Filmrecension - Two Weeks Notice

Two Weeks Notice - kärlek på jobbet

Regi: Marc Lawrence

Medv: Sandra Bullock, Hugh Grant, Alicia Witt m fl.

1 tim 41 min.

Äntligen! Sandra Bullock har med hjälp av Hugh Grant (vars näsa för bra manus enligt ryktet är osviklig) slutligen funnit en roll som jag inte tvekar att utnämna till det bästa hon gjort efter genombrottet i ”Speed” för alldeles för länge sen. På ytan är ”Two Weeks Notice” bara en banal romantisk komedi bland alla andra, men tack vare två ytterligt sympatiska huvudrollsinnehavare och en ofta mer än lovligt smart dialog lyfter den sig över medelmåttan.

Bullock är här Lucy Kelson, en allvarstyngd advokat med examen från Harvard som för sina föräldrars liberala idéer vidare och därför, trots att hon närmar sig fyrtio, har fullt upp med att jobba för diverse behjärtansvärda ändamål i stället för att tjäna storkovan och skaffa sig en pojkvän värd namnet. Hennes raka motsats är George Wade (Grant), en sorglös och stormrik playboy i byggbranschen som är fullt nöjd med att vara familjeföretagets ansikte utåt medan alla beslut av vikt fattas av hans hänsynslöse storebror. Han ägnar sina dagar åt allehanda tidsfördriv av lättare karaktär och förargar sin bror med att ständigt anställa nya, kvinnliga chefsjurister med tvivelaktiga examina men fördelaktigt yttre. George och Lucys vägar korsas när hon genskjuter honom för att protestera mot att hans företag ämnar riva en historisk och viktig samlingslokal på Coney Island, och George i stundens ingivelse i stället ser till att hon blir hans nya chefsjurist mot löfte att han låter kåken vara. Lucy är naturligtvis smart och inser att en position på insidan av etablissemanget ger henne en unik chans att påverka det i riktning vänsterut. Hon tackar ja. Ett år senare är George fullständigt beroende av Lucy (hon sköter bland annat både hans skilsmässa och garderob) medan Lucy är färdig för dårhuset och säger upp sig. Vad som sedan följer är en katt och råtta-lek där publiken långt tidigare än Lucy och George begriper var det hela kommer att sluta...

Jag nämnde inledningsvis filmens dialog, och det är väldigt sällan man får uppleva en replikföring så sprängfylld med kvicka och underfundiga guldkorn som här. Mycket bygger dock också på Grants kusligt exakta förmåga att leverera sina repliker med en perfekt timing som gör lustigheterna största möjliga rättvisa. Och då det mesta sägs liksom i förbifarten gäller det att ha öronen på helspänn så man inte missar något skoj. Både Grant och Bullock gör här rollfigurer som vi sett dem i förr: Bullock är den intelligenta och välmenande men ack så klumpiga flickan, medan Grant ännu en gång spelar en rik slarver utan ambitioner att bli vuxen. Lucy och George är i grund och botten två ganska tråkiga typer, men Grant och Bullock lyckas ändå med att att få oss att bry oss om dem och hålla tummarna för att de skall inse vad som är det bästa för dem båda. Att Marc Lawrence, som både skrivit och regisserat, håller sig till standardmallen för romantiska komedier gör faktiskt att han kan fokusera hårdare på figurernas personligheter och även birollerna (Alicia Witt är strålande som karriärsugen streber) är långt mer utmejslade än vad som är vanligt i dessa fall. Filmen rullar på till synes utan ansträngning, men det är en illusion som är svår att uppnå och jag är därför full av beundran för Lawrences förmåga att hantera sin regidebut. Att jag håller igen på betyget beror dels på att filmen tappar fart under andra halvan (första halvan är suverän) och dels på en tämligen ålderstigen sensmoral som går ut på att flickor för att bli attraktiva måste lära sig att göra sig vackra, att kunna gråta, och att skaffa sig en för kvinnor mera passande aptit, medan män måste sluta vara små pojkar, växa upp och lära sig ta ansvar för sina handlingar. Man kan få mardrömmar för mindre. Bortsett från detta är emellertid ”Two Weeks Notice” precis vad den utger sig för att vara, en underhållande romantisk komedi av det lättare slaget med både Grant och Bullock i toppform. Se den med någon du tycker om!

Även några år senare tycker jag att filmen hade förtjänat ett högre betyg om den hade hållit första halvans kvalitet rekt igenom, så den trea jag gav den vid premiären i mars 2003 kvarstår än idag. Trailern är det spoilervarning på: