Filmrecension - Scooby Doo 2: Monstren är lösa

I morgon infaller i stora delar av den engelskspråkiga världen Halloween och även om jag inte på något sätt tillstyrker att bus-eller-godis traditionen skall utövas på våra breddgrader (det räcker så bra med påsken) kan jag faktiskt uppskatta en annan del av firandet: De maratonvisningar av läskiga filmer som vakna biografer runt om i landet numera anordnar för att ge barnen lite kulturell polityr och se till att de inte föräter sig på allehanda sötsaker. Har man ingen sådan bio inom räckhåll går det alldeles utmärkt att ställa till med en egen filmkväll och vad passar bättre att inleda en dylik med än denna garanterat barntillåtna film:

Scooby-Doo 2: Monstren är Lösa

Regi: Raja Gosnell

Medv: Sarah Michelle Gellar, Freddie Prinze Jr, Linda Cardellini, Matthew Lillard m fl

Längd: 1 tim 33 min

Eftersom den första spelfilmen om Scooby Doo och gänget i Mystery, Inc. blev en sådan dundersuccé på biograferna var det bara en tidsfråga innan de skulle dyka upp igen. Nu är uppföljaren ett faktum och kvartetten i de bärande rollerna har tillsammans med regissören Raja Gosnell återvänt för att ge oss ännu en inblick i hur livet skulle te sig om man oupphörligen ådrog sig obegränsad uppmärksamhet från diverse obehagliga monster och spöken.

Efter sin återförening som skildrades i ”Scooby Doo” har Fred (Freddie Prinze, jr), Daphne (Sarah Michelle Gellar), Velma (Linda Cardellini) och Shaggy (Matthew Lillard) tillsammans med sin jycke åtnjutit en period av stora framgångar. Detta behagliga tillstånd är tänkt att kulminera en kväll när man skall inviga ett helt nytt museum i Coolsville (där de har sin bas) som bygger på deras eskapader under årens lopp. Finfina replikor av alla monster och spöken de konfronterats med under karriären finns till beskådande under överinseende av museichefen Patrick (Seth Green), ett rejält mediauppbåd tillsammans med myriader av entusiastiska fans är på plats och allt verkar upplagt för en riktig galakväll då våra hjältar skall hyllas på det sätt de gjort sig förtjänta av. Naturligtvis blir det inte så: Ett förhistoriskt flygande monster vaknar på ett oförklarligt sätt till liv, och då alla inklusive hedersgästerna är totalt oförberedda på detta så slutar kvällen med ett helt förött museum och ett nyhetsinslag på den lokala kanalen där Mystery, Inc framstår som inkompetenta och dryga klantskallar. Stukade men långt från besegrade börjar gänget metodiskt spana efter ledtrådar, men då deras självkänsla fått sig en allvarlig knäck måste de samtidigt på nytt finna sin plats i kollektivet och återfå motivationen och känslan av att vara behövda. Finns nyckeln till gåtan i deras äventyrliga förflutna? Är det gubben Wickles (Peter Boyle) som är ute efter hämnd då han nyligen släppts ur fängelset sen gänget avslöjade honom som Svarte Riddaren i sitt allra första fall? Eller är det Patrick som är ute efter något helt annat när han fikar efter Velmas uppmärksamhet? Frågetecknen hopar sig...

Jodå, gillade man som jag den första filmen så går nog ”Scobby-Doo 2: Monstren är lösa” ner också den. Här består nostalgifaktorn av att ett stort urval klassiska monster från TV-seriens första säsonger genom mycket bra dataanimation väckts till liv och vållar oreda och skadegörelse. Det är verkligen skojigt att få se Svarte Riddaren, Miner 49er, Dykarspöket med flera på nytt, och jag kunde ännu en gång förnimma de rysningar jag kände då jag såg dem på tv i början av 70-talet. Vad gäller dataanimationen så noterar jag också att hunden själv är bättre animerad nu än förra gången och inte längre behöver hållas i konstant rörelse för att verka övertygande. Historien i filmen är även den mera trogen originalet denna gång. Man delar på sig för att söka efter ledtrådar och råkar då ut för fler obehagliga incidenter, det finns flera misstänkta att välja bland och demaskeringen av den skyldige blir precis så krystad som den brukar vara. Här avslöjas obönhörligt vad taffliga originalhistorierna i själva verket var, och bihandlingarna där gänget tvivlar på sin förmåga känns om möjligt ännu mer påklistrade och konstiga. Det står också allt mera klart efter denna film att det är Lillard och Cardellini som verkligen lyckats fånga sina rollfigurers karaktärer medan Gellar och Prinze jr känns mera fel här än de gjorde i första filmen. Fred har dessutom av outgrundlig anledning begåvats med en frisyr som han aldrig haft tidigare. Förbryllande.

Om Raja Gosnell i den första filmen inte riktigt visste om han gjorde en film för barn eller vuxna nostalgiker så konstaterar jag att han nu valt att fokusera på barnen. Filmen innehåller färre av förgångarens tvetydiga ordvitsar och alla referenser till ”vuxna” teman är helt borta. Humorn i filmen är nu mera uttalat på mellanstadienivå vilket säkert är rätt med tanke på målgruppen men som inte alls är i linje med hur jag uppfattar att ”Scooby-Doo 2” borde vara. Troligen har man insett att nostalgifaktorn inte är tillräcklig för att locka rekordpublik ytterligare en gång.

I ”Scooby-Doo 2” saknas inte tempo, humor eller virtuost användande av den senaste tekniken. Matthew Lillards grimaserande och Linda Cardellinis porträttlikhet uppväger också i viss mån det faktum att Freddie Prinze jr och Sarah Michelle Gellar är helt malplacerade i sina roller. Om man till detta lägger den tunna storyn blir slutsatsen att det var kul första gången men att det nu inte räcker längre för att det skall bli godkänt.