Det verkade som om det mulna, svala vädret alla dagar utom fredagen varit behäftade med skulle ändra sig idag och vore ju ingen nackdel precis. Eftersom det är ordentligt luftkonditionerat i mässlokalen märks det inte att det är för varmt om man inte går ut (och det är det bara tokstollarna i jätteköerna till Hall H och Ballroom 20 som gör i vilket fall som helst).
Jag tömde attachéväskan på allt utom det nödvändigaste eftersom söndag är stora shoppingdagen och tog hissen ner (nu när jag bor på fjärde våningen behöver jag inte ha dåligt samvete för det heller) till markplanet och frukosten där jag såg till att förse mig med en chokladmuffins till efterrätt redan vid första plockvändan. Idag stod inte nyheterna på utan det var någon sorts läkarserie som visades på TV, troligen för att den ena receptionisten lyste med sin frånvaro. Hon hade sett väldigt intelligent (och vansinnigt söt) ut, så det var säkert hennes kollega som bytt kanal. Nåja, det hade antagligen inte hänt något viktigt i vilket fall som helst (jag hade redan under gårdagskvällen kollat så att den tidigare översvämmningen av O’Hare-flygplatsen hade sjunkit undan och inga störningar förekom längre).
På grund av de förmodade prissänkningarna på visst kulturgods försökte jag hinna med en tidigare buss, något som inte lyckades speciellt bra så mässan hade varit öppen i 40 minuter när jag äntligen kom fram. Jag drog mig genast mot serietidningshörnet, men där det var halva priset på Betty & Veronica var det kö för att få komma fram till buntarna och när jag lyckats armbåga mig fram var alla utom fyra redan bortplockade av mer morgonpigga samlare. Nåväl, resultatet var i alla fall inte så illa! Jag fortsatte bläddra bland alla trade paperbacks som fanns till salu och hade bagaget varit obegränsat och hyllutrymmet hemma likaså skulle jag utan problem ha kunnat lägga vantarna på minst ett dussin – priset var liksom inget problem. Nu nöjde jag mig med en samling av Spider-Man & Black Cat-The Evil That Men Do för ynka $6.
En anledning till detta beteende var att jag efter ett par timmar hos seriehandlarna fortsatte mot small press-avdelningen där jag ämnade göra lite affärer med Randy Reynaldo angående hans serie Rob Hanes Adventures. Efter att ha läst det gratisnummer han delat ut åt mig tidigare tyckte jag det var så pass bra att det inte var någon anledning att skaffa något mindre än rubbet; samlingsvolymen med fanzineäventyren från seriens tidigaste år (Rob Hanes Archives) och den med de fyra numren av Adventure Strip Digest (som tidningen kallades innan han döpte om den till Rob Hanes Adventures) samt alla de tolv hittills utkomna numren av tidningen. Det kostade mig den blygsamma summan av $30 (hans bror hade tidigare uppgett $25 men det hade låtit för bra för att vara sant) och Randy var också vänlig nog att rita en skiss i min bok åt mig. Det kliade i fingrarna att lägga beslag på ett omslagsoriginal också, men de begärda $325 var faktiskt i högsta laget för en så pass okänd serietidning. Men jag kanske ändrar mig? Han fick faktiskt ett omslag sålt under mässan så det är möjligt att jag gjort bort mig rejält…
Randy Reynaldo skissar så pennan glöder.
Innan lunch hade jag tänkt hinna med att titta i lite fler lådor med serietidningar och böcker vilket jag också gjorde, men när jag var på väg ut såg jag att Sabrina-tecknaren Tania del Rio satt tillsammans med figurens upphovsman George Gladir (som hittade på henne tillsammans med Dan DeCarlo) i Archie Comics monter, och det var inte så att de hade någon jättekö som ville träffa dem direkt. Även om jag inte varit speciellt trakterad av den mangafiering som Sabrina genomgick när miss del Rio tog över som författare och tecknare var det ändå min plikt att gå dit och visa lite intresse tyckte jag. George Gladir (som skrivit historier åt Archie Comics sen 1959 och är still going strong) var mycket älskvärd och frågade artigt om Archie-situationen i mitt hemland på vilket jag måste svara att den sen serietidningens nedläggning inte är så bra. Tania del Rio tecknade en Sabrina i min skissbok och båda signerade den samlingsvolym med nummer 58-61 (de första mangafierade numren) som jag köpte enkom för ändamålet.
