkort, och eftersom jag inte hade någon lust att betala växlingsavgiften för att ta ut en halvstor summa ur en bankomat måste vi lösa det på något annat sätt. Terry hade emellertid PayPal, så jag lovade att sätta in den begärda summan där tills nästa dag om han i sin tur lovade att inte sälja sidan till någon annan. Så lätt skulle det dock inte gå, visade det sig.

San Diegos Little Italy.   Mimmo's Italian Restaurant.

Mimmo's i San Diegos Little Italy.

Dagen avslutades med att Robin kallade på en bil från Uber som tog oss de elva kvarteren norrut från Market Street till San Diegos Little Italy på India Street. Där såg vi till att få ett bord på Mimmo’s Italian Village som lockade med 20% rabatt på all fast föda för Comic-conbesökare och till skillnad från 2015 var det denna kväll 10 minuters väntetid. Den gick emellertid fort och vi fick ett bra bord i mitten av lokalen. När vi studerat menyn blev det lasagne och en stor flaska öl för min del, men vi inledde med att dela på några vitlöksbröd. När lasagnen kom in och jag såg storleken på min portion ångrade jag nästan det beslutet, men jag åt långsamt och njöt av varje tugga (fyllningen var gudomlig) så det blev till sist inget kvar av den på min tallrik. Att jag fått rejält med extra ost på den hjälpte såklart till. Som jag alltid brukar säga: Jag är från Västerås så det är klart jag vet hur italiensk mat skall smaka! Och detsamma gäller så klart för Robin. Vid 10-tiden kände vi oss färdiga och bad om notan. Även utan Comic-conrabatt hade det varit överkomligt och nu var det rent löjligt billigt.

Robin tog en Uber till sitt vandrarhem men själv tog jag en rask promenad tillbaka till conventioncentret. Det var precis vad jag behövde för att inte somna till. Kvällen var varm och överallt var det Comic-confolk ute och rörde på sig. Jag fick vänta en liten stund på min buss, men när den dök upp blev den full omedelbart och avgick genast så jag var tillbaka på Dolphin Motel vid elvasnåret. Det blev lite bildbehandling och twittrande innan det var dags att knyta sig. Allt som allt en helt tillfredsställande lördag på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Tags: ,

Mat & dryck | Resor | Serier

USA 2017 - Comic-con fredag 21/7

by caltex 21. mars 2018 21:38

Då det är få eller inga variationer i morgonritualerna på Dolphin Motel nöjer jag mig med att konstatera att jag nyduschad och nöjaktigt välrakad intog min frukost 7.30 och var på väg till bussen mot Comic-con kvart över nio. Helt enligt planen var jag därför framme klockan 10 och undvek på så sätt den värsta inrusningen. Bland det första jag stötte på inne i lobbyn var två paranta damer klädda som Wonder Woman. Det visade sig vara två tredjedelar av komeditruppen The Boobé Sisters som var i sta’n och på lördagen skulle framträda på Mad House Comedy Club (två gånger samma kväll). Det skulle jag inte hinna med att se, men jag har efteråt kollat lite på deras Youtube-kanal och de är både roliga och skönsjungande.

Morgon i Artist's Alley.

Morgon i Artist's Alley.

Jag tog en kort sväng genom Artist’s Alley för att stämma av med Patrick och Shelly när vi skulle mötas för vår gemensamma middag och blev sedan uppehållen av ett par mycket lättklädda Harley Quinn och Poison Ivy som gärna ville bli fotograferade av mig och poserade med den äran. Den köttätande krukväxten de bar på såg ut som en mindre avkomma till Audrey från Little Shop of Horrors, för övrigt. Då jag ämnade kontrollera att Don Rosa verkligen skulle signera hos Fantagraphics idag gick jag mot ”small press”-avdelningen där det nu var dags att hälsa på hos Randy Reynaldo och köpa på mig det senaste numret av hans Rob Hanes Adventures, det artonde i ordningen.

Lättklädda Harley Quinn & Poison Ivy.   Randy Raynaldo bakom Rob Hanes #18.

Lättklädda Harley Quinn & Poison Ivy. Till höger Randy Raynaldo bakom Rob Hanes #18.

Vi hälsade glatt på varandra och jag gratulerade honom till att producerat ännu ett nummer av tidningen. Denna gång utspelade sig handlingen på ort och ställe där vi för tillfället befann oss (Comic-con alltså) och Randy berättade att han länge velat göra den historien, men först nu tyckt tiden varit mogen för den. Sin vana trogen tog han en bild av mig och satte sin autograf på min tidning.

I leksaksståndet hos David hittade jag både honom och Don, och mycket riktigt skulle Don vara hos Fantagraphics vid 11. Dit var det ännu en stund och Dave och jag hade som vanligt mycket att prata om, men när klockan var fem i elva lämnade jag leksaksmontern och gick till Fantagraphics där en kö börjat formera sig. Don körde igång före utsatt tid (ett klokt beslut) och började inledningsvis att bjuda alla fans på skisser i böcker och på andra ytor som tillhandahölls.

Don Rosa hos Fantagraphics.   Don Rosa gör en skiss åt mig.

Don Rosa skissade till en början vid sitt pass hos Fantagraphics.

 Det tog naturligtvis alldeles för lång tid, så när han efter trekvart endast avverkat de fram till och med mig (och det var nog inte fler än på sin höjd ett halvdussin) nödgades han inse faktum och slutade med skisserna. Jag hade utöver signeringen av mitt medförda exemplar av KA Extra 3/2017 (i vilken Don sin vana trogen hade synpunkter på färgläggningen, han trodde inte Joakim bemödat sig att släpa blå färg till Ångestfloden för att måla dörren till sin stuga) som Don begåvat med texten ”first one ever signed” också fått ett vackert porträtt av Joakim i Yukon-version tecknat på en stödkartong. Det tyckte han så här i efterhand att jag kunde ordnat via ”gräddfil” istället för att ta plats i kön för de som inte kände honom. Mina ursäkter att jag inte ville ha några särskilda favörer utan kunde köa som alla andra viftades bort. Jag antar att Don har en poäng, även om det känns bakvänt på något sätt.

Joe Staton med "naughty" Nova Kane.

Joe Staton med "naughty" Nova Kane.

Idag skulle också Joe Staton vara klar med min kommission, så efter att jag var färdig hos Fantagraphics tog jag genvägen genom lobbyn till Artist’s Alley där Joe nu var på plats vid sitt bord. Vi hälsade och jag tyckte han såg väldigt underfundig och munter ut samtidigt som han försäkrade att detta var en av de mest roande kommissioner han blivit ombedd att göra på mycket länge. När jag slagit upp min skissbok på rätt sida förstod jag varför. Först blev jag helt mållös och sen började jag gapskratta, något som Joe också stämde in i. Folk omkring undrade nog vad det var som var så roligt! Det Joe åstadkommit var verkligen ”naughty” fast på ett tämligen smakfullt sätt. Lite ekivokt sådär. Jag tackade Joe för ett väl utfört uppdrag men smidde redan planer på hur kommissionen skulle kunna utvecklas.

