I samband med föregående bloggpost tänkte jag att det är på plats att rekommendera vad jag anser vara en så kallad "feel good-movie" av allra högsta klass: Spänn fast säkerhetsbältena och låt er underhållas av en av de bättre filmatiseringarna av Alexandre Dumas den äldres...
Greven av Monte Cristo
Regi: Kevin Reynolds
Medverkande: James Caviezel, Guy Pearce, Richard Harris, Luis Guzman, Dagmara Dominczyk med flera.
Längd: 2 tim 11 min
Kevin Reynolds har tidigare gjort sig ett namn som mannen bakom två av Kevin Costners största fiaskon (Någon som minns ”Waterworld”?) och jag hade knappast trott att han skulle vara mannen att regissera en av de bästa filmerna jag sett i år. Enligt uppgift skall detta vara den sextonde filmatiseringen av Alexandre Dumas slitstarka historia och det är inte tu tal om att den inte skulle hålla för detta. De som förväntar sig en bokstavstrogen återgivning av plotten kommer att bli grymt besvikna, för här har man vågat göra alla de förenklingar som behövs för att filmen skall klocka in på dryga 2 timmar utan att för den skull kännas summarisk eller rumphuggen. Inte ens miniserien med Gerard Depardieu som kom för något år sen fick med allt, och det var ändå 8 entimmasavsnitt...
Historien torde vara välbekant för de flesta: Den unge och naive sjömannen Edmond Dantes (James Caviezel) blir av den slemme Ferdnand Mondego (Guy Pearce) utsatt för en komplott och kastas i det ökända slottet Ifs fängelsehålor. Där sitter han i tretton långa år, men dessa går lite snabbare när han träffar en annan fånge, den smarte abbé Faria (Richard Harris i värsta Gandalf-mode), som i utbyte mot grävhjälp med en flykttunnel åtar sig att utbilda Edmond i alla de färdigheter som en ung man behöver för att slå sig fram i en ond värld (inklusive ekonomi, filosofi och fäktning). Tyvärr avlider abbé Faria innan de hunnit ta sig ut, men han hinner i alla fall berätta för Edmond var på ön Monte Cristo som en gigantisk skatt från Napoleonkrigen finns gömd. Edmond rymmer under dramatiska omständigheter från slottet If, träffar den hederlige tjuven Jacopo (Luis Guzman) i ett knivslagsmål som kunnat slutat illa för den senare om inte Edmond skonat honom, och hittar till slut skatten. Med hjälp av dessa ekonomiska förutsättningar antar Edmond en ny identitet, greven av Monte Cristo, och nu skall här hämnas så det står härliga till... Situationen kompliceras något av att Fernand gått och gift sig med Edmonds forna fästmö Mercedes (Dagmara Dominczyk) men inte kan såna petitesser som ”livslång kärlek” få stå i vägen för en rejäl hämnd som skall svida rejält i skinnet på alla de svekfulla luspudlar som konspirerade mot Edmond?
Filmen rusar fram i ett fruktansvärt tempo, från den ena spänningstoppen till den andra. Det är sällan en historia är så välkomponerad som denna, och framför allt är det inte ofta som en film som går ut i full fart låter bli att förr eller senare sacka av. Men även om det går som på räls blir det aldrig förutsägbart eller tråkigt. Reynolds har stor hjälp av en suverän skådespelarensemble som verkar ha genuint roligt åt det de gör och som spelar rollerna som om deras liv hängde på det. Guy Pearce är lysande som styckets skurk och där någon mindre begåvad skådespelare kunde ha gjort Fernand till en fullständig karikatyr nöjer sig Pearce med att låta hans onda grin och arroganta manér bli mer utpräglade ju mer åren går. James Caviezel står för ett förvandlingsnummer av högsta klass när han efter fängelsevistelsen låter den snälle och tafatte Edmond förvandlas till den världsvane greven, en man som aldrig står handfallen oavsett vilka svårigheter han konfronteras med. Dagmara Dominczyk är knappast den vanliga, hjälplösa hjältinnan utan gör Mercedes till en viljestark dam som inte tvekar att säga ifrån när hon inte gillar händelseutvecklingen. (Att hon inte verkar åldras en dag under de år som Edmond är borta är en helt annan sak.) Richard Harris är nästan för mycket som abbé Faria, men gör vad som annars kunde ha varit filmens tråkigaste sekvens till något av dess höjdpunkt. Överhuvudtaget var det skönt att se en riktig äventyrsfilm som tar sig själv på allvar och inser att ibland är storyn sig själv nog, helt utan dolda bottnar och ironiska blinkningar till tittaren. Ett särskilt omnämnande skall också musiken av Ed Shearmur ha då den förstärker de suggestiva och dramatiska stämningarna utsökt bra.
Kort och gott så är ”Greven av Monte Cristo” ett gammaldags matinéäventyr av ett numera så gott som utrotningshotat slag. Kevin Reynolds har i någon mån återupprättat sitt rykte och på köpet gjort en film som fick mig att sitta med ett stort fånigt leende på läpparna långt efter att den var slut! En film för barn i alla åldrar från 11 år och uppåt.
Filmen hade svensk premiär den 12:e maj 2002, men har åldrats väl och efter att ha sett om den ungefär vartannat år sedan dess håller jag fast vid mitt höga betyg, en fyra.