by caltex
28. mars 2010 07:09
Det är ganska sällan som överföringen från ett annat medium till film blir riktigt bra - tänk på alla filmade böcker som aldrig levt upp till förväntningarna. Men eftersom både serier och film är bildmedium så är i alla fall förutsättningarna något bättre när serier skall bli film, att sen resultatet i alla fall faller platt till marken kan ha andra orsaker. Vid oscarsgalan 2003 vann en film baserad på ett seriealbum en statyett och var nominerad för ytterligare fyra så där hade pusselbitarna fallit på plats...
Road to Perdition
Regi: Sam Mendes
Medverkande: Tom Hanks, Paul Newman, Jude Law, Tyler Hoechlin, Jennifer Jason Leigh
Längd: 1 tim 57 min
”Road to Perdition” är Sam Mendes andra långfilm så här långt, men den som minns Oscar-regnet över hans första alster, ”American Beauty”, inser att förväntningarna på vad han åstadkommit denna gång är skyhöga. Men var lugn. Mendes gör ingen besviken. ”Road to Perdition” är allt som publiken kan tänkas hoppas på.
Storyn bygger på ett seriealbum av Max Allan Collins & Richard Piers Rayner, och utspelar sig under några veckor under vintern 1931 i södra Illinois, mitt i den värsta depressionen. Där ligger den lilla hålan Perdition där den lokale gangsterbossen John Rooney (Paul Newman) styr och ställer helt efter eget huvud. Till sin hjälp har han Michael Sullivan (Tom Hanks), en föräldralös pojke som Rooney tog sig an och uppfostrade tillsammans med sin egen son, Connor (Daniel Craig). Sullivan tjänstgör som torped, men det hindrar honom inte från att varje dag återvända till familjeidyllen där hans fru (Jannifer Jason Leigh) och två barn Michael, jr (Tyler Hoechlin) och Peter (Lian Aiken) väntar på honom. Tyvärr visar Michael, jr upp ett ohälsosamt intresse för vad pappa gör hela dagarna och gömmer sig en dag i familjens bil, fast besluten att ta reda på detta. Då blir han vittne till hur Connor i affekt skjuter ihjäl en annan gangster och hur hans pappa mejar ner dennes livvakter. Sullivan får sin son att lova att aldrig nämna något om vad han sett, men Connor Rooney litar inte på detta utan nästa dag mördar han Sullivans hustru och yngste son (Vem kan skilja en unge från en annan?) för att utplåna alla vittnen till dådet. Sullivan kommer hem och finner Michael, jr (som råkade se allt) sittande i ett mörkt hus. När det står klart för honom vad som hänt beslutar han att hämnas, men samtidigt vill han naturligtvis inte att sonen skall gå i hans fotspår. Det blir en lång och krokig resa på den amerikanska landsbygden innan dramat är över...
Jag läste förlagan till ”Road to Perdition” för många år sen och konstaterar att även om Mendes och hans manusförfattare David Self broderat ut plotten både här och där så är grunderna fortfarande intakta. Det är en rejält maskulin berättelse där kvinnorna i den mån de alls förekommer håller sig modest i bakgrunden och låter männen ta de tunga besluten. Tillsammans med fotografen Conrad Hall har Mendes arbetat med en totalt stillastående kamera och på detta sätt skapat samhörighet med inte bara seriealbumet utan också 30-talets gangsterfilmer där tekniken med rörlig kamera helt enkelt inte fanns att tillgå. Det är kompetent och vackert och allt onödigt våld sker utanför bild. Detta betyder inte att ”Road to Perdition” inte är en våldsam film, för det är den. Men det känns på något sätt som om våldet här är en konsekvens av själva historien, inte helt olikt det som förekommer i en tragedi från antikens Grekland. På samma sätt som i den grekiska tragedin känns det också som handlingen i filmen följer ett förutbestämt spår och att de konsekvenser som uppstår är lika oundvikliga som obehagliga. Ingen kommer undan sitt öde, men som tur är kommer merparten av de talrika dödsoffren från maffiavärlden. Oskyldiga civila klarar sig alltid med blotta förskräckelsen.
Det är tunga namn i roll-listan på ”Road to Perdition”. Både Paul Newman och Tom Hanks sköter sig utmärkt, och för Hanks måste Sullivan vara ett välkommet avbrott från de helyllekillar som annars brukar vara hans specialitet. Här får han sin rollfigur att slitas mellan hämndbegäret och ambitionen att hålla sonen utanför. Ingen lätt uppgift, men Hanks klarar den med den äran. Paul Newman som John Rooney har träffat precis rätt i avvägningen mellan den snälle fadersfiguren och den iskalle ganstern, och när han i scen tappar tålamodet med sin son och ryter till är det inte utan att man nästan blir skrämd från vettet av plötsligheten och skärpan i utbrottet. Aldrig har väl Newmans blå ögon varit så kalla som de är i denna film, och han visar att han ännu vid fyllda 77 har mycket kvar att ge som skådespelare.
”Rod to Perdition” lider av att den hela tiden är mycket väl medveten om att den är en ”stor och viktig film” och den blir därför ganska tungfotad emellanåt. Men som helhet är den rysligt vacker och den förmår också att vara ganska underhållande. Glöm därför allt snack om ”bästa gangsterfilmen sen ’Gudfadern’” och ta den i stället för vad den är, en underhållande moralkaka med stort skådespeleri av några av branschens verkliga tungviktare.
Tilläggas kan att Max Collins 2003 var "big man on campus" vid San Diego Comic-Con men att han mot alla odds lyckats bevara en någorlunda ödmjuk attityd inför sina framgångar och fortsatt med att skriva såväl serier som deckare och thrillers. För Paul Newman blev "Road to Perdition" hans sista framträdamde i en biofilm (han gjorde också en av rösterna i "Cars") och han gick bort i september 2008, 83 år gammal. Filmen har inte blivit sämre med åren och jag tycker fortfarande att den är värd fyran den fick när jag recenserade den i januari 2003.