Robin som Rick Sanchez.

Robin som Rick Sanchez.

Klockan 12 hade jag tänkt köa till Nicola Scott som skulle sitta i DC:s monter och signera tillsammans med andra inblandade i den på senare tid framgångsrika Wonder Woman, men på vägen dit hejdades jag av Robin som idag var misstänkt likt Rick Sanchez från TV-serien Rick & Morty. Han hade verkligen satsat hårt på sin mundering, och pricken över i hade varit ett besök hos en frisör som både ordnat den rätta taggiga frisyren samt färgat hans kalufs i en mellanblå kulör. Fastän Rick var tämligen populär bland årets cosplayare hade jag inte sett någon som gått så långt som Robin gjort. Han hade även klistrat dit blåa ögonbryn, något som han skulle bli smärtsamt påmind om när det var dags att avlägsna dem. Det såg mycket bra ut, vilket jag också sa till honom. Jag fick också veta att de som cosplayar Rick hälsar på varandra med orden ”wubba lub dub dub” vilket är vad Rick säger i tid och otid i TV-serien. Vi skildes åt för stunden men skulle sammanstråla hos Patrick & Shelly vid stängningsdags.

Nicola Scott med Teen Titans-original.

Nicola Scott med Teen Titans-original.

Min plan var att låta Nicola Scott sätta sin signatur på de två originalsidor från Teen Titans #100 (det sista numret hon tecknade) som jag köpt av tuscharen Doug Hazelwood för flera år sen, och därför släpat med mig över halva världen. Kön var inte oroväckande lång och i likhet med andra köer hos DC som jag stått i sköttes den med god ordning och disciplin. Det håller alltid irritationsfaktorn på en behagligt låg nivå. Jag sticker inte under stol med att det är bra för självförtroendet (och fåfängan) att ha serieoriginal att bära på mär man köar, och de uppskattande kommentarerna jag inhöstade fick tiden i lö att gå fort. Nicola själv blev positivt överraskad och glad när hon fick se sidorna, för som hon själv uttryckte det: -Jag ser dem ju aldrig i färdigt skick, när jag sänt dem för tuschning går de direkt till produktionen. Hon skrev gladeligen sitt namn på dem och poserade sen med dem så jag kunde få min obligatoriska bild.

Fernando Ruiz, Janice Chiang & Dan Parent.

Fernando Ruiz, Janice Chiang & Dan Parent.

Innan det var dags för nästa kö (inga paneler denna fredag, bara en massa köande men jag får skylla mig själv) passerade jag Dan Parent och Fernando Ruiz’ bord för att få min originalsida ur Your Pal Archie signerad av Dan, något som inte blivit av på onsdagskvällen. De fick medan jag var där besök av sin textare, Janice Chiang, vilket gav mig tillfälle att förklara för henne hur mycket jag skämdes för att jag inte känt igen henne förra året. Hon hade dock full förståelse för detta, och sen tog jag bilder av dem alla tre och av Dan solo med originalsidan. Jag visade upp vad Joe Staton åstadkommit åt mig för dem och frågade Fernando om han skulle kunna tänka sig att färglägga den? Jag vet sen tidigare att han är kapabel att uträtta underverk med de pennor som kallas ”copic markers” och det gladde mig något oerhört att han tackade ja till uppdraget på stående fot. Jag överlämnade min skissbok i hans ömma vård och drog vidare till nästa kö.

Jimmy Palmiotti.   Amanda Conner.

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner i signeringstagen hos DC.

Eftersom jag hade tagit med fler än tre publikationer som jag ville att Amanda Conner och Jimmy Palmiotti skulle klottra i var det ingen annan råd än att på nytt ställa sig i kö till dem för den session de skulle ha i DC Comics monter mellan ett och två, och efter en halvtimma var det min tur. Amanda skrattade när jag visade att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn & Power Girl och sa åt honom att dylikt beteende inte gick för sig. Jimmy bättrade sig. Jag såg också till att få nummer 1 av Harley Quinn and Her Gang of Harleys påskriven av dem båda. Tur att denna kö gått fort för jag hastade genast vidare till baksidan av Dark Horse’s monter, för vid disken där skulle Joëlle Jones göra ditt andra signeringsframträdande under årets Comic-con.

Joëlle Jones med Lady Killer-original.

Joëlle Jones med Lady Killer-original.

Det är lätt att se hur ”heta” de som signerar anses vara beroende på var Dark Horse placerar dem. Vid den stora signeringsdisken inne i montern finns det plats för långa köer med rep och avspärrningar, men på baksidan förväntas inte köerna vara längre än att de kan hanteras i gången och runt hörnet. När jag kom dit var det tveksamt om det fanns en kö, men vi var tre förhoppningsfulla personer som stod och väntade och snart började det fyllas på bakifrån. I en del fall av sådana som ställt den i mitt tycke oerhört irriterande frågan om vad kön är till för något. Det finns faktiskt skyltar och jag antar att de flesta är någorlunda läskunniga. Men det är det här med planering, en konst som inte verkar vara något som behärskas av alla. Nåväl, Joëlle och Ryan anlände och gjorde sig hemmastadda, och då jag stod långt framme i kön (plats nummer tre) översåg jag med att mannen längst fram hade tagit med sig alldeles för mycket publikationer att få autograferade. Han drabbades också av tunghäfta, så Joëlle kunde arbeta sig igenom högen snabbt. Damen framför mig noterade mina originalsidor, för övrigt. Joëlle signerade glatt den andra sidan när det var min tur. Hon berättade att hon varit i kontakt med någon Comic con-arrangör i Stockhom (måste vara Gamex) om att komma på besök senare i höst, men inte hört något definitivt besked om detta än. Sen höll hon upp båda sidorna så jag kunde ta en bild av henne med dem. Ryan såg till att jag fick deras e-postadresser så jag kunde skicka bilden från torsdagen till dem. De hade sett den på Twitter och tyckte båda att den blivit väldigt lyckad. Det tackade jag för och lovade att ordna till.