George Gladir signerar.
En skissande Tania del Rio och vad jag ansåg vara den vackraste flickan på hela mässan!
Sen tog jag ånyo den raska promenaden till Wendy’s där situationen idag utmärktes av en viss irritation mellan en stressad lokalbefolkning och inte fullt lika stressade mässbesökare. För egen del blev jag besviken när jag endast fick två förpackningar med kex till min chili istället för tre som varit kutym tidigare. Två trodde jag att man bara fick i New York. Suck!
Efter lunch var det två paneler jag ville höra, och de var alldeles efter varandra så här fanns ingen tid att förlora. Den första, ”Cover Story: The Art of the Cover” började klockan ett och skulle ledas av Mark Evanier. De deltagande tecknarna var inte vilka som helst utan Sean Phillips, Dave Dorman och Neal Adams! Skulle börjat klockan ett, menar jag. När uret passerat detta klockslag gapade fortfarande Neal Adams stol tom. Två minuter försenad kom han inglidande och möttes av förebrående kommentarer om vikten av att vara punktlig från Evaniers sida. Adams ursäktade sig med att han besökt herrummet för att lätta på trycket i förebyggande syfte, en så kallad ”security leak”. Något som han ansåg att alla borde göra, oavsett om man satt på podiet eller i publiken. –Inse att ungefär tio procent av er kommer att börja skruva på er och titta på klockan för att ni inte hade vett att följa mitt exempel, sa han, samtidigt som han fyllde sitt vattenglas till brädden från den tillhandahållna tillbringaren, sträckte det i en skål mot publiken och med ett belåtet leende tömde det i ett drag. Sen började panelen som först avhandlade lite allmänt rundsnack om omslag förr och nu och varför det är Previews-katalogens fel att det är först vid tredje eller fjärde omslaget som de börjar överensstämma med tidningens innehåll. Av samma anledning dominerar se så kallade ”ikoniska” omslagen. Panelen fortsatte med att Evanier visade fem utvalda omslag av respektive deltagare för denne och bad om kommentarer. Bra, dåligt, några speciella minnen etc. Det blev många roliga anekdoter från deltagarna, speciellt Dorman och Adams tog varje tillfälle i akt att komma med små elaka nålstick mot redaktörer och andra de jobbat tillsammans med under årens lopp. Tack vare att Evanier styrde diskussionen med säker hand spårade det aldrig ur, utan höll sig på en lagom lättsam och informativ nivå. Och slutade i tid!
Inga sega gubbar: Mark Evanier, Neal Adams och Dave Dorman.
Vilket var nödvändigt för nästa panel om Archie Comics framtid (som jag ju lovat Bill Galvan att närvara på) började klockan två. Där medverkade förutom Galvan chefredaktör Victor Gorelick, George Gladir, Batton Lash (försenad), Dan Parent, Rich Koslowski, Tania del Rio och Andrew Pepoy (som är kompis med Joakim). Det var en ganska grundlig genomgång om vad som kommer att hända i Riverdale med omnejd under det kommande året, bland annat kommer en skola att stänga på grund av den ekonomiska krisen och 50 nya lärare och elever överförs till Riverdale High. Meningen med detta är att förnya persongalleriet som efter närmare 70 år kanske inte helt motsvarar den nutida demografiska profilen i USA. Man kommer också att ha en cross-over mellan Little Archie och DC:s Tiny Titans vilket låter minst sagt knepigt (tydligen använder de samma kemtvätt och det blir en förväxling när den rena tvätten levereras). Dan Parent berättade bland mycket annat att hans sextonåriga dotter är måttligt road av att hennes jämnåriga vänner känner igen replikskiften i serierna från deras hemliv (som svar på varifrån han får sina idéer) och George Gladir har enligt samstämmiga uppgifter från de medverkande inga problem med att skriva nya historier fast han tydligen författat mer än 6000 vid det här laget… Jo, så tänker man också återuppliva privatdeckaren Sam Hill från det tidiga 50-talet, först i ett album med återutgivet material och sen i nya avsnitt skrivna av Tom DeFalco och tecknade av Greg Scott. Innan det slutade fick publiken ställa frågor och så fick man ett par gratistidningar också…
Bill Galvan, Tania del Rio och Andrew Pepoy.
