Eftersom Joakim inte vill teckna inför publik hade jag lämnat min skissbok till till honom föregående dag för att han i enskild och lugnare miljö skulle åstadkomma något trevligt åt mig, och innan jag träffat honom och Hedvig på den avtalade platsen och tiden (IDW:s monter, klockan 11) var det ingen mening med att hitta några andra serietecknare att tigga skisser av, så jag passade på att titta på utbudet av äldre och nyare serietidningar och annat som fanns till försäljning. Vissa handlare hade redan idag, lördag, börja sätta ner priserna medan andra gjorde reklam för att de skulle göra det nästa dag. Hos en handlare ur den förstnämna kategorin hittade jag ett vackert exemplar av nummer 5 av Top Cats egen serietidning, utgiven av Gold Key 1968 som jag prompt inhandlade för att förära Hedvig när vi skulle mötas igen. Den var tack vare prispolicyn nedsatt till $2.50 och det tyckte jag att hon kunde vara värd! Det är på sätt och vis skönt att jag har begränsat utrymme både i mitt bagage och i bokhyllan hemma annars hade det varit lätt att plocka på sig ett antal samlingar i mjuka pärmar, så kallade ”trade paperbacks”! Priserna är synnerligen låga och utbudet enormt.
Jag träffade också Don Rosa som metodiskt betade av sin långa lista på serier han var i behov av, och då han inte skulle vara där på söndagen passade vi på att säga hej då åt varann och torrt konstatera att vi med största sannolikhet kommer att mötas igen..
Joakim & Hedvig fanns på avtalad tid vid den rätta platsen och Joakim hade gjort en ytterst fin skiss av sina seriefigurer från tidningen Julia, Emma & Sara. Jag överlämnade Top Cat till Hedvig som nu äntligen fick se hur denne mytomspunne medlem i Hanna-Barberas tecknade menageri såg ut och sen släpade jag bort dem till Classic Comics Press för Joakim hade trots upprepade ansträngningar inte lyckats lokalisera Charles Peltos monter utifrån tillgängliga uppgifter i mässprogrammet. De hade mycket att tala om och också Joakim tittade igenom de tillgängliga Leonard Starr-originalen och frestades svårt. Själv betalade jag för mitt undanstoppade, och då Charles inte skulle vara där i morgon söndag så befriade jag honom från det också.
Jag lämnade Joakim och Hedvig (men vi gjorde upp om återsamling inför middagen) och fortsatte till Peter Maresca som inte var inne själv, men någon som jag misstänker är hans son Per (han har som sagt en svensk fru) letade rätt på mittt Johnny Hazard-original åt mig och eftersom jag redan igår betalade mina $75 var det redan instoppat i en lagom stor plastpåse och försett med än gul notislapp med både texten ”sold” och ”paid for”. Ingen risk att det skulle hända någon olycka, alltså. Jag erinrade mig mitt tidigare löfte till Terry Dodson och började därför dra mig mot andra änden av lokalen där tecknarna håller till. På vägen dit passerade jag bland annat DC:s monter och där fick jag syn på australiensiskan Nicola Scott som tecknar ”Secret Six”. Visserligen har jag numera avslutat minn Staffar-prenumeration på denna titel, men det hindrade mig inte från att berätta för henne att jag uppskattar hennes arbete och fråga om hon kunde tänkas få fotograferas? Hon svarade (med lustig brytning och med en röst som lät som den utsatts för både whiskey och cigaretter) att det gick så bra så, men ville jag inte vara med i bilden själv också? Jag försäkrade henne att det inte alls var nödvändigt, knäppte av, tackade och drog sen vidare åt tecknarhållet.
Terry Dodson blev riktigt upprymd när jag visade upp min nyinköpta seriestripp för honom, och vi enades om att den sene Frank Robbins hade en energi i sina teckningar som inte finns i de från 50-talet, även om dessa kanske är mera tekniskt fulländade. Han konfererade också ivrigt med sin bättre hälft, Rachel, och de hade mycket att diskutera angående Robbins teknik. När jag sen cirkulerade i Artist’s Alley uppmärksammades speciellt mitt Starr-original av de där sittande tecknarna, och det var flera som bad om att få ta en närmare titt.