När jag fnuttat runt ytterligare en halvtimme på mässgolvet kände jag att definitivt var dags för någon form av lunch. Don Rosa hade efter att hört mig kverulera över förlusten av Wendy’s som fått mig att gå till Taco Bell protesterat å det bestämdaste över detta (enligt honom serveras inget ätligt hos dem) och rekommenderat en deli/spritbutik som hette Ciné Café och som han frekventerat under ett kvarts sekels besök i San Diego. Eftersom det skulle vara situerat ”strax bakom Hilton” skulle jag förutom att få ta del av deras delikata smörgåsar också spara dyrbar tid. Och vem är jag att argumentera med Don? Han är väldigt kräsen när det gäller vad han stoppar i sig så säger han att det är bra är jag beredd att ta honom på orden. Tyvärr hittade jag inte Ciné Café, mest för att jag letade på fel gata (det ligger på K Street, inte J som jag felaktigt trodde), så det fick bli Taco Bell i alla fall. Jag passade också på att besöka postkontoret i Hortons galleria och köpa frimärken när jag ändå var i krokarna.

Velma Dinkley och ?

Velma Dinkley med Econoline i behändigt format och ?

En 7-layer burrito och en Dr Pepper senare var jag tillbaka i San Diegos convention Center. Klockan hade passerat 4, men det var tre timmar kvar tills vi skulle mötas för att äta middag så jag passade på att gå runt bland handlarna med gamla serietidningar och kolla igenom de billiga buntarna. Man vet aldrig vilka dyrgripar man kan hitta för $1-5! Jag träffade också en väldigt bra cosplayad Velma från Scooby-Doo som också var etniskt gränsöverskridande. Själv reagerade jag på att damen visade väldigt mycket mer bar mage än vad hennes förebild någonsin gjort. Hon hade också en större modell av Mystery Machine under armen.

Don Rosa & Sergio Aragonés.

Don Rosa & Sergio Aragonés.

Jag blev också vittne till en animerad diskussion mellan de gamla vännerna Don Rosa och Sergio Aragonés, Jag hörde aldrig vad det var de pratade om, men speciellt Don var uppe i varv och gestikulerade vilt! Det var dags för en vätskekontroll, så jag gick in i pro-loungen på andra våningen och drack ett par glas lemonad (som tack vare den nya policyn att fyllning av flaskor inte var tillåtet längre fortfarande fanns tillgänglig vid denna tid). Jag hann också med att gå ut på trapporna på baksidan och få lite frisk luft. Även om mitt luktsinne tack och lov är något reducerat i känslighet känner också jag att luften inomhus så här på eftermiddagen är tämligen tjock. Det blev också ett par översiktsbilder på småbåtshamnen.

Harley Quinn som på film.

Harley Quinn som på film.

När jag återvände in och började gå mot Patrick & Shelleys bord mötte jag en mycket välgjord Margot Robbie-Harley och det måste ju såklart förevigas. Speciellt eftersom alla hennes kläder måste tvättats i fel temperatur och krympt. Det var nätt och jämnt att hon fått på sig dem. Eftersom smicker aldrig kan vara för grovt sa jag precis vad jag tyckte om henne, också!

När jag kom fram var Robin redan där (de hade känt igen honom direkt fast han var förklädd) så utan vidare ceremonier packade Patrick & Shelly ihop sina pinaler och sen drog vi oss alla mot utgången. Folksamlingen var inte värre än att vi korsade järnvägsspåren just som klockan passerade sju, och sen gick vi längs 5:e avenyn norrut för Patrick skulle lämpa av all dödvikt på hotellrummet. De bodde på Westfield Horton Plaza som vanligt. Jag är mycket imponerad av att de lyckas med detta varje år med tanke på hur det så kallade ”hotellracet” fungerar.

Robin, Patrick & Shelley.   Robin, Patrick & Shelley.

Robin, Patrick & Shelley hos Chipotle Grill.

När Patrick åter anslutit till sällskapet drog vi vidare den korta biten till Chipotle Mexican Grill i korsningen Broadway/1:a avenyn. Medan Shelly ockuperade ett bord utomhus såg vi andra till att förse oss med något ätbart. Jag gick på Patrick & Shellys linje och åt min mat ur en salladsskål medan Robin satsade på en burrito. Det var i vilket fall som helst mycket välsmakande, Jag förstår att amerikanerna i sällskapet tycker om Chipotle-kedjan. Inte mycket dyrare än Taco Bell, fräschare, och nästan lika snabbt. Sen ägnade vi oss åt anrättningarna en god stund medan vi berättade vad vi gjort hittills på Comic-con. Patrick och Shelly underhöll oss också med historier om sina upplevelser när de det gångna året varit inbjudna till ett kinesiskt universitet för att föreläsa (en konsekvens av händelser på förra årets Comic-con). Ungefär halv nio kände vi oss nöjda, men naturligtvis måste vi avsluta kvällen med glass.

Eobin, Shelly & Patrick hos My Yogurt.

Robin, Shelly & Patrick hos My Yogurt.

Glassbaren i Horton Plaza Park hade stängt, så Shelly ledde oss till något som hette My Yogurt och där man fick komponera sin egen glass som sen betalades efter vikt (eller flat rate). Som den ingenjör jag är räknade jag snabbt ut hur jag skulle maximera innehållet bägaren och tror därför att jag tjänade på flat rate-alternativet. Robin nöjde sig med en flaska vatten.

På väg till bussen.

På väg till bussen.

Tjugo över nio tog vi farväl och skildes åt för att ta oss till våra respektive nattkvarter. Jag korsade järnvägsspåren och Harbor Drive halv tio, och en buss stod inne och väntade så jag var tillbaka på Dolphin Hotel strax efter tio. Medan jag tankade ur kameran och bildbehandlade konsumerade jag en av mina kladdiga munkar tillsammans med lite Dr Pepper. Jag twittrade ut delar av dagens bilder så jag skulle varva ner lite före sänggåendet.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Tags: ,

Mat & dryck | Resor | Serier

USA 2017 - Comic-con torsdag 20/7

by caltex 20. mars 2018 17:45

Jag vaknade tidigt, men kände mig ändå fullt utvilad och kunde efter dusch och fyra svep med rakhyveln knata nedför trappan till frukostmatsalen som på Dolphin Motel är belägen bakom receptionen under bar himmel. Jag var i stort sett själv och kunde därför i lugn och ro förse mig av deras standardfrukost: flingor (fler sorter än tidigare), mjölk, yoghurt, halverade muffins från Costco, bananer, juice och deras utmärkta kaffe (mycket starkare än det ”normala” amerikanska kaffet). Fastän jag tog de mest ”hälsosamma” av flingorna är det en sockerchock som heter duga.
Jag riktade in mig på att hänga på låset idag, och gick därför tjugo i nio mot busshållplatsen vid Holiday Inn. Bussen kom, och tog som vanligt vändan över Shelter Island (det kan ju vara någon som vill stiga av) så framme vid San Diegos convention center var jag ungefär fyrtio minuter senare. Jag orkade inte gå runt till baksidan (där man brukar bli insläppt först) utan väntade tålmodigt vid ”C” (eller möjligen ”E”) tills man började låta besökarna gå in.

