by caltex
29. maj 2011 18:33
När den varma årstiden närmar sig tycker jag att det är lämpligt med filmer som ger rysningar längs ryggraden, gärna i film noir/Hitchcock-stil utan att bli alltför explicita vad gäller onödigt våld utan som istället bygger upp spänningen med små medel. Ett utmärkt exempel på vad jag menar är denna glorifierade B-film:
Roadkill
Regi: John Dahl
Medv: Paul Walker, LeeLee Sobieski, Steve Zahn m fl
Längd: 1 tim 37 min
John Dahl kommer aldrig att vinna en Oscar. (Det påståendet kommer jag troligen att få äta upp.) Men han har en suverän fingertoppskänsla för att göra modern film noir som säkert många andra avundas honom. Av hans tidigare filmer är det nog Red Rock West från 1993 som är bäst, men också En kvinnas list och Rounders med Matt Damon som pokerspelare har stora kvaliteter. Han är något av en mästare på att få den amerikanska landsbygden att se ut som en plats där ondskan lurar bakom varje hörn och där varenda bensinstation, billigt motell eller vägkrog befolkas med udda existenser som alla kan vara potentiella massmördare.
Den här gången är det två bröder, Lewis (Paul Walker) och Fuller (Steve Zahn), som råkar ut för riktigt hemska äventyr under en bilresa från Berkeley till New Jersey. Den välartade Lewis hade tänkt flyga hem på sommarlovet från universitetet men blir manipulerad av Venna (LeeLee Sobieski), flickan han alltid varit betuttad i men aldrig vågat tala om det för, att i stället köpa en begagnad Chrysler från tidigt 70-tal och med den anträda resan för att plocka upp henne i Boulder, Colorado och ge henne skjuts hem. Dessutom tar han omvägen över Salt Lake City och löser ut sin odåga till bror från häktet. Bröderna har inte sett varann på ett halvt decennium och till att börja med gnisslar det rejält i umgänget dem emellan. Fuller är en charmig slarver som på grund av dåligt omdöme blivit kriminell i gärdsgårdsserien, men han är naturligtvis inte elak, det blir bara lite fel ibland på hans planer ibland. Som tack för att Lewis varit barmhärtig samarit låter han installera en gammal kommunikationsradio i Chryslern, så att de har något att fördriva tiden med under de långa raksträckorna i Utahs saltöken, och det dröjer inte länge innan han övertygat Lewis om att det vore urkul om Lewis började prata i falsett och flörta med alla ensamma lastbilschaffisar därute. Sagt och gjort: Lewis antar pseudonymen ”Candy Kane” och snart har de fått napp. En figur som kallar sig ”Rusty Nail” blir så till sig att han bestämmer träff med ”Candy Kane” på ett motell. Bröderna anger till och med vilket rum ”Rusty Nail” förväntas komma till och tar själva in i rummet bredvid, ivrigt lyssnande vid väggen för att inte gå miste om någon del av förödmjukelsen. Tyvärr visar sig ”Rusty Nail” ha ett synnerligen dåligt sinne för humor, och den jobbige handelsresanden som bodde i rummet blir sig aldrig mer lik efter den behandling han blir utsatt för. Nu är det bara för Lewis och Fuller att försöka ställa allt till rätta, men ”Rusty Nail” är en långsint rackare, begåvad med en stor uppfinningsrikedom, så de närmast följande dygnen blir ett riktigt inferno för de skojfriska bröderna. Jag skall inte andas en stavelse om vad som händer utan konstaterar bara att det här är en infernaliskt spännande, rolig och otäck film...
John Dahl gör, till skillnad mot de flesta andra i film noir-genren, filmer som känns nya och fräscha och inte som imitationer av något som ligger 50 år tillbaks i tiden. I en scen imiterar han Hitchcock, men när man ser det tänker man överhuvudtaget inte på detta eftersom man har fullt upp med att bita på naglarna. Han har här god hjälp av ett smart manus, som även om det har en del hål, på ett förvånansvärt bra sätt korsar den traditionella slasher-filmen med både roadmovies och Steven Spielbergs Duellen. Det behövs inte mycket av Dahl för att en krypande spänning skall inträda: En ovanlig kameravinkel här, ett ösregn där, en blinkande lampa på en radiopanel. Framför allt så är Dahl hela tiden medveten om att det är en ren skräpfilm som han gör, och dess främsta syfte är att underhålla. Jag tycker det går att jämföra honom med Steven Soderbergh som förra året tog ett skräpfilsmanus och gjorde den eleganta Ocean’s Eleven av det.
Roadkill lever högt på Steve Zahns skådespeleri som firar stora triumfer allt eftersom handlingen rullar på. Även om man som tittare inser att Fuller är en ganska tragisk figur faller man mot bättre vetande för hans charm och inser då också varför även Paul Walker i rollen som hans bror gör sammanlunda. Zahn är en stor komisk talang, men visar här också några allvarligare sidor; Innan handlingen går helt överstyr så roar sig Dahl med att skissa upp ett intrikat tringeldrama mellan bröderna och Venna, men släpper sen den tråden helt och hållet. Kanske kommer den att utvecklas mer i en eventuell uppföljare? Walker fungerar i Roadkill något bättre än han gjorde i The Fast and the Furious men enbart därför att hans begränsade uttrycksmedel gör honom till det perfekta offret för Zahns galenskaper. Sobieski gör entré relativt sent och hinner inte bidra med speciellt mycket innan trion befinner sig på flykt. Eftersom det här är en skräpfilm är det inte så svårt att räkna ut vem som kommer att råka mest illa ut, eller hur?
Jag kan inte påminna mig att de amerikanska landsvägarna någon gång framställts så här hotfulla sen Rutger Hauer gjorde livet surt för C Thomas Howell i Liftaren i mitten av 80-talet, men det var sannerligen inte en dag för tidigt. En av de bästa thrillers jag sett på senare tid, och om man är på humör att ha överseende med en del luckor och inkonsekvenser (och uppskattar ett snyggt hantverk) så är Roadkill en mycket underhållande film. Se den!
Tilläggas kan att jag gav filmen betyget 3 vid den svenska premiären i juli 2002, men att jag nu nog skulle höja det ett steg. Fastän slutet fortfarande är filmens svagaste punkt. Om man skaffar den på DVD finns det fyra andra alternativa slut på den så det går i stort sett att få det slut man själv föredrar. Praktiskt! Och som framgår av filmens trailer hade den titeln Joyride i USA vilket ökar förvirringen då Roadkill åver där är en helt annan film...