Besök av flickan från Ängelholm.

Minnesgoda läsare kanske undrat varför jag inte skrev något om Jill Johnsons framträdande i Västerås Konserthus 11:e april? Svaret på det är enkelt: Hon blev sjuk och tvingades ställa in turnepremiären i Gävle samt två datum till, däribland västeråskonserten. Men det blev såklart ett nytt datum istället, så idag den 13:e maj avslutade hon sin vårturné Music Row II med en hejdundrande föreställning. Fast hon varit ute på vägarna i mer än en månad och dessutom haft nyfödda dottern Bonnie Lee att ta hand om var det inget speltrött band som äntrade scenen vid sjutiden, utan det bjöds på den troligen bästa countrymusiken som går att höra på denna sida om Nashville. Tyvärr kunde hon på grund av smittorisken kombinerat med spädbarn inte stå och hälsa folk välkomna som brukligt är, men det kompenserade hon med att starta i högsta möjliga tempo. Tommy S hade med sig sin Iphone och tog bland annat nedanstående bild (då vi hade samma platser på andra raden som förra gången, 46 & 47, blev det inte så pjåkigt):

Det här var andra gången Jill ägnar en hel konsert åt att hylla sina hjältar och hjältinnor och spela sina egna favoritlåtar, och helt klart är att det ställer större krav på publiken än en renodlad greatest hits-föreställning. Men ibland är det helt i sin ordning att också lättare underhållning skall erbjuda rejält tuggmotstånd och kräva vissa förkunskaper anser jag. Musiken från hennes senaste platta, Music Row II, dominerade såklart urvalet, men det slank också med en och annan låt från föregångaren. Man hade också valt att spela helt och hållet (nåja, nästan då) akustiskt och sättningen var densamma som förra gången med hel stråksektion och allt. Dolly Parton var välrepresenterad och fick både inleda och avsluta konserten, och även Bonnie Raitt tillägnades ett rejält parti i mitten. Emmylou Harris och Linda Ronstadt fick ett par låtar var  vilket i det sistnämnda fallet är långt ifrån tillräckligt (Tommy S tycker jag borde skrika "Mera Linda!" men det vill jag inte). Tänk om Jill kunde göra en egen version av Blue Bayou! Det vore något att se fram emot.

Efter två extranummer och 90 minuter var det över och det var dags att ställa sig i autografkön. Jag hade tidigare under dagen passerat Akademibokhandeln och skaffat en penna med silverskrift (för programmet till hennes julshow var rätt mörkt) och var sålunda välrustad för alla eventualiteter. Kön gick synnerligen snabbt, men hon har troligen rutin på denna aktivitet vid det här laget och verkade aldrig det minsta stressad. Jag fick både häftet till Music Row II och julshowsprogrammet påkluddat tillsammans med några uppskattande ord:

När kön var så gott som slut gjorde Tommy bedömningen att de nu hade tillräckligt med växel för att han skulle kunna betala ett eget ex av Music Row II med en tämligen stor sedel och det visade sig vara rätt gissat. Sen var Jill inte lika upptagen längre utan klev glatt och villigt fram från sin position bakom bordet för att på detta sätt förbättra min image något alldeles oerhört:  

Å andra sidan var jag i mina egna ögon tämligen propert klädd i jeans med dubbelsöm på utsidan, imiterade cowboyboots, Johnny Cash avlagda skjorta och min favoritblazer, så den här bilden är jag ganska nöjd med. Mitt omdöme om damen kvarstår: Hon är rar. Punkt.