Frukost hos Dolphin Hotel.    Just klivit av bussen torsdag morgon.

Frukost på Dolphin Motel och just avstigen ur bussen torsdag morgon.

Jag hade som första programpunkt idag tänkt att se ” Celebrate 50 Years of Underground Comix with Denis Kitchen” men den började inte förrän klockan 11 (och skulle pågå i rum nummer 9, ett säkert tecken på att det knappast skulle vara någon rusning efter platser) och dit var det ännu mer än en timme kvar. Så jag började strosa runt i den norre delen av lokalen och bland det första jag såg var Terry Dodson som kom ångande med bestämda steg. Han stannade dock för att hälsa och låta sig avfotograferas, och jag lovade att komma förbi senare och köpa på mig årets numrerade tryck.

Terry Dodson på språng.   Thom Zahler med Long Distance #3.

Terry Dodson fångad i flykten & Thom Zahler med Long Distance #3.

Thom Zahler stod på sin vanliga plats, och jag styrde stegen åt det hållet för att avsluta en affär som börjat i fjol. Thom hälsade glatt och plockade genast fram det exemplar av Long Distance #3 som han tagit med sig enkom för min räkning i år. Förra året hade den varit slutsåld. Nu kunde jag äntligen läsa hela den fyranummers mini-serien från början till slut. Självklart signerade han den åt mig också. För övrigt berättade han att det blir en hel del My Little Pony-serier och att han trivs bra med att göra dem. Där jobbar han delvis på gammaldags sätt med penna och papper för att dra nytta av efterfrågan på originalsidor. Vi skiljdes åt i förvissningen om att vi skulle stöta ihop igen flera gånger under de kommande dagarna.

Jag hann observera (och helt kort hälsa på) en mycket upptagen Don Rosa som gick igenom tjocka buntar med äldre funny animal-serier hos Terry’s Comics. Jag fotograferade dagens första riktigt bra Harley Quinn (som hette Taylor DeFilippo i det civila) samt sprang ihop med min favorithäxa, Sabrina Spellman, som här cosplayades riktigt bra (fräknar och lösögonfransar på plats) fastän hon själv erkände att hennes hemmagjorda kvast verkligen var i vägen ibland.

Sabrina the Teenage Witch cosplay.

Sabrina the Teenage Witch cosplay.

Klockan elva var jag på plats i rum 9 där det var oroväckande mycket folk jag känner igen i publiken numera (jag hälsade på herrn bredvid mig som lätt förvånat observerade att det här hade vi nog gjort förut) och kunde sen lyssna till hur Rob Salkowitz ställde ledande frågor till Denis Kitchen som visade bilder från sin karriär som verksam i undergroundseriebranschen. Han hade varit både förläggare och kreatör vilket gjorde att han har ett tämligen unikt insiderperspektiv och kunde berätta åtskilliga roande och intressanta episoder från undergroundserierna barndom. Detta var vad som saknats i utställningen på de Young Museum men det var ingen nackdel att ha sett den eftersom Denis Kitchen namndroppade dåtidens celebriteter friskt och förutsatte att åhörarna visste vad han pratade om.

Rob Salkowitz och Denis Kitchen.

Rob Salkowitz och Denis Kitchen.

När Denis Kitchen berättat färdigt om sina minnen (och hållit tidsschemat perfekt) förflyttade jag mig på snabbast möjliga sätt ner på bottenvåningen och kön till Joëlle Jones signeringspass i DC:s monter. Jag hade ett tiotal personer före mig, men då det återigen (som brukligt är hos DC) fanns en övre gräns för hur många objekt man fick langa fram när det var ens egen tur borde det inte ta längre tid än tjugo minuter att komma i position. Jag hade tagit mer splaschuppslaget från Lady Killer 2 #4 men ämnade för att maxa skrytfaktorn endast låta henne skriva på den ena halvan denna gång. Då kunde jag köa till henne på nytt hos Dark Horse på fredagen.

Ryan McCluskey & Joëlle Jones.

Ryan McCluskey & Joëlle Jones.

Nåväl, Joëlle hade med sig sin karl, Ryan McCluskey, och det var han som först identifierade mig från Örebro Seriefestival 2016 (då jag hängt alldeles för mycket vid deras bord) och då kände även Joëlle igen mig. De försäkrade båda två att det hade varit en mycket förnöjsam vistelse i Sverige och att de gärna skulle komma tillbaka om tillfälle gavs. Joëlle skrev på vänster sida av uppslaget (och förstod till att börja med inte mitt ändamål med att köa två gånger) och jag lovade återkomma om höger sida nästa dag innan de efter mig i kön skulle ha sina tidningar autograferade och jag fick lämna plats åt dem (ett visst mått av avundsjuka på mina originalsidor kunde helt enligt planen detekteras bland dessa).

Klockan ett hade jag och Robin gjort upp om att träffas vid ”A” i lobbyn för att gå ut på stan och äta en gemensam lunch. Vi anlände båda dit ungefär samtidigt (Robin såg mig innan jag såg honom) och gick sen ut i värmen mot övergångsstället vid första avenyn. Det forcerades på första försöket och vi promenerade sen norrut till Horton’s galleria och tog den slöa hissen upp till 6:e våningen där snabbmatsrestaurangerna finns. Vårt mål var såklart Taco Bell, och jag beställde (osäker på hur hungrig jag var egentligen) en ”crunchwrap supreme combo” som även innehöll en taco och en medium Dr Pepper. Det var fullt tillräckligt visade det sig, och vi hade också flytet att kunna sitta ner inomhus vid ett av de fem borden i restaurangen. Jag plockade med mig så många påsar av den starka Diablo-såsen jag kunde utan att skämmas, för den är inte dum alls och behövs i mitt kylskåp hemmavid.

Squirrel Girl cosplay.   Tammy & Bird Person cosplay.

Välgjorda cosplay: Squirrel Girl samt Tammy & Birdperson.

När vi avslutat vår måltid återvände vi samma väg som vi kommit via den slöa hissen. Vid övergångsstället och järnvägsövergången fick jag syn på en alldeles utomordentligt välliknande Squirrel Girl som jag sett tidigare under dagen men då inte hunnit fotografera. Nu kunde jag råda bot på detta för damen ställde mer än gärna upp på några bilder medan vi väntade på grön gubbe. Robin berättade sen att hon redan varit synlig i sociala medier med mycket uppskattande kommentarer. Det måste vara ekorr-looken tagen till sin yttersta konsekvens! Framme i lobbyn igen sprang vi ihop med en mycket välgjord Birdperson från Rick & Morty och medan vi tog våra bilder av honom dök naturligtvis en Tammy upp (hon hade handlat snacks) så det blev utan tvekan det snyggaste paret vi såg denna dag. Mycket imponerande cosplay.

