Filmrecension - Down With Love

Down With Love

Regi: Peyton Reed

Medv: Ewan McGregor, Renée Zellweger, David Hyde Pierce, Sarah Paulson med flera.

Längd: 1 tim 41 min

Året är 1962. I vita huset sitter John F Kennedy komfortabelt på presidentposten. Amerika är på marsch in i den moderna tidsåldern och tillväxt och framåtanda är orden för dagen. Den sexuella revolutionen står för dörren, men kommer att låta vänta på sig ännu någon tid....eller? Till New York anländer nämligen just vid denna tidpunkt Barbara Novak (Renée Zellweger) som har författat en bok med titeln Down With Love där hon lär ut hur kvinnor skall göra för att separera kärlek och sex och då kunna göra karriär precis som män gjort i alla tider. Tvärtemot vad hennes förlag tror blir boken en bestseller och Barbara blir till hennes redaktör Vikki Hillers (Sarah Paulson) förtjusning världsberömd och får lägga ut texten om sina teorier i samtliga större tidningar och TV-program. Detta lämnar inte den självgode men briljante reportern Catcher Block (Ewan McGregor) någon ro. Inte nog med att fröken Novaks bok allvarligt påverkat hans sexliv i icke önskvärd riktning, han misstänker också att både hon och hennes bok är en stor bluff. Inte kan hon väl mena allvar med sina teorier? I grund och botten är hon säkert ute efter en karl hon också, tänker han, och för sin egen sinnesfrids skull meddelar han sin chef Peter McMannus (David Hyde Pierce) att han under en antagen identitet (astronauten Zip Martin, komplett med bred Texas-dialekt och en mer än lovligt klumpig framtoning) ämnar charma damen och avslöja henne i en stort uppslagen artikel som kommer att befästa könsrollerna en gång för alla. Resultatet blir förväxlingar och missförstånd i kubik i en trasslig härva som snart eskalerar bortom all kontroll. Det blir inte mindre komplicerat av att Peter och Vikki är tydligt attraherade av varandra, men alldeles för nervösa för att göra något åt detta...

Allt från det att den gamla 20th Century Fox- och Cinemascope-loggan visat sig på duken, via de animerade förtexterna och de inledande panoramabilderna över Manhattan, står det helt klart att ingen möda här sparats för att återskapa stilen från det tidiga 60-talets fjäderlätta relationskomedier. Bortsett från några smärre anakronismer är filmen rent otroligt noggrann vad gäller scenografin. Peyton Reed vet att ta tillvara det stora formatet och fyller det med en färgglad kaskad av tidstypiskt mode, New York-miljöer och heminredning samt låter sina skådespelare anamma den dåtida, lätt överdrivna spelstilen vilket samtliga medverkande behärskar till fulländning. Historien är inte speciellt märkvärdig, men man har tagit väl vara på alla möjligheter till lustigheter och även om det är långt mellan de riktiga gapflabben så satt jag mest hela tiden och smålog åt framför allt Ewan McGregor och David Hyde Pierce. Den förre gör något som jag mot bättre vetande skulle vilja kalla för en Peter Sellers-imitation, väl medveten om att detta verkligen är att svära i kyrkan. Men McGregor växlar så väloljat mellan den slipade reportern och hans något mer osmarte alter ego att en jämförelse med Sellers blir oundviklig. Jag trodde faktiskt inte att McGregor kände vara så här rolig (”A Life Less Ordinary” var tämligen misslyckad som komedi betraktat) men jag blev oerhört positivt överraskad. David Hyde Pierce som hans sidekick har här utvecklat sin roll från ”Frasier” ytterligare och spelar neurotisk och kärlekskrank med osviklig komisk timing. Många av filmens höjdpunkter emanerar från hans tafatta försök att uppträda som en riktig karl, för att i stället misslyckas och gång på gång göra bort sig å det grövsta. Sarah Paulson i rollen som Vikki är det perfekta komplementet till honom och låter hennes frustration över att Peter aldrig fattar att det är fritt fram verkligen visa sig på alla tänkbara sätt. Den enda som inte känns rätt i sin roll är faktiskt Zellweger var plutande här efter tag blir störande när det står klart attt hon tyvärr inte besitter den charm som krävs för att ro iland rollen som Barbara Novak. Lite mera självironi skulle vara på sin plats, och jag kom flera gånger på mig med att längta efter Reese Witherspoon som nyligen i ”Legally Blond 2” visade att hon skulle vara som klippt och skuren för en roll som denna. Men det är ändå bara en mindre bock i kanten på en i övrigt så gott som perfekt skapelse. Här måste jag också nämna filmens musik som på ett utmärkt sätt kompletterar den lekfulla tonen, och Reeds användande av split-screenteknik som också bidrar till retro-känslan.

”Down With Love” må vara en lättviktig komedi som troligen blir bättre ju mer man känner till dess förlagor (och har vett att uppskatta dem) men jag har inte skrattat så här gott åt en film på mycket länge. Enbart som stilövning skulle filmen vara värd högsta betyg, och det frejdiga iscensättandet och framför allt de båda manliga huvudrollerna gör att jag vågar kalla ”Down With Love” årets bästa bioupplevelse, så här långt i alla fall...

Vid premiären i oktober 2003 var jag dagen till ära iklädd slimmad blazer av 60-talsmodell, grön banlonpolo och ett par mycket tåsmala skor med flätad översida, något som jag lovat kassörskan/vaktmästaren att jag skulle göra och som hon uppskattande noterade. Jag gav filmen en femma vilket så här i backspegeln kan tyckas en aning övermodigt, men jag anser fortfarande att det är en rasande snygg film. Något som musiknumret här nedan (ej med i filmen utan rent bonusmaterial) är ett strålande bevis på. Fast här är Ewan McGregor mera Dick Van Dyke än Peter Sellers...