Nicola Scott och Black Cat & Spider-Man
12.30 hade jag två paneler att välja på och eftersom jag var på humör för lite muntrationer gick jag med raska steg iväg mot rum 6CDF där Mark Evanier traditionsenligt skulle leda ”Quick Draw!” där Sergio Aragones, Scott Shaw! och inbjudne gästen William Stout (expert på realistiskt avbildade dinosaurier) under en timma skulle rita vad som anvisades dem. Fort! Man kan undra varför jag aldrig sett det här förut? Evanier och Aragones agerade som ett samspelt komikerpar och bollade elaka repliker mellan sig som en ping-pongmatch och det som snabbt växte fram på tre storbildskärmar var verkligen exempel på vad skickliga tecknare med god fantasi är kapabla till. Jag skrattade så tårarna rann och jag kiknade om vartannat. Detta borde verkligen visas i sin helhet i TV på bästa sändningstid!
I samma bås som Dodsons fast till vänster hade ingen mindre än Adam Hughes slagit sig ner och han är en minst lika omfångsrik person nu som när jag träffade honom första gången i San Diego 1992. Emellertid är han numera inte en relativt okänd aspirerande serietecknare som just fått chansen att att teckna Justice League International, utan en välbetald omslagstecknare som inte behöver befatta sig med vanliga serier längre och kan välja och vraka bland de mest välbetalda och prestigefyllda jobben. Trots detta försöker han dock vara så tillgänglig som det någonsin är möjligt och han berättade för mig att han skulle göra enklare skisser mellan 4 och 6 när var klar med sina åtaganden hos DC, och det gick bra att redan nu göra en donation ”för räddandet av gamla brittiska fårhundar” (vilket var vad som stod på syltburken som var halvfull med femdollarsedlar) för sen direkt kunna ställa sig i kö och få ett headshot av Catwoman på valfritt underlag. Jag lade i en tjugodollarsedel och tog $15 i växel medan Adam försäkrade mig att han inte skulle ha några problem med att komma ihåg mig.
Sen bröt jag för lunch hos Wendy’s och jag tyckte naturligtvis inte att det fanns någon anledning att ändra på min standardbeställning. Idag var det ett större inslag av utklädda mässbesökare på restaurangen än tidigare, och jag tyckte mig se åtminstone tre-fyra stycken med uniformer som om de var nyss nedstrålade från rymdskeppet Enterprise.
Tillbaka från lunchen såg jag en panel som skulle diskutera återutgivning av äldre serier, något som är tämligen vanligt nu jämfört med för tio år sedan. Tyvärr var den tilltänkte moderatorn sjuk, och hans ersättare förmådde inte upprätthålla disciplinen bland deltagarna utan speciellt Daniel Herman och Peggy Burns tog tillfället i akt att hemfalla åt ren reklam för de egna produkterna. Detta balanserades i viss mån av kloka tankar från Craig Yoe, Dean Mullaney och en tämligen uttråkad Charles Pelto. Sen kom en försenad Gary Groth och släppte bomben att Fantagraphics skall ge ut Floyd Gottfredsons Musse Pigg i komplett utgåva! Efter panelen sprang jag ihop med Dana Gabbard (lika stor som alltid) vilken uttryckte tvivel om att inte Groth skulle gå fri från kritik från diverse intressegrupper vad gäller fördomsfullt framställande av en del folkgrupper i de tidiga 30-talsepisoderna. Den som lever får se!
Därefter var det dags att ta sig till Archie Comics bås för mellan fyra och fem skulle tecknaren Bill Galvan sitta och signera där. Jag har under en tid köpt sammanlagt sex originalsidor av honom och numera mejlar han mig innan han lägger ut något på eBay. Det blev ett kärt sammanträffande och han verkade genuint road av att få höra mina åsikter om ”Freshman Year”-historien och pekade ut flera subtila saker som jag missat och som kan användas om det skulle bli en tredje del vad det lider. Han signerade glatt samlingsutgåvan av ”Freshman Year” och tecknade också en Jughead åt mig i skissboken. För övrigt hans favoritfigur i Archie-gänget!
Batton Lash, Nancy Silberkleit & Bill Galvan
Mötet med Galvan (och hans parhäst Batton Lash som också ville ha ett ord med i laget) hade tagit längre tid än beräknat, så när jag kom fram till Adam Hughes bås hade redan kön till hans tecknande stängts för påfyllning. Jag hängde emellertid inte läpp för det utan räknade kallt med att hämta den under morgondagen och noterade istället att i montern till höger om Hughes satt Amanda Conner och signerade vackra tryck av Power Girl och ritade också en liten skiss emellanåt. Nu skall ni veta att allt miss Conner ritar är oerhört vackert och väldesignat, så jag placerade mig i den korta kön och inväntade min tur. Då jag inte hade någon möjlighet att frakta hem ett tryck (att förutsättningarna ändrades under kvällen kunde inte jag veta då) frågade jag försynt om hon kunde tänka sig att rita en bild i min skissbok om jag lämnade ett bidrag till hennes favoritvälgörenhet (som det brukar heta i TV-deckare)? Jovisst kunde hon det, och medan hon tecknade en en enkel och vacker Power Girl påminde jag henne om hennes tidigaste kommersiella arbeten på Soulsearchers & Company vilket hon verkade smickrad av. När skissen var klar gick jag till Hero Initiative och skänkte $5 och berättade att detta var Amanda Conners förtjänst!