Jag tog med Robin bort till Artist’s Alley så han skulle få säga ”hej” till Patrick och Shelly Block, och när hälsningarna var avklarade bestämde vi oss alla slutgiltigt för att äta middag tillsammans på fredagskvällen. Sen skildes jag och Robin åt för jag skulle gå och lyssna på ännu ett panelsamtal i rum nummer 9, denna gång med temat ”Why Will Eisner Still Matters at 100”. De som skulle reda ut detta var Maggie Thompson, Jackie Estrada, Paul Dini & Paul Levitz som alla kom i tid och därför kunde börja utan dröjsmål.

Paul Levitz & Jackie Estrada.   Maggie Thompson & Paul Dini.

Paul Levitz, Jackie Estrada, Maggie Thompson & Paul Dini.

Det var nog tur, för här var inte resonemanget speciellt anekdotiskt utan tog fasta på Will Eisners pionjärarbete båda vad gällde serieberättandet i gemen och hur han etablerat serieromanen som ett medium att räkna med. Man berörde också hans aldrig sinande intresse för nya vinklingar och användningsområden för seriemediet och hur uppmuntrande han varit mot yngre serieskapare som ännu ej etablerat sin egen stil och plattform i serievärlden. Det blev kanske en aning abstrakt och högtravande emellanåt, men på det hela taget mycket lärorikt. Allt på Comic-con behöver ju inte vara lättspydd underhållning.

När panelen var slut strövade jag omkring nere på golvet en stund där jag då bland annat konfronterades med en mycket porträttlik Tank Girl och cosplayduon Sara DeLeon & Lexi Rimoldi som under artistnamnet Sexicosplays ägnar sig åt just detta. Denna första dag uppträdde de i skepnad av Harley Quinn & Poison Ivy och det tillstyrkte jag naturligtvis så kraftigt jag kunde. Bilder blev det också.

Bedrägligt gullig Harley Quinn.

Bedrägligt gullig Harley Quinn.

Jag drog mig sen mot David Grisez och leksaksmontern där nu även en något mindre stressad Don Rosa uppehöll sig. Det blev mycket serieprat, framför allt om serieoriginal, och jag lovade Dave att ordna så att Dan Parent skulle titta på en förmodad Dan DeCarlo-serie från sent 50-tal som Dave lnhandlat till ett pris som inte var DeCarlo-mässigt. Med tanke på den expertis Dan besitter i ämnet borde han vara rätt man att avgöra om Dave gjort ett fynd.

David Grisez och Don Rosa tittar i konstkatalog på torsdagen.

David Grisez och Don Rosa tittar i konstkatalog på torsdagen.

Jag visade Kalle Anka Extra 3/2017 för Don, och han började genast kritisera färgläggningen i den eftersom någon bestämt att Joakims stuga vid Ångestfloden skulle ha en blå dörr. Don ansåg (med all rätt) att Joakim nog hade annat att släpa på under den mödosamma vandringen till sin inmutning än penslar och färg. Däremot fick han inte signera den vid detta tillfälle eftersom jag inte ville veta av någon gräddfil utan tänkte stå i kö när han hade sitt pass i Fantagraphics monter nästa dag.

Sista ärendet för dagen var att gå förbi Terry Dodson (som hade sett väldigt upptagen ut tidigare under dagen) och köpa loss årets konsttryck som hade Wonder Woman som motiv. Det blev nummer 57 av 100 och det får jag känna mig nöjd med, tycker jag. Jag avstod från ytterligare inköp, mest beroende på att jag inte tittade i hans mappar med serieoriginal och att han inte framställt någon ny skissbok utan fortfarande sålde fjolårets. Och den har jag ju redan. En annan uppmuntrande observation var den amerikanska Dark Horse-upplagan av Kim W. Anderssons Alena som fanns till försäljning i detta förlags monter. Kaxigt.

Kim W. Anderssons Alena från Dark Horse.   Broadway efter 19.00.

Kim W. Anderssons Alena från Dark Horse och Broadway efter 19.00.

Mässhallen stängde klockan sju, och vis av tidigare misstag försökte jag inte ens ta mig till mitt hotell för en uppfräschning innan det var dags att närvara vid den middag för samlare av serieoriginal som Brian Peck står värd för. Den var utlyst till klockan åtta och jag fördrev tiden fram tills dess med att gå en sväng på stan och kolla in folklivet.
När klockan var halv åtta vände jag söderut, korsade järnvägsspåren på ett otillåtet sätt vid Kettner Boulevard och fortsatte sen över Harbor Drive in i turistfällan Seaport Village. Den vanliga restaurangen middagen brukar hållas på, Harbor House, var denna kväll abonnerad, så Brian hade flyttat evenemanget till Edgewater Grill lite längre västerut. När jag kom dit träffade jag snart ytterligare personer som var ute i samma ärende, och fastän inte Brian själv dykt upp än blev vi anvisade ett långbord där det var meningen att vi skulle sitta under kvällen. Brian själv dök snart upp, och sen droppade övriga in en efter en tills det var ett 15-tal personer där. Vi hade under tiden läst i menyn (jag hade faktiskt tittat på webben i förväg) och gjort våra beställningar. Det blev en Tuna Melt för min del. Maten kom snart på bordet och visade sig vara alldeles utmärkt. Inte nog med att min smörgås var rejält tilltagen, den serverades med ett berg av klyftpotatis, sallad och dressing. Naturligtvis ingick även en skål med clam chowder till förrätt. Men då jag inte ätit på sex timmar slukade jag allt även om det tog sin lilla tid.

Middagen för serieoriginalsamlare torsdag kväll på Edgewater Grill.

Middagen för serieoriginalsamlare torsdag kväll på Edgewater Grill.

