by caltex
15. februari 2010 20:44
Peter Bogdanovich var inte bara regissör - han var också spränglärd när det gällde filmvetande. Det han inte visste om de stora regissörerna, skådespelarna och deras filmer var inte värt att veta. Därför var det inte så konstigt att han som nästa projekt efter Den sista föreställningen valde att göra en klassisk screwball comedy av det slag som Howard Hawks och Bröderna Marx ofta excellerat i. Resultatet blev Go'dag yxskaft (What's up, Doc?), en fullständigt sanslös historia som handlar om hur den tankspridde musikprofessorn Howard Bannister (Ryan O'Neal) när han kommer till San Francisco för att hämta ett viktigt stipendium tillsammans med sin beskäftiga fästmö Eunice Burns (Madeline Kahn) råkar ut för den vandrande katastrofen Judy Maxwell (Barbra Streisand) och därmed sätter igång en farskarusell som trotsar all beskrivning...
Streisand hade innan denna film framträtt i två filmade musikaler (Funny Girl och Hello, Dolly!) men fick här visa att hon förutom sin vackra stämma också behärskade den svåra konsten att spela komedi. Framgången kom som ett brev på posten! Filmens handling blandar högt och lågt, visuella skämt och kvalificerat ordvitsande avlöser varandra och allt kulminerar i en helt osannolik biljakt på San Franciscos gator, backe upp och backe ner. Ryan O'Neal modellerade sin rollfigur på lika delar Harold Lloyd och Cary Grant vilket visade sig vara ett lyckokast, och den av Mel Brooks senare flitigt utnyttjade Madeline Kahn gör här sin långfilmsdebut med den äran. Jag minns att när jag såg denna film första gången skrattade jag så att tårarna rann och och jag tycker att den än idag fortfarande står sig väl i konkurrensen. Tack vare att den är så oerhört väl genomarbetad (bara själva jaktsekvensen tog en månad att spela in och slukade en fjärdedel av budgeten) finns det alltid något nytt att lägga märke till. Och kommer man bara ihåg att Judy Maxwell egentligen är Bugs Bunny så framstår allt som händer i filmen som helt logiskt!