Nu var kön till Adam Hughes väck, men jag tyckte att han sig lite utschasad ut så jag frågade honom försiktigt om det gick för sig att komma tillbaka i morgon? –Dumheter! tyckte Hughes. Ge mig några minuter att äta upp den här kycklingsmörgåsen så är jag klar att köra igen! Sålunda kom jag denna gång först i kön och medan Hughes åt färdigt berättade jag att jag köpt hans modellskiss till Jens kontor i The Maze Agency av honom för 18 år sedan. Skissen kom han mycket väl ihåg och verkade lättad att den hamnat i goda händer. När det var dags för honom att börja rita bläddrade han igenom min skissbok och stannade till vid Hedvigs kattbild. ”Nice!” var hans kommentar till denna. Sen skissade han snabbt men utan att slarva upp en sidoprofil av Catwoman. Ett proffs ut i fingerspetsarna, men ändå förvånansvärt ödmjuk.
Jag passerade sen Steve Leialoha som även han hade godheten att rita i min skissbok (och jag är fortfarande osäker på hur hans efternamn skall uttalas). Sen gick jag runt och kollade på serieoroginal till salu, bland annat två Humorama-teckningar av Dan DeCarlo och Gilbert Hernandez från Love & Rockets. Priserna var inte låga, men inte direkt höga heller. Jag antar att original inte är som vanliga tidningar så någon söndagsrea var knappast att vänta! Det skulle det däremot vara hos en handlare med flera Betty & Veronica-tidningar från 60-talet så jag noterade var den fanns och bestämde mig för att gå dit direkt nästa morgon.
Amanda Conner och Adam Hughes.
En kvart innan mässan stängde var det meningen att jag skulle möta Joakim och Hedvig på det vanliga stället vid IDW:s monter och när de kom dit fick vi se att det var någon typ av Dave Stevens-signering (troligen hans mor Carolyn) och man gav därför bort ett vad vi kunde avgöra originaltryck från 90-talet på tjockt papper i stort format kostnadsfritt! När detta sjunkit in nappade vi åt oss var sitt (ingen anledning att bli girig i överkant) och steppade över till Bill Cole Enterprises där Joakim köpte en tillräckligt stor mylarficka så de skulle gå att frakta hem. Sen gick vi ut från mässan och bort till deras hotell och dumpade allt vårt kulturgods för att därefter gå ut i lördagskvällen för att se vad San Diego kunde erbjuda för typ av nattliv.
Vi gick norrut till fots tills vi kom till det som kallas ”Little Italy” och där det faktiskt fanns lite mässbesökare trots att det inte låg på vad som normalt är gångavstånd för dessa. Efter att ha skaffat oss en snabb överblick av läget hade vi sett två tänkbara restauranger samt en brittisk pub som verkade lovande. Men när vi skulle ta puben besittning var man ånyo tveksamma inför att godkänna våra svenska körkort som identifikation. Det slutade med att föreståndaren kom ut och gav oss en uppsträckning för att vi som utlänningar försökte ta oss in i en lokal i Kalifornien där det serverades alkohol utan giltiga pass. Sen fick vi komma in. Vi satte oss vid bardisken och Joakim beställde in en Whiskey Sour, medan Hedvig ville ha en Mai Tai och jag bad om en Gimlet. Det föranledde bartendern att fråga vilken planet vi kom från… Vi jämförde våra erfarenheter från dagens äventyr medan dessa konsumerades och sen drog vi vidare till den av restaurangerna som hade flest människor i kö på trottoaren (Filipi´s Pizza Grotto). Väntetiden var trots detta endast tio minuter och vi fick ett utmärkt bord för tre nära barden. Sen smorde vi kråset med Linguini med musslor, lasagne och vegetariska ravioli. Delar av personalen sjöng traditionella italienska sånger och stämningen var mycket hög.
Efter klockan 11 bröt vi upp och jag hämtade upp mina pinaler innan jag tog mig till gratisbussen utanför mässan. Ombord på denna fanns också Bill Galvan som hälsade mig översvallande när jag klev på. Innan han gick av vid Sheraton lovade jag honom att komma till Archie-panelen nästa dag.
Joakim och Hedvig. Eller är det Lady & Lufsen...?