Filmrecension - Love, Actually

En riktigt god jul! Den här recensionen skrev jag i slutet av november 2003, men den har med tanke på dagens datum fortfarande en viss aktualitet:

Love, Actually
Regi: Richard Curtis
Medv: Hugh Grant, Emma Thompson, Liam Neeson, Alan Rickman, Bill Nighy, Kiera Knightly, Laura Linney, Colin Firth m fl
Längd: 2 tim 15 min 

Under de senaste decennierna har engelsmannen Richard Curtis mer eller mindre ensam förnyat den brittiska komedin: Han var med och startade “Not the 9 o’clock News”, skrev manus till “Svarta ormen”, skapade figuren “Mr Bean” åt Rowan Atkinson, och var också mannen bakom historierna i filmer som “Fyra bröllop och en begravning”, “Notting Hill” och “Bridget Jones dagbok”. Detta borde väl räcka för att han skulle kunna luta sig tillbaka och njuta av omvärldens respekt och beundran? Icke så. Han vill tydligen även kalla sig ”regissör” och för att lägga den titeln till sina övriga har han i ett försök att åstadkomma den slutliga romantiska komedin totat ihop ett osannolikt svulstigt sammelsurium han kallar för ”Love, Actually” och enkom för detta engagerat större delen av den brittiska skådespelareliten.

Platsen är London, tiden är nu (5 veckor till julafton) och vi bjuds inte en, två eller tre, utan närmare dussinet plottar som alla på något sätt anknyter till kärlekstemat. Där finns Englands nye premiärminister (Hugh Grant) som knappt hinner sätta foten innanför dörren på residenset på 10 Downing Street innan han blir hopplöst störtförälskad i husfrun (Martine McCutcheon), något som han själv är den förste att erkänna inte är riktigt lämpligt. Där finns hans hårt prövade syster (en bedårande Emma Thompson) som misstänker att hennes man (Alan Rickman) vänstrar med sin sekreterare på jobbet men låtsas som ingenting och försöker hålla ihop familjen, och där finns en blyg och butter deckarförfattare (Colin Firth) som under en vistelse i Frankrike fattar tycke för sitt portugisiska hembiträde (Lúcia Moniz) trots att ingen av dem förstår ett ord av vad den andre säger. Andra prominenta roller är Liam Neeson som änklingen som försöker komma sin frus tioårige son lite närmare när de blivit ensamma med sorgen, och Laura Linney som en arbetsnarkoman som aldrig har tid att få kollegan som hon är förtjust i att intressera sig för henne. Utöver dessa finns ytterligare ett antal historier av mindre dignitet som dyker upp då och då under filmen.

Har då Curtis lyckats med vad han föresatt sig? Nja, som alla vet skall ju en romantisk komedi vara 90 minuter som längst, men med tanke på att filmen är sprängfylld med precis varenda upptänklig kliché så ger jag honom dispens från den regeln. Skall man hinna med både firmafester, skolavslutningar, bröllop, begravningar, pinsamma släktmiddagar och vilda jakter på flygplatser så behöver man varenda minut man kan få. Desto tråkigare är då att Curtis inte utnyttjar alla möjligheter som finns i hans material, utan låter filmen gå på tomgång långa stycken. Inte nog med att han tappar tråden när han ibland lämnar en i historia i nästan tjugo minuter innan vi åter får se vad som hänt, det blir också pinsamt långt mellan skratten. Tack och lov räddas han av sin eminenta ensemble. Hugh Grant har som alltid en kusligt perfekt timing, men nu börjar han faktiskt få pondus nog att verka road av sin egen charm. Min enda anmärkning är att jag gärna sett mer av premiärministern och hans eskapader då enbart avsnoppandet av USA:s president (en liderlig Billy Bob Thornton) var en komisk pärla av stora mått. Näst bäst i filmen efter Grant är Bill Nighy som den avdankade rocksångaren Billy Mack. Han har i ett desperat försök att åter få en plats i strålkastarljuset spelat in en jul-version av sin gamla hit ”Love is All Around” men orkar inte hyckla under den efterföljande PR-turnen utan levererar obehagliga (men roliga) sanningar vid de minst lämpliga tidpunkterna. Nighy är suverän i rollen och stjäl varenda scen han är med i. De flesta som medverkar i ”Love, Actually” håller stadigt fast i de stereotyper vi förknippar dem med och gör det därför lätt för Curtis, nackdelen är att det är trist att ingen av de medverkande gör något som inte förväntas av dem. Enda undantaget därvidlag är Rowan Atkinson vars ruskigt kompetente juvelerare dock är lika irriterande som någonsin den klantige Mr Bean. Även Curtis uppfyller alla förväntningar så till vida att det är gott om små smarta detaljer som bara den som letar efter dem hittar och att han inte väjer för lite rejäl melankoli och sorg. Utan det senare så skulle den sliskiga sötman varit överväldigande.

4 fyror kan tyckas vara ett betyg i överkant åt ”Love, Actually”, men då det snart är jul kan inte ens eder normalt kallhamrade kritiker stå emot filmens budskap om godhet och ärlighet (och Emma Thompson). Inbitna cyniker ser den på egen risk!