En lagom smart film med bra skådespelare och regi av någon som begriper sig på genren - vad kan man mer begära?
High Crimes
Regi: Carl Franklin
Medv: Ashley Judd, Morgan Freeman, Jim Caviezel, Amanda Peet, Adam Scott m fl
Längd: 1 tim o 52 min
Jag har som regel inget emot att se en bra historia upprepas om den är välgjord, intresseväckande och spännande, men som i fallet High Crimes kan det ibland bli för mycket av det goda. Här är Hollywoods tuffaste tjej, Ashley Judd, tillbaka i rollen som Claire Kubik, en framgångsrik försvarsadvokat med stort rättspatos från San Francisco. Hon lever i vad som med amerikanska mått mätt måste vara den definitiva tomtebolyckan i ett stort hus i Marin County norr om stan tillsammans med sin man Tom (Jim Caviezel) som är någon sorts snickare. Deras största bekymmer verkar vara att hinna greja en bebis mellan varven. Naturligtvis måste allt detta slås i spillror med besked. Vid ett inbrott med påföljande polisutredning får myndigheterna fatt i Toms fingeravtryck och kommer strax på att han är en efterlyst krigsförbrytare, förmodat skyldig till morden på 9 oskyldiga civila i El Salvador 1988. Den federala polisen slår till mitt i värsta julhandeln och griper Tom under sällsynt brutala former och skickar iväg honom till ett militärfängelse i södra Kalifornien i väntan på rättegång.
Claire vägrar tro att något av det han anklagas för är med sanningen överensstämmande och bestämmer sig för att själv försvara sin man i militärdomstolen. Tyvärr är inte den av militären utsedde försvarsadvokaten Terence Embry (Adam Scott) i Claires ögon tillräckligt erfaren för ett sådant ansvarsfullt uppdrag som att försvara hennes man. Hon rekryterar därför raskt den förre stjärnadvokaten Charlie Grimes (Morgan Freeman) som efter att ha tittat alltför djupt i Jim Beam-flaskan en gång för mycket nu framlever sitt liv under knappa omständigheter och får sin utkomst av att försvara prostituerade i nattdomstolen. Som om inte detta vore nog för stackars Claire att bita i så blir hennes bohemiska lillasyster (Amanda Peet) vräkt och flyttar in hos henne eftersom det är billigast så, och Claire hur som helst behöver någon som piggar upp henne. Och detta är bara filmens upptakt. Sen drar plotten igång på allvar med villospår, misshandel (Ashley Judd har rejäla blåtiror i en del scener), mörklagda militära komplotter med förgreningar långt in i Pentagon, förräderi, olagliga avlyssningar, trafikolyckor, strippklubbar och uteblivet julfirande.
Det är tur att det är Carl Franklin som står för regin för annars hade den här filmen kunnat spåra iväg lite hur som helst. Franklin, vars tidigare meriter inkluderar de båda utmärkta film noir-pastischerna One False Move och Djävul i en blå klänning, håller hela tiden handlingen i ett fast grepp och berättar historien utan några krusiduller vilket antagligen är klokt då storyn i sig innehåller tillräckligt med trådar och bi-handlingar för åtminstone en fyratimmars miniserie. En komprimerad miniserie är också vad filmen känns som: Allting är bekant på något sätt och det enda som jag saknade var en stor rättegångsscen med ett rejält fyrverkeri a la L.A. Law. Detta rättsfall får en helt annan upplösning, men som inte heller den är oväntad för den som haft ögonen med sig under filmens gång och noterat ledtrådarna som faktiskt finns rätt under näsan på tittaren hela tiden.
Skådespelarna är genomgående av hög klass. Ashley Judd har länge hört till mina favoriter, och här spelar hon återigen i kvinna som inte ber om ursäkt för att hon finns till utan tar för sig ordentligt inom de normalt manliga domänerna. Mycket kan sägas om Judd, men hon gör alltid ett oerhört robust intryck och ger sina roller en flinthård vilja som gör att de driver sina ideér och infall precis hur långt som helst. Sin späda fysionomi till trots kan jag aldrig påminna mig att hon någon gång verkat bräcklig eller ömtålig och så inte heller här. Dessutom är hennas samspel med Morgan Freeman här långt bättre än det var i ”Och han älskade dem alla” där de också medverkade båda två. Freeman, å sin sida, är underbart avslappnad som försupen advokat som försöker hålla sig nykter. Han har fått alla de bra replikerna och är även duktig på att leverera dem. Adam Scott lyckas göra Embry till mer än den karikatyr han skulle kunnat vara, och Amanda Peet är bedårande som vanligt, även om hon gör allt för att dra uppmärksamheten till sig i de scener hon medverkar i.
Som jag sagt tidigare så är High Crimes en ruskigt konventionell historia, men samtidigt oerhört välgjord med bra skådespelare ner i minsta biroll. Även om den snart är glömd efter att man sett den så är den helt acceptabel underhållning så länge den varar. Men nu hoppas jag att både Carl Franklin och Ashley Judd nästa gång får ett manus som gör dem rättvisa i stället för att ägna sig åt uppblåsta B-filmer. De kan så mycket bättre än de gör i High Crimes!
Filmen hade svensk premiär 6:e september 2002 och då gav jag den betyget en 3:a (som faktiskt blivit starkare med åren).