Efter panelen haffade jag Andrew Pepoy och berättade att Joakim tyckt att jag skulle kolla igenom hans Katy Keene-original, och han bekräftade att han snart skulle vara tillbaka vid sitt bord vid Artist’s Alley så jag började så sakteliga dra mig i den riktningen. Jag tog farväl av Pat & Shelly Block som tackade för trevligt sällskap innan Shelly spände ögonen i mig och uppfodrande sa att jag inte skulle vänta fem år innan jag dök upp igen. Jag mumlade att det tyckte nog inte jag heller (förutsatt att evenemanget stannar i San Diego kan vartannat år vara lagom). Sen gick jag bort till Andrew Pepoy och kollade igenom hans pärmar medan han han konverserade två andra europeer som uppenbarligen hade franska som modersmål och dessutom köpte en större mängd sidor han tydligen gjort för den franska/belgiska marknaden. Allt såg bra ut, men inget klickade och sade ”köp mig”.
Jag gjorde misstaget att försöka gå tillbaka genom infernot i mitten av mässlokalen istället för att använda korridoren på utsidan, men detta medförde att jag blev vittne till hur en dam jag sett i publiken på Archie-panelen och som uppenbarligen ansåg sig vara utklädd till Veronica tappade locket till sin affischtub när en oborstad drummel stötte till henne i en trång passage. Detta gjorde jag henne uppmärksam på och hon tackade mig och erinrade sig att nog hon hade sett mig också. Sen blev hon och hennes Betty-kollega (med håret i reglementsenliga pippilotter) vederbörligen fotograferade.
En välbyggd Vampirella och Veronica & Betty i identiska outfits.
Jag passerade ännu en gång Archie Comics och sade hej då till Bill Galvan samtidigt som jag köpte ytterligare lite kulturgods som han kunde signera åt mig. När jag var på väg bort därifrån såg jag i ögonvrån hur man började skänka bort resterande tidningar på borden till minderåriga mässbesökare, men jag antar att jag är gammal nog att kunna betala för mig och inte skall vara småsnål.
Joakim och Hedvig hade denna dag sovit till lunch, så istället hade vi enats om att ta en tidig middag eftersom mässan stängde klockan fem denna dag. Vi träffades på vanlig plats och gick sen ut från mässhallen en sista gång. De fyra dagarna hade försvunnit i ett huj, men tiden går ju fort när man har roligt. Vi stannade till vid Fred’s mexikanska restaurang på 535 5th avenue där det gick snabbt att få ett bord. Servitrisen hette Juliette och bekräftade verkligen alla fördomar om hur en välartad flicka från södra Kalifornien skall se ut och tala: Kärnfrisk, fräknig, solbränd och med den där dialekten som jag bara förstår var tredje ord av ungefär. Fan vet om hon inte plockade in ett och annat ”for sure” också! När hon insett att Joakim och Hedvig var ett par inledde hon dessutom ett fullständigt ohejdat flörtande med mig, allt för att få rejält med dricks antar jag. När jag fick notan hade hon till och med ritat ett hjärta vid sitt namn (det var bara telefonnumret som fattades)! Bara i Amerika… Joakim beställde fisktacos, Hedvig en rätt som kallades ”Jaws” och bestod av en ostburgartaco (Fråga inte!) samt tre normala tacos med kyckling,ris och svarta bönor. Jag i min tur beställde ”The Whole Enchiladas”, alltså tre enchiladas med olika fyllningar och en massa tillbehör. Joakim & jag drack Corona som seden bjuder medan Hedvig slurpade cola. Och eftersom de hade mikrovågsugn på rummet kunde hon få med sig överskottet av sin jätteportion med sig till frukost nästa dag. Innan vi skildes åt uppmanade jag dem också att fråga efter en våg i receptionen på deras hotell så de var säkra på att slippa övervikt på grund av allt nyinköpt kulturgods. För min del återstod nu bara att hoppa på den sista gratisbussen tillbaka till mitt hotell och inleda ompackningen av bagaget. När det var klart gick jag till den nattöppna spritbutiken i nästa kvarter och köpte två halvlitersflaskor med Dr. Pepper, drack ur den ena, ställde in den andra i kylskåpet och somnade efter ännu en fullmatad dag.
Joakim, Hedvig och resterna av "Jaws".