Utöver serieoriginal kom mycket av bordssamtalet i min ände att handla om hur illa alla mådde av att ha en imbecill person i Vita huset som skämde ut landet i hela världen, men jag lugnade de runt omkring mig med att jag visste att de vettiga människorna fortfarande var i majoritet och de ju inte kunde rå för att valsystemet ser ut som det gör. Jag fick även berätta om det svenska socialförsäkringssystemet som mina bordsgrannar tyckte lät som ren science fiction, men jag poängterade att det bygger på att vi betalar skatt i en omfattning som de har svårt att föreställa sig. Tyvärr har också en sådan utomordentligt trevlig sammankomst ett slut, så klockan tio bröt sällskapet upp (efter att ha betalat notan kontant och prisat kökets kokkonst) och jag gick tillbaka mot centrum. Jag gjorde mig ingen brådska utan njöt av att temperaturen nu nått behagliga nivåer. Först tänkte jag köpa en glass, men köerna och det faktum att jag fortfarande var ganska proppmätt fick mig att avstå. Jag hamnade på en buss som avgick omkring klockan 11, men som vanligt vid denna tid på kvällen var det kö på Harbor Drive så det var närmare midnatt när jag hämtade ut min rumsnyckel i receptionen och drog mig tillbaka för natten. Jag kunde inte vara annat än tillfreds med första dagen på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Tags: ,

Mat & dryck | Resor | Serier

USA 2017 - Comic-con Preview Night 19/7

by caltex 18. mars 2018 16:08

Mitt bagage stod packat, Lars klev upp och brassade omelett redan före klockan sju och av gårdagens utsvävningar i tiki-drinkarnas underbara värld märktes inte ett spår. Efter en dusch och fyra svep med rakhyveln satte vi oss till bords och kalasade på vad Lars åstadkommit vid spisen. Idag var det bacon och kimchi som fyllning vilket var precis vad jag behövde för att klara mig tills jag landat i San Diego.
Sedan tidigare avresor sitter rutinerna nu ganska bra, så för att hinna med min vanliga flight, UA1900 med avgång kvart i elva, borde jag vara ombord på det BART-tåg som lämnar West Oakland i riktning söderut strax efter klockan åtta. Dit var Lars som vanligt snäll nog att köra mig (vitsen med att åka från West Oakland är att man då är på rätt linje från början och slipper byta) och när jag klivit ur hans Subaru och vinkat hej då för denna gång var det en smal sak att fixa biljett och ta sig upp till plattformen.

BART anländer till West Oakland Station.

BART anländer till West Oakland Station.

En och en halv timma senare hade jag kommit fram till gaten i terminal 3 från vilken UA1900 skulle utgå ifrån. Som vanligt blev tåget snudd på folktomt när det passerat San Franciscos centrala delar. Även om det bara tar tre minuter att gå från BART till terminal 3 sparade jag på stegen och nyttjade det förarlösa tåget istället. Jag hade så gott om tid att jag inte ens blev irriterad när jag råkade stå 10 minuter i fel kö till säkerhetskontrollen (jag borde anat oråd när jag märkte hur fort den rörde sig) och tvingades byta när jag kommit fram till pass- och boardingcardinspektören.

I gaten blev det snart tjockt med folk och utropen där den som hade tid och möjlighet uppmanades att ställa sin plats till förfogande för maxbeloppet $700 klingade till största delen ohörda. De som vill till Comic-con och bokat sig på denna synnerliga behändiga flygning flyttar inte på sig i brådrasket, allra helst som det skulle betyda avresa efter klockan sex och därmed missad Preview Night. Åtminstone en guldkortsinnehavare kände inte till detta utan var mäkta (och högljutt) irriterad över att han ej kunde få plats (det brukade ju alltid gå bra annars att komma sent till denna flight). Robin reste som sagt med Virgin så han befann sig i Terminal 2, vi skulle inte ses innan vi var framme på destinationen.

UA1900 görs klar för start.

UA1900 görs klar för start.

Avgång 10.45 klarade man inte av, men förseningen var inte större än att den kunde tas in under den tämligen korta flygningen till San Diego. Passageraren i sätet bredvid mig var troligen en av få som inte hade anknytning till Comic-con utan hörde till lokalbefolkningen. Han hade helt glömt bort att staden nu stod i begrepp att belägras av allsköns populärkultur, och hade gärna ställt sin plats till förfogande om han inte hade haft biljetter för sig och familjen till ett musikevenmang samma kväll. Enda avbrottet i flygningen var att jag blev serverad både ginger ale och Bloody Mary-mix av den trevliga flygvärdinnan. Här snålades det inte, minsann. Drygt tjugo över tolv hade planet landat i San Diego och jag hunnit förflytta mig till bagagebandet där nu en nervös väntan tog sin början. Nackdelen när det är kort avstånd från gaten till ankomsthallen (vilket det är i San Diego) är att väntetiden på bagaget upplevs som längre än om man fått promenera i tio minuter först. Bredvid mig stod seriekändisarna Danny Fingeroth och Paul Levitz i samma ärende. Efter vad som kändes som en evighet dök min Samsonite (som numera är ganska ensam om att vara av denna modell) upp på bandet och jag förflyttade mig till taxikön utanför terminalbyggnaden. Till min stora förvåning behövde jag inte lämna några detaljerade upplysningar om var Dolphin Motel ligger, utan chauffören tog mig dit utan onödiga omvägar på kortast möjliga tid (förklaringen var att Red Cab är det bolag motellet använder sig av i vanliga fall).

San Diegos flygplats.   Dolphin Motel, Point Loma.

På väg mot taxikön på San Diegos flygplats och till höger Dolphin Motel.

Framme hälsades jag välkommen på ett översvallande sätt av Greg som tjänstgjorde under dagtid, och fick ett rum på övre våningen i samma del av huvudbyggnaden som sist (mitt emot). Eftersom det alltid är bra att ha vatten till hands plockade jag åt mig en komplimentär flaska och ställde den i kylskåpet (som måste pluggas in i väggen och slås på för att fungera). Jag ägnade mig sen en stund åt att koppla upp datorn (lösenordet till det trådlösa nätverket hade inte ändrats sen tidigare år) och få kontakt med Robin via Twitter. Han hade haft Jeremy Williams och Adam Savage med på sitt flyg, vilket han såklart var mycket nöjd med. Vi enades om att försöka träffas nedanför trapporna vid convention centret klockan fyra. Innan dess gjorde jag ett misslyckat försök att lokalisera postkontoret i Point Loma som skulle ligga på Cañon Street och när jag gav upp var det hög tid att ta sig till första bussen som skulle avgå från sedvanlig hållplats utanför Holiday Inn.

Robin håller låda.

Robin håller låda.

