Filmrecension - Scooby Doo

Scooby-Doo

Regi: Raja Gosnell

Medverkande: Freddie Prinze, jr, Sarah Michelle Gellar, Matthew Lillard, Linda Cardellini, Rowan Atkinson m fl

Längd: 1 tim 26 min 

Jag tror de flesta i min generation kommer ihåg vilken kulturchock det var när Beppe Wolgers visade de första avsnitten av Hanna-Barberas tecknade filmserie ”Scooby Doo, Where are You?” i sina julmorgonsprogram för över 40 år sen. På den tiden var tecknad film som inte var producerad i östeuropa en sällsynthet i televisionen, och detta gjorde att man mer än väl hade överseende med den stereotypa TV-animationen och de till förväxling lika historierna. Att det sen var ”meddling kids” som var hjältarna gjorde att identifikationsfaktorn var svårartat hög, och om det är något som i någon mån kan räknas som arvet efter ”Scooby Doo” så är det budskapet att det är OK för barn och ungdomar att lägga sig i och ifrågasätta och att deras åsikter räknas.

När nu detta är sagt kan jag övergå till att kommentera den här aktuella biofilmen där riktiga skådespelare agerar mot en data-animerad hund. Låt mig på en gång göra klart att historien om hur Mystery, Inc splittras efter inre stridigheter för att sen återförenas två år senare när den mystiske Emile Mondavarious (Rowan Atkinson) vill ha hjälp med att utreda vad det är för egendomligheter som försiggår på hans nöjesfält är klockren vad gäller nostalgifaktorn. De skådespelare som fått rollerna som den självgode Fred (Freddie Prinze,jr),  den vackra och bortskämda Daphne (Sarah Michelle Gellar), den smarta Velma (Linda Cardellini) och alla slackers urfader Norville ”Shaggy” Rogers (Matthew Lillard) är alla som tagna direkt ur den tecknade förlagan och kan inte lastas för att deras karaktärer är lika tunna som de alltid varit. Både Lillard och Cardellini (Lysande i TV-serien ”Nollor & nördar") är så kusligt lika Velma och Shaggy att jag ibland totalt glömmer bort att det inte är tecknad film det är frågan om. Lillard är som gjord för att vara Shaggy! Rörelser, gester, mimik, tal: allt sitter fullständigt perfekt. Han är dessutom den ende av de fyra som på ett övertygande sätt agerar mot den tecknade hunden, som konstigt nog är ganska stelt animerad. Detta faktum döljer man genom att låta honom vara i rörelse hela tiden och det fungerar någorlunda. Rowan Atkinson är tyvärr dåligt utnyttjad i filmen och syns inte så mycket som han borde.

Raja Gosnell vet inte riktigt vilket ben han skall stå på vad gäller den svåra balansgången mellan ironiska blinkningar till den vuxna publiken och viljan att göra en rak äventyrsfilm för de yngre barnen. Det har dock vägt över åt det senare alternativet, och även om jag själv gärna skulle sett mer av det förstnämnda (bara ryktena om vilka scener som hamnat på golvet i klipprummet är tillräckligt för att göra vem som helst frustrerad) måste jag erkänna att det nog är ett riktigt val han gjort. Även om de mest plumpa skämten försvunnit i den dubbade versionen så har den med originalspråk tillräckligt med tvetydigheter för att det skall vara riktigt roligt då och då. Jag tror också att filmens tänkta publik har överseende med den taffliga plotten som egentligen bara är de vanliga nyckelscenerna löst hopfogade runt en ramhandling. Det enda som är riktigt överraskande är faktiskt avslöjandet av styckets skurk där man vågat bryta sig ur mallen, minst sagt.

”Scooby-Doo” får högsta betyg som nostalgitripp för 60-talister, men rent objektivt är det ingen högtstående film. Å andra sidan var ju inte TV-serien det heller! För den som har barn i lämplig ålder är det ändå ett utmärkt tillfälle att slå två flugor i en smäll och se en film som kan apellera till hela familjen. Och var helt lugn! Budskapet finns fortfarande kvar...

Filmen hade svensk premiär 23:e augusti 2002 och då gav jag den en trea i betyg.