by caltex
7. oktober 2010 18:44
I slutet av 70-talet ville Kjell Andersson på EMI starta ett skivbolag som skulle verka utifrån samma premisser som Stiff Records och alltså i sig själv vara ett sådant kvalitetsmärke att all musik som de gav ut skulle kunna köpas olyssnad. Visste man att man gillade det som de givit ut tidigare skulle man inte tveka att pröva något nytt och okänt band som man aldrig hört talas om ifall de hamnat på Parlophone. Att påstå att han lyckades i sitt uppsåt skulle vara en kraftig underdrift. Svenska Parlophone fick en flygande start: Man ämnade ge ut Ulf Lundells kommande plattor och han hade redan en stor och trogen publik, men man hade också lyckan att skriva kontrakt med ett nytt popband från Halmstad och resten är, som det brukar heta, historia. Tillsammans med Lasse Lindbom, Niklas Strömstedt och en handfull andra begåvade figurer skapades en stor mängd musik i EMI:s studio på Palandergatan i Skärmarbrink som definitivt inte var bortkommen på Beatles gamla etikett.
För egen del var just tack vare Gyllene Tider som jag spårade in på detta område. Kjell Andersson satte ihop utsökta samlingsplattor med bolagets artister och det som kunde höras där gav definitvt mersmak. Som fattig studerande blev det många besök på skivbörsarna i huvudstaden och där fanns Parlophones utgåvor rikt representerade tack vare att många musikkritiker dumpade sina recensionsexemplar hos dessa etablissemang. Ett tidigt fynd var denna:
Janne Anderson hade ett förflutet i diverse svenska punk- och new waveband på 70-talet och hade även varit gitarrist på en turné med Ulf Lundell. Om detta kan man läsa mera här. När det var dags att gå in i studion hade Janne Anderson endast trummisen Stefan Hjelm som permanent bandmedlem och lånade därför in Danne Sundqvist från Reeperbahn på bas (något som skulle leda till en viss irriterad stämning mellan Anderson och Olle Ljungström). Resultatet blev en i mitt tycke alldeles lysande platta någonstans mellan power pop och new wave. Här kommer Andersons känsla för omedelbara popdängor väl till sin rätt och energin i framförandet ger en viss trovärdighet åt hans påstådda Johnny Thunders-komplex.
Tyvärr kommer säkert aldrig denna lilla pop-pärla att återutges i digital form, men ett smakprov på hur det kunde låta finns här. Och för den som fortfarande tvivlar på Janne Anderson Pops storhet rekommenderas detta filmklipp från TV-programmet Bälinge Byfest. Senare kortades bandets namn till JAPOP, man bytte flera medlemmar (bland annat spelade Jocke Berner och Tony Manieri i bandet) och fick ett visst erkännande av landets kritikerkår, men så bra som de var på sin första platta blev de aldrig igen.
(För övrigt känns det bra att ha lyckats skriva en bloggpost om Janne Anderson utan att ha nämnt hans syster en enda gång...)