by caltex
2. december 2009 21:05
Som kritiker tvingas man ofta se filmer som inte bara är ett otroligt slöseri med tid, utan ibland också är rent plågsamt dåliga. Så för att ge bloggens eventuella läsare en uppfattning om vilka prövningar jag stundom tvingades uthärda kommer här min (i mitt tycke) ganska inspirerade sågning av
Regi: J.S. Cardone
Medv: Brendan Fehr, Kerr Smith, Johnathon Schaech m fl.
Längd: 1 tim 30 min
Ibland undrar jag vad distributionsbolagen tänker på? Inte nog med att de låter en film som Vampires of the Desert få biopremiär, man har översatt dess amerikanska tiltel The Forsaken med en annan titel på engelska! Som om det skulle kunna rädda den...
Här är det någon sorts kombination av roadmovie och skräckfilm som vi drabbas av, för det handlar om hur Sean (Kerr Smith från Dawsons Creek) på väg från Los Angeles till Miami i en veteran-Mercedes gör misstaget att plocka upp liftaren Nick (Brendan Fehr från Rosswell). Nick insisterar sen på att de skall hjälpa Megan (Izabella Miko), en till synes kraftigt förvirrad flicka de observerar på en busshållplats. Vad Sean inte vet är att både Nick och Megan är infekterade med ett virus som kommer att förvandla dem till vampyrer om de inte lyckas spåra upp och döda ”värdorganismen”, i det här fallet en synnerligen slem typ vid namn Kit (Johnathon Schaech) som leder en Manson-liknande sekt av vampyrer mitt ute på den amerikanska bonnvischan. Helvetet bryter löst i scener som får From Dusk Till Dawn att framstå som en film med stil och smak. Det här är inte en film för de som vet med sig att de inte tål att se blod, för det måste man köpt in i storförpackningar som sen slutförbrukades. Dessutom excellerar regissör Cardone i explosioner, biljakter, våld, äckligheter och lite sex på ett sätt som får mig att undra om han hade ackord när han regisserade filmen?
Om det är detta man är ute efter så fyller Vampires of the Desert högt ställda krav. Annars konstaterar jag bara att de högljudda effekterna mest är ett sätt att dölja en av de mest anemiska plottarna jag sett på länge och att vi ånyo fått bevis på att TV-skådespelare i division två inte på något vis kan fylla ut en stor duk. Det hade varit en välgärning om den här filmen gått direkt till ett undanskymt hörn av videobutiken istället för att ta plats på landets biografer. Förhoppningsvis blir den inte långvarig där!
Denna eländiga film hade premiär 28:e september 2001 och var en av de första filmerna jag såg efter att ha blivit återanställd på TV (men på webben istället för i rutan). Jag noterar tacksamt att jag blev sannspådd vad gäller filmens klassikerstatus och hade faktiskt själv helt glömt bort den tills jag upptäckte min recension när jag funderade över vad jag skulle publicera nästa gång. Jag hoppas att den fortsätter vara bortglömd ett bra tag till. 50 år eller så...