Jag hamnade som nummer två i kön efter en familj som verkade vagt bekant, och när vi presenterat oss visade det sig att det varit frun som för några år sedan (2014) organiserat telefonterrorn mot bussbolaget när den (bussen) aldrig behagade visa sig. Inga sådana problem i år utan strax efter klockan fyra kunde jag kliva ur bussen och snabbt lokalisera Robin som tålmodigt stått och väntat på mig vid ”C” ungefär. Jag tog fram den hos Lars upphämtade lådan som innehöll vara biljetter och sedan fortsatte vi till incheckningen en trappa upp. Robin ville ha den jätte-väska som tillhandahålls, men jag hoppade som vanligt över den och nöjde mig med att ta emot alla papper och broschyrer inklusive årets souvenirbok (med Jack Kirby & Will Eisner-tema då det i år är 100 år sedan de föddes). Detta var avklarat före halv fem och vi bestämde oss sen för att försöka äta något innan Preview Night skulle öppna klockan sex. För detta ändamål tog vi oss till Hortons galleria och Taco Bell där jag beställde en Crunchwrap combo (som även innehåller en taco) vilket stillade den värsta hungern efter att ha varit på resande fot hela dagen. Sen gjorde vi så lite som möjligt fram tills det var dags för Preview Night utan ägnade tiden åt att gå igenom programmet och göra en grovplanering för de kommande dagarna.

Rpbin incheckad och klar.   Övergångsstället vid 1st Avenue.

Robin incheckad och klar, sen övergångsstället vid 1st Avenue.

När dörrarna slogs upp (vill man komma snabbt in är det trapporna från mezzanin-våningen på baksidan som är bäst) hade jag som mål att först ta mig till DC Comics för där skulle Jimmy Palmiotti och Amanda Conner inleda signeringen vid ett av de därför avsedda borden. När jag kom dit hade jag ett 15-tal personer före mig i kön men tack vare att mängden objekt som varje person fick lämna fram var begränsad till tre gjorde jag bedömningen att det skulle gå tämligen fort ändå. Medan jag stod i kön (som tyvärr stördes av att den skymde ett vitrinskåp med figuriner som många ville ta en titt på) gjorde jag ett avsteg från min vanliga policy att inte ta emot gratis skräp som delas ut till höger och vänster av allahanda nasare och deras assistenter och snappade åt mig ett exemplar av Harley’s Little Black Book #1 som jag visserligen redan äger men som var förpackad i en svart plastpåse med Harley Quinn-motiv av Amanda och det kändes ju nödvändigt.

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner.

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner.

När det blev min tur sken Amanda upp i ett ”Hi, how are you!” så det är nästan som att träffa en gammal vän vid de här tillfällena. Både hon och Jimmy satte sina namnteckningar i mina medhavda samlingar, Harley Quinn #1 och Harley Quinn and Power Girl (inte Jimmy som fubbade) samt mitt förstaexemplar av Harley’s Little Black Book #1. Amanda ritade också dit en pratbubbla i de båda förstnämnda med texten ”I ♥ Karl-Erik!” från fröken Quinzel. Och det är ju bra att ha skriftligt på det från den som bestämmer över henne. Flickan är ju lite ... öh... obalanserad så motsatsen vore skrämmande. På detta sätt poängterade också Amanda att hon numera inte behöver fråga vad jag heter vilket hennes man fortfarande måste. Jag avslutade med att ta en bild på dem och upptäckte därför inte förrän jag kommit hem till hotellet att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn and Power Girl så jag fick en anledning att köa till dem igen.

Nästa anhalt var bordet där Dan Parent av hävd är placerad i Small Press Area och där numera även hans kollega Fernando Ruiz gör honom sällskap. Herrarna hälsade entusiastiskt och vi utbytte artigheter om vad som pågått sedan vi träffades senast. De har bland annat dragit igång en Kickstarterkampanj för nästa del av sin serie Die Kitty Die, och fastän själva boken inte fanns ännu hade jag tänkt att att plocka åt mig den originalsida som jag var berättigad till. Det fanns gott om original att välja på, men jag fastnade till sist efter mycket funderande för en sida av Dan ur den vid denna tidpunkt ännu ej utgivna Your Pal Archie #1 där Jughead framför Archies ’65 Mustang på ett minst sagt vårdslöst sätt. Dan berättade att man faktiskt haft direktiv att teckna den som en 1964 (egentligen 1964 ½) så det är förklaringen till bikakemönstret som ibland skymtar i dess grill (’66:orna hade ribbor i grillen). Även Fernando hade ungefär en decimeter serieoriginal med sig, och han påstod att det bland dessa borde finnas några från miniserien ”The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E.” som jag frågat efter flera gånger men som han aldrig haft tid att rota fram. Nu blev det enklare om jag gjorde jobbet själv!

Fernando Ruiz med serieoriginal.

Fernando Ruiz med serieoriginal.

Mycket riktigt fanns det där två sidor från Die Kitty Dies första nummer som jag gillade men också flera från tidigare nämnda miniserie. Däribland vad som troligen är den näst bästa bilden på Sharry the Spy-Girl så den slank också med. Fernandos sidor är inte dyrare än att man kan köpa flera! Med en förvissning om att vi säkert skulle ses fler gånger under de närmaste dagarna tog vi farväl för denna gång.

I närheten av Dan och Fernando finns leksakshandlare Bob och Don Rosas vän David Grisez som jag såklart stannade till hos. Detta är nog den plats där jag alltid kan hittas någon gång varje dag under Comic-con, för jag och David har en stor samsyn på saker och ting och alltid mycket att prata om. Don däremot var någon annanstans (jag sprang ihop med honom i Golden Age-avdelningen och vi hälsade som hastigast). På Preview Night är det sällan något riktigt tryck i cosplayandet, men jag såg i alla fall en utmärkt Hello Nurse från Animaniacs som gärna ställde upp och lät sig fotograferas.

"Hellooooooo, Nurse!"

"Hellooooooo, Nurse!"

Jag passerade även Terry Dodson som hälsade glatt och berättade om den nya serie han och Matt Fraction jobbar på och som därför gjort att nästa del av Red One skjutits på framtiden. Den heter Adventureman och innehållet beskrev han så här: “It’s about a retired policewoman with a young son that discovers the fictional adventures of a pulp hero named ‘Adventureman’ weren’t so fictional after all when she inherits his mantle in the present day. But she inherits all of his old scores, grudges, and enemies, too.” Det låter som om det skulle kunna bli kul. Fraction brukar skriva underhållande manus. I Artist’s Alley saknade jag Rich Koslowski som tydligen stod över detta år, men på sedvanlig plats hittade jag Patrick & Shelly Block som påstod att de precis diskuterat om jag skulle dyka upp i år. De hade mycket att förtälja om sin resa till Kina där de föreläst om animation på ett universitet, så vi bestämde på stående fot att äta middag som traditionen bjuder, och som vanligt var det fredagskvällen som var bäst lämpad för detta ändamål. Skapandet av Frostlings gick också efter planerna och jag fick se några exempel på cde färdiga sidorna som inte bara är hankolorerade i akvarell, de har även handritade bårder i olika mönster runt kanten.

Joe Staton med E-Man #25.

Joe Staton med E-Man #25.

Jag hade redan när förteckningen över vilka som skulle finnas i Artist’s Alley offentliggjordes för några månader sen observerat att Joe Staton skulle ha bord, så därför hade jag tagit med två av mina originalsidor av honom samt E-Man #25 för signering. När jag hittat honom och framfört mitt ärende var han mycket tillmötesgående, så det kändes lite snålt med en donation på $5. Jag slog därför till på en kommission av honom och föreslog att han skulle teckna en ”naughty Nova Kane” vilket hans hustru (som hade hand om räkenskaperna) hade mycket roligt åt. Sen diskuterade vi hans arbete på Dick Tracy som jag försöker följa när jag hinner, och han berättade att manusförfattare Mike Curtis lämnar kompletta manus till honom och han kan själv välja i vilken ordning han tecknar dem. Kravet är dock att alltid ha sex veckors framförhållning. Han kunde även slå fast att en kommentar med blåpenna i marginalen på mitt Guy Gardner-original troligen kom från textaren. Han höll dock med om att Ice är ”cute” i den rutan.

Det var fortfarande en och en halv timma kvar av Preview Night så efter att ha plockat upp Robin vid IDW:s monter slog vi följe en stund. Robin hade beslutsångest om han skulle investera i Fantagraphics totala Don Rosa-utgåva. Han var svårt frestad men kände att han behövde mer tid för att bestämma sig. Tiden går fort när man har roligt, så klockan nio skiljdes vi åt för att jag skulle ta bussen mot Point Loma och Robin hade kallat på en Uber för att komma till sitt vandrarhem (han hade slopat planerna på AirBnB). Kvällstrafiken var ganska tät så det dröjde innan bussen kommit ut på Harbor Drive, men ungefär tjugo i tio var jag tillbaka på mitt hotellrum.

Dolphin Motel med neonet tänt.

Dolphin Motel med neonet tänt.

När jag lastat av det jag haft med mig till och från Comic-con och slagit igång datorn tyckte jag det kunde vara lämpligt att besöka Ralph’s-filialen på Rosecrans Street och handla upp mig på lite att knapra på medan jag bildbehandlade och twittrade före sänggåendet. När jag kommit dit hade jag tur, för på hyllan med korta datum hittade jag en kartong med ett dussin olika donuts med varierande glasyr och fyllningar för endast $1.49. Tillsammans med två liter Dr Pepper stannade alltså mina utgifter väl under fem dollar! Jag gick därefter tillbaka till Dolphin Motel och satte i mig två av munkarna nedsköljda med inte fullt så kall Dr Pepper (jag orkade inte gå bort till ismaskinen på parkeringen, den närbelägna är låst efter 10 på kvällen) medan jag såg till att meddela omvärlden vad jag haft för mig denna första dag på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Tags: ,

Resor | Serier

Kommission: Julie Newmar som Catwoman av Fernando Ruiz

by caltex 14. februari 2018 20:30

Julie Newmar i rollen som Catwoman.

Till den senaste Kickstarterkampanjen för Dan Parent & Fernando Ruiz Die Kitty Die ingick det i mitt belöningspaket bland annat en kommission i 3/4-figur och som motiv till denna hade jag bett om att Fernando skulle göra "Julie Newmar som Catwoman". Ms. Newmar var nämligen den skådespelerska som gestaltade damen som gjorde livet surt för invånarna i Gotham City vid hela 12 tillfällen i de två första säsongerna av TV-serien Batman i mitten av 60-talet och som med sin långa och slanka uppenbarelse lämnade ett bestående (för att inte säga outplånligt) intryck på tittarna. Det spelade liksom ingen roll att Läderlappen fångade in henne och satte henne bakom lås och bom, hon var snart ute igen och ställde till med allehanda oreda i ett nytt avsnitt.

Hennes arbetskläder var en svart overall med ett skärp som Ms. Newmar på eget initiativ bar nere på höften istället för runt midjan för att accentuera sin välsvarvade figur. Att hon börjat karriären som dansare var ingen nackdel när hon skulle spela den graciösa Catwoman och detta är säkert en av anledningarna till att vad som det verkar en majoritet av mediakonsumenterna håller hennes version för att vara den bästa. Jag visste sedan tidigare att att Fernando är exceptionellt bra på att avbilda vackra flickor i blanka och kroppsnära utstyrslar, och det föll sig därför naturligt att önska sig just detta motiv. Jag tycker att han lyckats alldeles utomordentligt med uppdraget! Tyvärr syns inte det glitter som skall accentuera blänket så bra på fotot. (Glitterpenna! Vad skall de hitta på härnäst?) Läs mer om Fernandos arbetssätt och tankar om denna kommission på hans blogg (också han favoriserar Julie Newmar som Catwoman) och klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri.

Tags: , , ,

Film & TV | Serier

Serieoriginal - The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E.

by caltex 10. februari 2018 20:29

Archie #613, sidan 8.

Archie #613, sidan 8.

För ett par veckor sen levererades allt kulturgods som jag var berättigad till i Dan Parent och Fernando Ruiz Kickstarterkampanj för andra miniserien om Kitty Ravencraft där hon hamnar i Hollywood och i vanlig ordning råkar ut för diverse oknytt som önskar livet ur henne. Utöver själva boken (i inbundet utförande) och en hel massa tidningar, färgtryck och och samlarbilder (vilka alla finns redovisade här) innehöll försändelsen också ovanstående originalsida ur Archie #613 och den är från fjärde och sista delen av agentkomedin "The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E." av Fernando med tusch av Rich Koslowski

Fernando vet mycket väl att jag tycker att Sharry the Spygirl som hade en framträdande roll i denna historia var för bra för att glömmas bort (tyvärr blev det inget av den planerade uppföljaren) och det är säkert han som därför valt ut just denna sida åt mig. Här besöker hon tillsammans med Archie och Chuck laborationssalen på Riverdale High där Jughead är i full färd med att försöka hitta ett motgift mot zombie-serumet som drabbat Riverdales invånare... Som jag nog tidigare påpekat är hela denna story en underbar övning i innovativ sidolayout (enligt vad Fernando berättat för mig hade han fria händer att utforma den precis som han ville) och roliga bildvinklar, och denna sida är inget undantag. Och ovanpå detta Rich eleganta tuschning!

Klicka på bilden för att se den i mitt CAF-galleri.

Tags: ,

Serier

Powered by BlogEngine.NET 1.5.0.7 - Old School Theme by n3o Web Designers

Vem skriver här?

Jag heter Karl-Erik, är född 1962 och har alltid tyckt om att förmedla mina åsikter om allt möjligt i skrift. Här kommer jag att skriva om det mesta som roar eller irriterar mig för tillfället.

Nyckelord