Françoise Hardy - Ce petit coeur

I morgon är det dags att plocka fram min Barchetta ur vinterförvaringen och därmed inleda den del av bilsäsongen som det går att tillbringa utan något störande överbyggnad. Då är det också ännu viktigare vad det är för välljud som strömmar ut ur högtalarna och även om jag vanligen lyssnar på P1 så blir det också rätt mycket musik (fast det är svårt att höra de fina nyanserna i motorvägsfart). En dam som är synnerligen lämpad för det glamorösa livet i en öppen italiensk sportbil är den franska sångfågeln Françoise Hardy - inte nog med att hon sjunger sin smäktande vispop med en ängels röst, hon var också på 60-talet en stilikon av gigantiska mått fullt i klass med Jean Shrimpton (som jag annars brukar framhålla som min drömpassagerare i vagnen). Detta framgår med önskvärd tydlighet av nedanstående film där hon framför sin egen komposition "Ce petit coeur" (hon hör definitivt hemma i singer-songwriteravdelningen, så fransyska hon är). Scenografin är lika minimalistisk som hennes musik - en Londongata, en gitarr, en liten flicka (troligen i min ålder) och en Rolls-Royce. Mer behövs inte för att skapa en alldeles underbar liten musikvideo (fast det hette knappast så vid denna tid 1965):