Filmrecension - School of Rock

"Musiken ädla känslor föder" heter det ju, och den här högst osannolika komedin är ett talande bevis på detta:

School of Rock
Regi: Richard Linklater
Medv: Jack Black, Joan Cusack, Miranda Cosgrove, Joey Gaydos, jr, Mike White m fl.
Längd: 1 tim 49 min

När en regissör som normalt gör smala filmer för att tillfredställa sina egna konstnärliga ambitioner behöver fylla på bankkontot betyder det för det mesta att vederbörande snabbt svänger ihop något riktigt publiktillvänt som knappast höjer hans anseende men väl hans likviditet. Men i det här fallet så har Richard Linklater tillsammans med manusförfattare Mike White åstadkommit något som på ytan verkar som ännu en traditionell historia om hur ett gäng outsiders i skolmiljö med hjälp av en okonventionell ledare når framgång, men naturligtvis har de varit smartare än så och School of Rock överraskar med att vara en film där storyn går som på räls men där poängerna kommer där man minst anar det...

Först som sist, School of Rock är Jack Blacks film från början till slut, och även om man som eder recensent ibland tycker att han ibland kan bli lite för mycket så är det bara att inse att i den här filmen har han fått sitt livs roll. Som den presumtive rockstjärnan Dewey Finn, en man som framgångsrikt förlängt puberteten långt upp i medelåldern, kan Jack Black få utlopp för både sina komiska och musikaliska talanger: Efter att ha blivit sparkad från sitt eget rockband hamnar Dewey på ekonomiskt obestånd och hotas av vräkning från den lägenhet han delat med sin polare Ned Schneebly (Mike White) i åratal utan att betala sin del av hyran. Samme Ned har tack vare påverkan från sin flickvän Patty (Sarah Silverman i en alldeles för liten roll) givit upp musiken och blivit lärarvikarie. Patty föreslår i mindre smickrande ordalag att Dewey också borde ta ett hederligt arbete och växa upp, något som var och en förstår är fullständigt otänkbart för honom. Men situationen ändras drastiskt när Dewey snor ett vikariat på en snofsig privatskola som egentligen var avsett för Ned. Tioåringarna som han blir satt att undervisa har musikalisk talang, och Dewey lägger snabbt om läroplanen från ”rast hela dagen” till ”allt du behöver veta för att starta ett rockband”. De är till att börja med måttligt entusiastiska över uppgiften (och Dewey chockas svårt när han inser att deras musikaliska förebilder snarare är Celine Dion och Puff Daddy än AC/DC och Ramones), men när Dewey lurar dem att tro att det är ett projekt där de kommer att tävla mot skolor från hela staten är de snart med på noterna. Problemet är bara deras göranden och låtanden måste hållas hemliga från både barnens föräldrar och skolans rektor, den synnerligen korrekta Rosalie Mullins (Joan Cusack). Turerna är många innan bandet är framme vid sitt stora mål: Att delta i en lokal rockbandstävling där Deweys gamla band är storfavoriter!

Om School of Rock gjorts av till exempel Disneystudion så hade risken varit stor att den blivit fullständigt outhärdlig (”välartade barn får stil på en vuxen slarver men lär sig också själva en läxa”) men White och Linklater undviker elegant den fallgropen och koncentrerar sig i stället på hur Dewey och barnen får ökad förståelse för varandra och verkligen blommar upp under det att bandet och deras musik växer fram. Det är antagligen lika omöjligt för Linklater att låta bli att filma ett stycke vass dialog som det är för Michael Bay att skippa explosionerna! Och även om Dewey Finn är en synnerligen enerverande bekantskap står det aldrig utom något som helst tvivel att han verkligen brinner för att spela rockmusik och att han uppriktigt tror att han genom detta gör samhället en tjänst. Dessutom är han en lysande pedagog när han får undervisa i ett ämne som engagarar honom! Jack Black spelar ut hela sitt register i rollen som Dewey och växlar utan synbar ansträngning mellan både visuell komik (scenen där han illustrerar framförandet av en egenhändigt komponerad låt framme vid katedern utan andra hjälpmedel än sin röst och en gitarr blir en klassiker) och giftigt vitsande. Detta vitsande går ut över alla, även barnen, men då filmen tar dessa på allvar är de inte sena att bita tillbaka och det med besked. Alla barn, även de i mindre framträdande roller, framstår som individer om än med stereotypiska drag. Således är Miranda Cosgrove som klassens ordningsman och plugghäst Summer mycket skeptisk till Deweys idéer ända tills hon får bli bandets manager och då byter matte och presidentbiografier mot affärsteori och David Geffens levnadshistoria, medan Joey Gaydos, jr är den tillbakadragne grabben Zack som blir till en liten Jimi Hendrix när han får chansen av Dewey. Också Rektor Mullins, suveränt spelad av Joan Cusack, visar sig ha oförlösta rockdrömmar som Dewey naturligtvis nosar sig fram till och sen utnyttjar i sina strävanden.

School of Rock är en familjefilm i ordet bästa bemärkelse och en historia som kan ses med stor behållning av musikälskare i alla åldrar. Utan att kompromissa med rockens rebelliska rötter lyckas den vara både vass och snäll när det behövs. Den genomsyras inte bara av Jack Blacks komiska snille utan också av tron på att musiken lockar fram det bästa i alla människor och bidrar till en bättre värld. Och så är den i total avsaknad av pekpinnar! Bara det är anledning nog att gå och se den!

Filmen hade svensk premiär 12:e mars 2004 och jag snålade inte med betyget utan gav den en välförtjänt fyra.