Så här före trettonhelgen passar det bra med en lättare komedi som ändå bjuder på visst tuggmotstånd:
Johnny English
Regi: Peter Howitt
Medv: Rowan Atkinson, John Malkovich, Natalie Imbruglia m fl
Längd: 1 tim 28 min
Det är svårt att tänka sig att det skulle finnas utrymme för ännu en parodi på James Bond, men Rowan Atkinson gör tillsammans med Bonds manusförfattare Neal Purvis & Robert Wade (”Die Another Day”, ”The World is Not Enough”) ett fåfängt försök att krama ut ytterligare några skratt ur en överexploaterad genre.
Atkinson är Johnny English, en byråkrat vid brittiska underrättelsetjänsten som hastigt och lustigt kastas in i hetluften när övriga agenter (på grund av ett förargligt misstag från English sida) sprängts i luften på en begravning. Då han i hemlighet närt fantasier om ett liv på fältet i stället för bakom skrivbordet i åratal, tar han sig an uppdraget att vakta de brittiska kronjuvelerna med liv och lust. Tyvärr är hans självförtroende omvänt proportionellt mot hans kompetens, och någon lyckas stjäla dyrgriparna mitt framför näsan på honom, polisen och drottningen. English misstänker omedelbart att den franske miljardären Pascal Sauvage (John Malkovich) är hjärnan bakom kuppen, men hans överordnade delar inte hans uppfattning utan beordrar honom att hålla sig borta från Sauvage och hans företag. Naturligtvis struntar English i sina order och får i stället sina misstankar bekräftade. Men vad är syftet med denna djävulska plan som Sauvage hittat på? Är den vackra Lorna Campbell (Natalie Imbruglia) vän eller fiende? Det visar sig att sanningen om vad som är på gång överstiger English värsta farhågor, och det forna imperiet kommer att skaka i sina grundvalar innan det hela är över...
Atkinsons tidigare försök att ta sin humor från TV till film har inte slagit väl ut, och även denna gång blir det pinsamt uppenbart att att det som fungerar i små doser i det lilla formatet inte låter sig blåsas upp till en spelfilm. Atkinson upprepar formeln (som går ut på att den tvärsäkre English först berättar vad han ämnar företa sig, sen gör det men fumlar till det och slutligen begriper vad han ställt till med när det är försent att rädda situationen) många gånger innan filmen är över. Inte nog med att det blir tröttsamt, inga poänger kommer oannonserade. Det verkar också som om man får slut på intelligenta lustigheter efter mindre än halva filmen och då flyttar komiken under midjehöjd vilket känns fel då man fram till dess hållit hårt på att verka sofistikerade. Den ofrånkomliga jämförelsen med Peter Sellers kommisarie Clouseau i Rosa Pantern-filmerna utfaller också till Atkinsons nackdel. Även om det är modigt att försöka sig på samma typ av komedi så har Atkinson varken Sellers bredd som komiker eller det stilla vansinne denne kunde släppa lös när situationen krävde det. Atkinson är bäst när han låter den mörka sidan av English komma fram, men det sker alldeles för sällan.
Till filmens förtjänster hör annars dess förmåga att få till alla små detaljer så de känns rätt (”Austin Powers” klingade falskt i detta avseende) och en obetalbart rolig biljakt där English Aston Martin knappt sätter hjulen i vägbanan en enda gång. Natalie Imbruglias försök till skådespeleri är också en anledning till fnitter, men det var nog inte meningen (hennes australiensiska brytning dyker upp och försvinner lite hur som helst)? Malkovich är förvånansvärt trist i rollen som superskurk, och varken en grotesk fransk accent eller frisyr a la Gerard Depardieu gör honom roligare.
Numera är James Bond i sig tillräckligt ironisk för att en parodi på gängse vis skall bli så gott som omöjlig att genomföra, och det vore bättre om Atkinson i fortsättningen ägnar sig åt sådant som han bevisligen är bra på. Och vad gäller historien så kommer det att gå inflation i stulna brittiska kronjuveler den närmaste tiden. Samma idé torgförs även i ”Shanghai Knights” som snart har premiär. Inte ens Atkinsons mest hängivna fans kan vara nöjda med ”Johnny English”. Men vad kan man vänta sig av en figur som först såg dagens ljus i en serie reklamfilmer för kreditkort för mer än 10 år sen?
Jag var nog lite väl grinig i min recension, för denna film vinner faktiskt på att ses om då alla finurliga små detaljer som man missar första gången framstår mycket tydligare. Sen skall det också erkännas att det är en förutsättning att man är på rätt humör när man ser den, men då utökar jag nog betyget från den tvåa jag gav den vid premiären i april 2003 till en trea. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?