Mina solglasögon: Ray Ban Clubmaster

Vid sidan av armbandsuret är solglasögonen den accessoar som jag anser vara viktigast; under sommarhalvåret lämnar jag aldrig hemmets lugna vrå utan dem och på semestern måste jag ha med tre par för att täcka upp alla situationer där de är nödvändiga att bära. Av detta kan man kanske tro att jag äger alldeles för många för mitt eget bästa, men då jag är mycket kräsen på så väl glasens kvalitet som bågarnas design inskränker sig innehavet till endast fyra par. Alla är emellertid av märket Ray Ban och utrustade med detta företags gråa G-15 glas vilka jag tycker är överlägsna allt annat jag provat och ger ett behagligt ljus som gör att man slipper kisa med ögonen även i direkt solljus.

Det senaste tillskottet (jag tänkte börja bakifrån i dignitet) är ett par Clubmaster med den typ av bågar som av lättförklarliga orsaker kallas browline, i sköldpadd och guld. På 50-talet var majoriteten av alla glasögonbågar i USA av denna typ så det hade varit underligt om inte också Ray Ban haft dem i sortimentet. Bågen nylanserades 2008 och det är ett par dylika som jag har lagt mig till med. Tyvärr betyder det att de är tillverkade av italienska Luxottica istället för Bausch & Lomb (som sålde varumärket 1999) men då ett par vintage betingar det dubbla priset så får det vara någon måtta på fåfängan. Jag bär dem när situationen kräver en något mer distingerad och intellektuell look, gärna tillsammans med blazer eller mockajacka. Antagligen måste man också uppnått en viss ålder för att man inte skall se alldeles för lillgammal ut i dem (tänk Matt Damon i filmen "The Talented Mr. Ripley" så förstår ni vad jag menar).