Ett besök på Stockholms spårvägsmuseum allokerat i lokaler på Tegelviksgatan borde vara en lämplig aktivitet som även skulle vara intressant för det uppväxande släktet, så efter att samtliga vaknat till liv började vi dagen med en stadig frukost för att vara i fin form för detta. För egen del har jag aldrig haft några problem med aptiten under morgontimmarna, så jag lät mig väl smaka av det mesta som var framdukat. Den dagobertmacka som kan ses på tallriken närmast i bild var bara en mindre del...
Kenth, Monica, Vidar, Joline, Per, Camilla och en något skymd Sebastian låter sig väl smaka!
När alla var mätta, belåtna och nyduschade bar det av med allmänna transportmedel mot Södermalm. Med endast ett byte från T-bana till buss och en kortare promenad var vi framme vid målet och kunde börja studera samlingarna från Stockholms Lokaltrafik och dess föregångare som nog måste beskrivas som ganska omfattande, speciellt om man betänker att bussar, spårvagnar och tunnelbanetåg är mycket utrymmeskrävande. Spårvagnar i all ära, men det var bussarna som drog till sig vår största uppmärksamhet. Till exempel denna:
Den är uppenbarligen renoverad, men de flesta av de utställda fordonen är i vad som måste betecknas som "charmigt patinerat bruksskick". Jag observerade vad som antagligen var Stockholms äldsta trafiksignal, ursprungligen placerad i korsningen Kungsgatan/Vasagatan och manövrerad av en trafikpolis som när det blev alltför kaotiskt även fick begagna sig av visselpipa för att bringa ordning. Strax intill stod flera spårvagnar parkerade, bland annat denna av typen A25 (en av två bevarade), populärt kallad "Mustang".
Men det var inte bara rullande materiel som var utställd. Det fanns också uniformer, tidtabeller, allehanda skyltar, och bildskärmar där det visades filmer från olika buss- och spårvägslinjer tagna under skilda tidsperioder. Roligast var färgfilmerna från busstrafiken på 60-talet! De som till äventyrs tror att medelsvensson gick omkring klädd som skådespelarna i TV-serien Mad Men till vardags blir här snabbt tagen ur sin villfarelse. Man hade också ställt upp en hel biljettspärr av den typ som var vanlig på den tiden jag började semestra i Stockholm. Tänk vad man glömmer fort hur saker och ting såg ut! Per försöker här utan framgång tillskansa sig en biljett:
När vi sett det mesta av värde hade vi fortfarande Leksaksmuseet kvar som finns i samma lokaler. Där fanns det mycket att se och speciellt samlingarna av leksakbilar tilldrog sig vårt intresse. Museet har endast en mindre del egna föremål, utan det mesta som är utställt här tillhör storsamlare som deponerat sina dyrgripar hos museet så att fler skall få chansen att se dem och förundras. Naturligtvis fanns det spårbundna fordon också här, och de representerades av en hyfsat stor modelljärnväg som kan beskådas i nedanstående bild:
Barnen tittar andäktigt på godståget längst bort i bild.
Nu hade blodsockerhalten hos delar av sällskapet nått oroväckande låga nivåer, så när Per och jag såg oss omkring upptäckte vi att resten hade försvunnit och stod och väntade på oss utanför. Efter att ha tittat på en en fotoutställning med arkitekten Per Lindroos bilder avslutade vi vårt besök och styrde färden mot Hötorgscity där det var meningen att vi skulle äta lunch i Hötorgshallen. Vi hade stannat längre än vi räknat med, men det betyder antagligen att samlingarna hade varit sevärda. Jag kände mig i alla fall nöjd.