Filmrecension - Dinner Rush

Ibland dök det upp en film som jag aldrig hade hört ett pip om men som som ändå var så bra att jag förvånades över att den inte låtit tala om sig mer. Dinner Rush var en sådan film, vilket jag hoppas framgår med all önskvärd tydlighet av mitt omdöme om den:

Dinner Rush

Regi: Bob Giraldi
Medv: Danny Aiello, Edoardo Ballerini, Sandra Bernhard m fl
Längd: 1 tim 38 min

Men se här! En independentfilm som fått riktig distribution och förhoppningsvis kommer att nå en större publik, välförtjänt dessutom. Bob Giraldi gjorde senast långfilm för femton år sedan. Tiden från dess fram till Dinner Rush ägnade han åt att göra myriader av reklamfilmer och att framgångsrikt driva en restaurang i TriBeCa i New York, färdigheter som kommit väl till pass vid inspelningen av det här Altman-inspirerade dramat i restaurangmiljö.

Med undantag för en kort prolog utspelas hela filmen under en fullsatt kväll på den trendiga restaurangen ”Gigino’s” (i just TriBeCa) där ett antal människoöden flätas samman, kolliderar och korsas på de mest oväntade sätt. I centrum står patriarken Louis Cropa (Danny Aiello) som tack vare sin son Udos (Edoardo Ballerini) trollkonster i köket fått se sin familjerestaurang förvandlas till ett synnerligen hippt plejs. Det kan han möjligen ha överseende med på grund av de ökade inkomsterna som möjliggjort att han kan dra sig till baka från sin huvudsysselsättning som bookmaker, men han har svårare att stå ut med att all, i hans tycke, ätlig mat försvann från matsedeln när sonen efter hustruns bortgång började styra och ställa. Problemet avhjälps i någon mån av souschefen Duncan (Kirk Acevedo) som tillagar traditionella italienska rätter bakom ryggen på Udo och således hindrar Tony från att svälta ihjäl. Allt vore gott och väl om inte Duncan varit en patologisk spelare som satt sig i skuld upp över öronen hos två motbjudande wannabe-gangsters från Queens, vilka på grund av detta dyker upp för att lägga beslag på en del av rörelsen. Samtidigt vill Udo att Tony skall dra sig tillbaka och lämna över chefskapet till honom, en grinig galleriägare (Mark Margolis) är allmänt odräglig mot servisen, en matkritiker (Sandra Bernhard i en fullkomligt otrolig peruk) materialiseras, och vad är den trevlige mannen i baren (John Corbett), som inte verkar vilja gå hem, ute efter?

Giraldi har åstadkommit en film som är genuint trevlig och kryllar av fina skådespelarinsatser. Danny Aiello är magnifik i rollen som Tony, mannen som alltid satt familjen främst och även om han inte livnärt sig på ett hederligt arbete ändå hållit hedern högt och undvikit all inblandning i organiserad brottslighet. Aiello tar en roll som vi egentligen sett en gång för mycket och lyckas göra den fullt trovärdig. Mycket beroende på det pokerfejs som Tony aldrig låter röja vad han egentligen tänker om sakernas tillstånd. Vi anar dock att han har minst en räv bakom varje öra. Och då filmen handlar om mat så är det aldrig fel att ha Aiellos kroppshydda som vittnar om att han troligen inte är främmande för bordets njutningar. Både Ballerini och Acevado är utmärkta som de geniala och temperamentsfulla kockarna som hyser en viss rivalitet i köket och även konkurrerar om samma kvinnas kärlek. Båda lika intensiva, fast på olika sätt. Men Dinner Rush är späckad med utmärkta karaktärsskådepelare ner i minsta biroll, så det känns fel att framhålla någon av dessa framför någon annan.

Det är inte lätt att anamma den typen av filmberättande som Robert Altman använde i Short Cuts, men Giraldi sköter sig med den äran. Troligen beror det på att hans bakgrund inom reklamfilmen lärt honom hur man får in största möjliga mängd information på kortast möjliga utrymme. Varje scen, hur kort den än är, driver handlingen framåt och slappnar man av ett ögonblick är risken stor att man missar någon för handlingen viktig detalj. Och det är lätt att slappna av eftersom filmen är så genomtrevlig. Giraldi har inte filmat i studio utan spelat in den på sin egen restaurang med en ljussättning som ger den en skönt brunmurrig ton och säkert bidrar till den autentiska känslan. Speciellt i köksscenerna blir filmen snudd på dokumentär i sin skildring av den hårda disciplin som behövs vid spisen för att allt skall fungera till belåtenhet. När filmen är över har allt knutits ihop på ett mycket tillfredställande sätt och antalet lösa trådar är i stort sett lika med noll. Snyggt och prydligt!

Dessutom blir man vrålhungrig av den här filmen. Jag rekommenderar ingen att se den på fastande mage för då är risken stor att man efteråt styr stegen mot närmaste italienska restaurang. Men som inledning på en bättre middag är den perfekt! Gå och se den medan den finns kvar på repertoaren!

Recensionen skrevs i samband med den svenska premiären i juli 2002. Filmen blev inte långvarig på de svenska biograferna trots att många kritiker tyckte likadant som jag. Men jag anser fortfarande att det är en alldeles utmärkt film som helt klart är värd att ses även om man inte är specialintresserad av restaurangbranschen!