by caltex
31. december 2010 18:34
I slutet av 1988 (eller möjligen i början av 1989) blev jag av min seriehandlare rekommenderad att ta en titt på en ny tidning av Mike W. Barr & någon ny förmåga vid namn Adam Hughes. Den hette The Maze Agency och handlade om en kvinnlig privatdetektiv, hennes alldeles för smarte pojkvän och de mer eller mindre komplicerade brott som de hade att utreda. Att påstå att jag blev entusiastisk är nog en rejäl underdrift. Inte nog med att historierna var alldeles utmärkta (där Barr försökte vara helt ärlig mot läsaren vad gällde ledtrådar), teckningarna var avsevärt mycket bättre än vad man kunde ha väntat sig av en självlärd nykomling i branschen. Naturligtvis gick dennes talanger inte obemärkt förbi så efter endast 8 nummer drog Hughes vidare till större arbetsuppgifter och resten är, som det brukar heta, historia.
1992 träffade jag både Barr och Hughes på San Diego Comic Con och rotade då naturligtvis runt bland de fåtaliga originalsidor från The Maze Agency som Hughes hade kvar till försäljning men där var det helt utplockat och det enda som tilltalade mig var en modellskiss som han gjort av detektivbyråns kontor. Det är förstås lätt att vara efterklok och säga att jag så klart borde köpt upp allt som han hade till salu men jag har aldrig trott på att köpa grejor på spekulation i vilket fall som helst. Då det finns ett begränsat antal sidor av Hughes från The Maze Agency ser man dem inte till salu oroväckande ofta, men de är å andra sidan inte lika groteskt dyra som hans senare grejor. Därför slog jag till på denna när den dök upp till försäljning:
Det är en ganska tidig sida (från andra numret av tidningen, sida 19 för att vara exakt) och även om den alltför tydligt visar att Hughes inte på långa vägar här var den virtuos han skulle komma att utvecklas till är den osedvanligt välgjord för att vara av en så pass oerfaren tecknare. Visst, Rick Magyars tuschning hjälper till, men i huvudsak är det Hughes bildberättande som gör den exceptionell. Alla seriens huvudpersoner finns representerade och i ruta två kan man studera hur han använt två lager zipatone för att ge en illusion av smutsig vindruta. Jag gillar också hur Hughes utnyttjar skuggorna i ruta fyra och fem. Så här såg sidan ut när den publicerades i tidningen:
Jag träffade förresten Hughes i San Diego i somras och påminde honom om att han sålt en modellskiss till mig för 18 år sen. Skissen påstod sig han komma ihåg mycket väl (men det är såklart säkrast att hålla med sina fans så de får känna sig märkvärdiga) och han verkade lättad över att den hamnat i goda händer. Den har suttit inramad på min vardagsrumsvägg sen mitten av 90-talet... Han tog sig också tid att teckna en skiss av Catwoman åt mig och jag passade då på att föreviga honom under arbetet med detta:
Han har faktiskt inte förändrats speciallt mycket under årens lopp. Om jag hinner skall jag försöka rota fram en bild av honom från 1992 och skanna av den för framtida bruk. (Klicka på bilden av originalsidan för att se den i något större format i mitt galleri på comicartfans.com.)